Vintergatan är tillbaka
Vanligt förekommande syn på vintervägen: Trafikverkets plogbil med saltspridare där bak. (Foto: Susanne Willgren/ Epoch Times Sverige)


Även i år faller snön. Det kommer att bjudas på allt ifrån blöt tung snö, vita gnistrande snökristaller och fluffiga puderflingor till hagel. Löpsedlarna kommer att skrika Snökaos! och Blixthalka! Bilförare kommer att uppmanas köra försiktigt och kanske väcks åter diskussionen om hur man bäst håller vinterväglaget.

November månad täcks Sverige åter av snö och Trafikverkets plogbilar ses igen på vägarna. Vilken halkbekämpningsmetod som används är något som Trafikverket tar ställning till från dag till dag beroende på vilket väder och vilken väg eller gata det gäller. Vid temperaturväxlingar på högtrafikerade vägar är ofta salt en effektiv metod för att förebygga halka.

Saltet är ett kontroversiellt ämne. De som ställer sig kritiska till saltningen av vägar pekar på dess miljökonsekvenser på grundvattnet och närliggande vegetation. Vid temperaturer under -12 grader kan saltet även ge en illusion av att vägen ligger bar när det i själva verket är riktigt halt, vilket innebär en olycksrisk då man kanske kör snabbare på vägen än vad som är lämpligt.

Hydrogeologen Anders Carlstedt från Sveriges geologiska undersökning, SGU, har ett avspänt förhållande till vägsaltet.

– Saltet i sig är inte farligt. Om man hade upphört med saltningen idag skulle det till slut tvättas bort, men i och med att man saltar år efter år så blir det så att det stannar kvar, säger han.

Han menar att det som kan göra saltet problematiskt är att det är korrosivt och angriper rörledningar ifall kloridhalten i vattnet överstiger det tekniska gränsvärdet 100 milligram per liter. I sådana fall föreligger en risk för ledningsangrepp, men saltet i sig är ingen hälsorisk.

Carlstedt hävdar att salthalterna är så pass små att man inte märker av dem i vattendragen. Däremot kan små enskilda vattentäkter, som privata brunnar och även vissa kommunala vattentäkter, nära vägar få problem. Det har hänt att man fått vattenläckage i sina hus eller att varmvattenberedaren plötsligt gått sönder, och att man till slut kopplat det till vägsaltet, berättar han. Om en vattentäkt förstörts av saltet anläggs ofta en ersättningsbrunn längre från vägen. Har man väl hittat salt i sin brunn kan det vara en bra lösning att flytta på brunnen i vilket fall som helst:

– Saltet är ett bra spårämne, det visar vilken riktning vattenpartiklarna tar. Andra ämnen än salt tar samma väg, så ifall man hittar salt i en brunn så är det en indikation på att även andra föroreningar tagit sig till brunnen, säger Carlstedt.

Carlstedt menar att saltet är ett effektivt och relativt billigt sätt att halkbekämpa, och påpekar att man numera anpassar saltgiverna till halkan, inte som förut då man ”saltade på lite extra för säkerhets skull.”

Miljöutredningen för Statlig väghållning pekar dock ut vägsaltet som en betydande miljöaspekt med tanke på ökade kloridhalter i vattentäkter, och Trafikverket gör regelbundna mätningar för att ha kontroll på spridningen av salt.

– Vi försöker hela tiden att minska på vägsaltet. Från 2000 och framåt så mäter vi varje år och varje månad hur mycket salt som har gått åt, säger Anders Almrot som är projektledare på Trafikverket.

Trafikverket jobbar på att finna lämpliga alternativ till vägsaltet.