Vilda djurs öde väckarklocka för vår överlevnad
Elefantmamma med sin unge i Amboseli, Kenya 2007. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)


I hans röst finns en påtaglig känsla av brådska. ”Vi är ute i elfte timmen”, sade han. Hans passion för livet är obestridlig. ”Hedra livet är viktigare än någon livsåskådning”. Cyril Christo delar med sig av sin livshistoria, för sin rätt att finnas till.

I en telefonintervju förklarar den Oscarsbelönade filmskaparen, poeten och naturfotografen Cyril Christo att han inte bryr sig om berömmelse eller ens beständigheten av sitt arbete. ”Om vi kunde stoppa handeln med elfenben skulle jag bränna alla negativ i morgon”. Bilder av vilda djur är inte det viktigaste. Han ser hellre djur som får leva och frodas i sin naturliga miljö. Han skriver och filmar för att inspirera och uppmana andra att agera.

Det måste till en omedelbar plan för hur vi ska behandla jorden, med fullkomlig respekt för allts överlevnad. Runt 40 000 afrikanska elefanter dödas varje år, en var femtonde minut, av tjuvskyttar. Med den farten kan elefanten vara utrotad inom tio år.

Tid tillbringad i naturen med dess förunderliga storslagenhet ger dig lugn och fylld av förundran inför allt det vackra. Det är en otrolig utmaning att kunna förmedla den upplevelsen. Christo försöker förmedla hur intrikat sammankopplad naturen är.

Varje tankekedja kan förvandlas till en lång dikt med ett kraftfullt syfte, där var och en leder till samma slutsats: respektera livet. Christo berättade om en klarsynt dröm med ord som lämnade ett djupt intryck, ”Håll i livets vatten”.

Djuren signalerar och varnar oss för klimatförändringar eftersom ”de är en del av immunsystemet på vår planet”, sade han. Smältande arktisk is gör att isbjörnar svälter ihjäl i sin krympande livsmiljö. När skogarna krymper har några tigrar fått ett ändrat beteende. De jagar människor i stället för djur, som den så kallade människoätande tigern i Indiens delstater Uttar Pradesh och Uttarakhand gjort de senaste månaderna.


Tiger i Bandhavgarh, Indien, 2009. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Tiger i Bandhavgarh, Indien, 2009. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Det finns bara cirka 3 200 tigrar kvar nu, jämfört med 100 000 i början av nittonhundratalet. Och det finns endast cirka 15 000 vilda lejon kvar i Afrika, jämfört med 200 000 för bara 30 år sedan.

Afrikas skogselefant spelar en viktig roll för att upprätthålla världens näst största regnskog i Kongobäckenet. Regnskogen är jordens lungor. Frön från träden kan bara gro efter att de har passerat elefantens mag-tarmkanal. ”Så det blir många klimatiska följdverkningar med en förlust av 80 till 90 procent av skogselefanterna”, sade Christo.

Det som har bekymrat Christo och många naturvårdare i åratal börjar nu nå fram till några av världens ledare.

Den mellanstatliga klimatpanelen (IPCC) släppte en FN-rapport den 31 mars som varnar för att miljötillståndet har nått gränsen för att tippa över. Obama-administrationen sade att den tar den nya rapporten som en uppmaning till handling. Utrikesminister John Kerry sade: ”Priset för passivitet är katastrofalt”.


Isbjörn på Svalbard, Norge 2008. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Isbjörn på Svalbard, Norge 2008. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Det budskapet upprepar vad Christo lärt sig av äldste från indianstammarna Hopi, Navaho, och Apache som berättade för honom att de kommande fem åren är avgörande. År 2020 kan vara slutpunkten utan återvändo.

Christo samarbetar med sin fru Marie Wilkinson i alla sina projekt. Hon är arkitekt och började fotografera som hobby. Deras bisyssla utvecklades snart till böcker, filmer och kampanjer. De motsatte sig kraftigt handeln med elfenben och protesterade mot dåliga miljöförslag som framförts i New Mexico där paret bor.

De har rest jorden runt två gånger. Särskilt till platser där det inte finns elektriskt ljus, där man kan se fler stjärnor, där rytande lejonvrål väcker upp ens själ och där ursprungsbefolkningars äldste gett paret djupgående kunskaper.

Det blir tydligt på sättet de pratar med varandra – synergistiskt och fyllt av energi. ”Att vi kom in på elefanter var på grund av att vi tittade på ursprungsbefolkningar. Att vi kom in på ursprungsbefolkningar var för att vi tittade på kulturer och platser. Det stod helt klart att olika kulturer har olika historier som visade en otrolig förståelse och respekt och koppling till den plats där de levde”, förklarade Wilkinson. Allt binds samman menar hon.

Wilkinson förklarar ”ursprungsbefolkningar har en närmast mystisk förståelse och uppskattar djur. Men vi har, sedan den franska upplysningstiden, gjort djuren till nästan robotliknande varelser som ska dissekeras och saker som ska manipuleras”.


Tiger i Bandhavgarh i Indien 2009. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Tiger i Bandhavgarh i Indien 2009. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Nanfang Daily, en lokaltidning i Zhanjian i Kinas Guangdongprovins, publicerade nyligen en chockerande rapport. En grupp lokala tjänstemän och välbärgade människor hade en ”rolig dag” genom att avrätta minst tio tigrar med elström. Det var ren underhållning och de kallade det ”visuell fest”. Tigrarnas kroppsdelar gavs sedan bort som dyra presenter eller såldes på den svarta marknaden.

Christo och Wilkinson är en skarp kontrast till detta. De strävar efter att vända den depraverande trenden att dominera naturens krafter. Som konstnärer och naturvårdare uppmuntrar de oss att i stället förstå och införliva dessa krafter.

Rovdjuren

Att läsa Christos och Wilkinsons tredje och senaste bok “In Predatory Light: Lions, Tigers and Polar Bears” är en upplevelse. Den tar läsaren till en tid och plats där människor och rovdjur levde tillsammans i fred. De kallar det en vapenvila.


Lejon passerar ett akaciaträd i Timbavati, Sydafrika, 2010. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Lejon passerar ett akaciaträd i Timbavati, Sydafrika, 2010. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

”Lejonen kunde gå till vattenhålet på natten och bushmänniskorna drack där när det var varmt under dagen och det blev aldrig några motsättningar”, skriver Christo i boken.

Där finns berättelsen om en tiger i Gir-skogen i Indien som regelbundet väntade vid en helig mans tempel för att lyssna efter klockan som ringde varje kväll.

Christo och Wilkinson tar svartvita fotografier, de förändrar dem inte och de framkallar sina bilder från negativ. Bilderna har en rå skönhet.

Att fotografera en tiger kunde ta både dagar och veckor. ”Med tigrar är det så att man kan leta efter en tiger, men man kommer inte att hitta någon tiger. Tigern väljer själv om den vill visa sig”, sade Wilkinson. De körde genom skogen i Bandhavgarh National Park i Indien i timmar. Sedan i det mest oväntade ögonblicket dök en stor tiger plötsligt upp. Wilkinson hann knappt få upp sin kamera. På bara några sekunder försvann tigern in i skogen, lika snabbt som den hade dykt upp.

Hon beskriver mötet, förmedlar hur rovdjur inger respekt. ”De ser rakt på dig. Det är som om de ser in i din själ. De är både medvetna och hotfulla. Du går inte fram till dem även om du får lust att klia dem bakom örat”, sade Wilkinson.

I sin naturliga miljö är rovdjur inte benägna att döda människor. Men vissa människor dödar dem för ren underhållning eller för pengar. ”Vi förstår nu att den oordning som vi, över hela världen lever i, beror på att vi inte har kvar vår tusenåriga relation med den organiska världen”, sade Christo.


Barndomen

Christo kom tidigt i kontakt med den organiska världen. Under uppväxten for han i skytteltrafik över Atlanten mellan Frankrike, Tunisien och New York.

I Paris bodde hans familj nära Guimetmuseet som var fullt av asiatiska artefakter. Han bodde i ett litet slott med massor av böcker i norra Frankrike. I New York, bodde han i en vindsvåning med råttor som sprang omkring. Han såg beduiner i södra Tunisien, åt couscous och simmade med sin favoritfarbror. Han kallade alla dessa och andra tillfälliga bostäder för ”lite av det bästa av både den nya världen och den gamla världen”.


Elefanter lämnar skogen i gryningen, i Amboseli, Kenya 2007. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Elefanter lämnar skogen i gryningen, i Amboseli, Kenya 2007. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

När han fyllt femton tog han sig till Afrika för att bestiga Mount Kenya tillsammans med några andra studenter på ett internationellt utbytesprogram.

Där såg han elefanter gå i parad tvärs över hans tält och hörde lejon ryta på natten. ”Det blir en akustisk tryckvåg som tar dig till tidens begynnelse” mindes han. Han berättade att en sådan upplevelse ”går rakt in i ens själ förresten av livet”. Den upplevelsen var större än han själv och stärkte hans karaktär och ingav en känsla av livets mening.

Trots eller kanske tack vare sin annorlunda bakgrund och resande under uppväxten, har Christo en ödmjuk hållning. ”Jag är inte utbildad till något, men ville verbalisera min oro för att försöka påminna folk hur extraordinär världen är”, sade han. På sätt och vis har han lärt sig mer på sina resor än av studierna vid Columbia University.


Lärdomar från de äldste

Christo och Wilkinson har utvecklat en enorm uppskattning av naturen som står i skarp kontrast till en värld där folk tror att det skulle vara en förlust att vara utan smartphone och andra prylar. Där fetman ökar och barn tillbringar mer tid att spela tv- och dataspel än att leka ute.

De upptäckte att massajer, halvnomadfolket i Kenya och Tanzania, inte ens har en term för naturen eftersom massajer inte ser en separation. De vet hur man odlar i öknarna och buskvegetation. Deras ovärderliga överlevnadsfärdigheter kan äntligen erkännas som ett sätt att klara av klimatförändringen.


Isbjörnar går en match i Churchill Manitoba i Kanada 2004. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Isbjörnar går en match i Churchill Manitoba i Kanada 2004. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Liksom massajerna förstår inuiterna i de arktiska områdena att allt är ömsesidigt. ”Livskraften för inuiterna är också en del av sinnet. Om du inte respekterar vädret, påverkar det ditt sinne. Om du inte respekterar isbjörnen blir din själ upprörd”, sade Christo

En bushbaby i södra Afrika får namn efter den första stjärna som ses vid barnets födelse. Den här nära kopplingen till kosmos har gått vilse i en urban miljö. I städerna utplånar stadens ljus stjärnljuset.

Människor idag kan inte se hela bilden. Christo sade att vi bara ser delar av det som är viktigt. De äldste från Samburostammen, som kallar sin totem för elefanten, sade att vi i den moderna världen är intresserade av kroppsdelar.

Människor dödar tigrar för deras päls, klor, tänder, ben, morrhår och allt möjligt för att göra medicin. Tjuvskyttar dödar elefanter bara för deras betar. Den illegala handeln med elfenben ger en halv miljard dollar i årlig vinst.

”Det vi förlorar är meningen med livet. Den moderna världen hedrar ingenting. Den hedrar vinst och det kostar livskraft. Vi kommer inte att överleva utan de andra varelserna”, sade Christo.


Två lejoninnor och en hanne i Kalahari Sydafrika 2010. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Två lejoninnor och en hanne i Kalahari Sydafrika 2010. (Foto: Cyril Christo och Marie Wilkinson)

Både människor och andra levande varelser är beroende av en överlevnadsbar miljö. ”Det finns inga pengar som kan ersätta en art, ett ekosystem, en flod, det Amazonas ger”. Det verkar som vi har fastnat med det felaktiga antagandet att vinst endast kan vinnas genom förstörelse.

Trots att IPCC: s rapport, som satts samman av 1 250 experter, ger en dyster bedömning försäkrar den att en klimatkatastrof kan förhindras utan att offra levnadsstandarden. Om vi har viljan har vi kapacitet och grön teknik för att vända utvecklingen. Det kan även vara lönsamt på ett hållbart sätt.

Men för att vända utvecklingen krävs samordnade insatser och det måste grundas på en bredare förståelse för naturen och oss själva. Indianernas äldste sade ”slåss inte mot er själva, ni kommer att ha tillräckligt att ta itu med Moder Natur, minns Christo.

”Vi måste fråga oss själva: Vilken sorts relation vill vi ha?” eftersom vi skapar ett samhälle som förstör relationer. Vi tar också avstånd från andra varelser som inte är mänskliga, men som har massor av saker att lära oss om vilka vi är, sade Christo.

Rovdjuren håller oss i schack. Om vi utrotar de sista rovdjuren, menar Christo att det finns en risk att vi själva blir kannibaliserade. Vi måste hedra existensen igen annars kan vi inte överleva.

Christo är oroad och frustrerad över alla hinder han konfronteras med. Han kallar det en ”otrolig trångsynthet av en massa utan fantasi” de som inte bekymrar sig för klimatförändringar. Han vill se till att jorden ska vara hållbar för hans egen son och för alla barns framtid.


Hukande tiger i Bandhavgarh i Indien 2009. (Foto: Cyril Christo and Marie Wilkinson)

Hukande tiger i Bandhavgarh i Indien 2009. (Foto: Cyril Christo and Marie Wilkinson)

Läs artikeln på engelska.