• Titel: 3:10 to Yuma

• Produktionsår: 2007

• Produktionsland: USA

• Regi: James Mangold

• Medverkande: Christian Bale, Russel Crowe, Peter Fonda, Ben Foster m fl.

• Kommer ut: 080813

Här kommer sommarens grabbigaste dvd-premiär; ”3:10 to Yuma” är en gammaldags amerikansk westernfilm i ny tappning, i vilken hårdföra män som låter stålet tala för dem står i centrum. Det låter kanske som ett trött tema. Men detta är faktiskt en riktigt bra film.

Vanligtvis avskyr jag remakes (filmer som mer eller mindre upprepar en tidigare film). Och ”3:10 to Yuma” är en remake. Lyckligtvis har jag inte sett förlagan. Men jag misstänker att jag ändå skulle uppskatta denna film.

Filmens handling är ganska enkel. Ben Wade(Crowe), en av sin tids värsta banditer, har blivit tillfångatagen och ska tas till ett tåg som ska föra honom till ett fängelse. Dan Evans(Bale), en ranchägare, är en av männen som ska föra Wade till tåget vilket han gör för att kunna rädda sin ranch. Förutom den oberäknelige Wade måste Evans och hans följeslagare oroa sig för Wades gäng, lett av den hänsynslöse Charlie Prince (Foster). Mer komplicerat än så blir det egentligen inte. I alla fall inte vid ett första ögonkast.

Visst innehåller filmen ett par gamla hederliga eldstrider, men regissör Mangold har valt att fokusera på förhållandet mellan filmens olika viljestarka män. Det är alltså den ”inre” handlingen som intressant här och inte den ”yttre”, som egentligen bara handlar om att ta sig från punkt A till punkt B.

Wade, som öppet medger att han är en rånare och en mördare, är en väldigt motsägelsefull karaktär eftersom han är den enda i filmen som verkar riktigt ärlig. Han påpekar till exempel att han är en mördare också när han blir gripen för de otaliga rån han utfört. Med detta belyser han hur bisarr världen har blivit, där pengar är mer värdefullt än människoliv.

Det som är lite speciellt med denna westernfilm är att den inte handlar om motsatser, som westernfilmer oftast gör. Jag tänker då främst på filmer som ”Mannen från vidderna” (”Shane”, George Stevens, USA, 1953) i vilken hjälten bär vit hatt och skurken en svart.

Evans, som är det närmaste en hjälte filmen har att erbjuda, verkar till en första början bara vara intresserad av de pengar han kommer få för att föra Wade till tåget. I slutet visar det sig dock att han är lika principfast som Wade är. Att hjälten och skurken är lika varandra kanske inte verkar särskilt originellt men Mangold för det till sin spets med obönhörligt konsekvent regi; i slutet frågar man sig själv hur ond Wade egentligen är, trots att man får se honom döda en man med sina bara händer.

Avslutningsvis vill jag belysa den tjugosju år gamle skådespelaren Ben Foster som spelar filmens verklige skurk, Charlie Prince. Han spelar rollen iskallt och brutalt och tävlar, trots sin ringa ålder, i pondus med Crowe, som ändå gör sin bästa roll sedan ”Gladiator” (Ridley Scott, Storbritannien/USA, 2000). I varenda film jag där får se denne unge skådespelare, häpnar jag över hans skärpa. Jag misstänker att han kan välja och vraka bland sina roller. Trots detta väljer han sällan roller som exponerar honom särskilt mycket. Detta misstänker jag har att göra med att han hellre väljer svåra och utmanande roller, än de som ger honom stjärnstatus. Om ett par år tror jag dock att han kommer att vara en av Hollywoods riktiga tungviktare, för han är redan på god väg.