"Vi är inga fångar, vi wallraffar i det här fängelset"
De svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson på presskonferens 14 september. Fyra dagar tidigare hade de frisläppts efter 14 månader i etiopiskt fängelse. (Foto: Johathan Nackstrand / AFP)


Efter 14 månader i ett etiopiskt fängelse benådades de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. De planerar inte att åka tillbaka till Etiopien, utan verkar fast beslutna att ägna resten av sina liv åt att verka för yttrande- tryck- och pressfrihet.

Ett par timmar efter att de landat på svensk mark höll de två en presskonferens i Stockholm. Den starkaste känslan av att ha släppts fri, var att få tala fritt snarare än den fysiska friheten, sade Schibbye. En mänsklig frihet som många tar för givet. Nu har de själva fått gå igenom en del av det som många av dem de tidigare intervjuat berättat om.

De åkte till Etiopien för att undersöka oljebolagens eventuella inblandning i konflikten i Ogaden i östra Etiopien men kom hem med en helt annan historia.

– Situationen för pressfriheten i många länder är akut. Fruktansvärt akut. Etiopien har det sista året burat in journalister på löpande band, på en öppen scen för hela världen att se på, sade Martin Schibbye.

Han hävdar att den etiopiska regimens behov av att skrämma landets egna journalister är större än rädslan för att bli kritiserad i internationell press. Senare på kvällen intervjuades de båda svenskarna i Medierna i P1. Johan Persson talade om vikten av att medierna har egna korrespondenter på plats.

– Martin och jag jobbar med den här typen av reportage, vi är old school. Vi tar oss till platserna där man ska vara. Ska man skriva om Ogaden så får man ta och pallra sig dit, sade han.

Planen var, enligt Perssons kollega Anna Roxvall som medverkar i Uppdrag granskning, att åka in i Ogaden och undersöka varför ett svenskkopplat bolag, Lundin Petroleum, gick in i ett konfliktområde som är så stängt att ingen, varken journalister eller människorättsgrupper, kan granska vad de håller på med. Lundin Petroleum sålde sina östafrikanska tillgångar till African Oil 2009, men enligt bolagets hemsida äger familjen Lundin nu aktier i det nya bolaget.

De ville också se om oljebolaget samarbetade med militären i området. De hade precis kopplat ihop African Oil till ett militärt säkerhetsbolag. Alternativen för att komma in i området var antingen att guidas runt av militären eller att ta sig in via rebellgruppen ONLF som terroriststämplades i samma veva som Persson och Schibbye var på plats.

Den nya terrorlagstiftningen trädde också i kraft just som de var på väg in i området. De hade köpt några säkerhetsvakter eftersom de visste att det var stridigheter längs hela gränsen. När de kommit över gränsen träffade de ONLF, lämnade chauffören och vandrade i några dagar. En dag då de satt och åt lunch dök plötsligt soldaterna upp och öppnade eld. De blev båda träffade av kulor.

I samband med benådningen av de båda journalisterna publicerades nya uppgifter om vad som inträffade vid gripandet, material som hemlighållits fram till nu på grund av säkerhetsskäl. Bland annat vittnar de båda om skenavrättningar och en fingerad video.

Schibbye berättade på presskonferensen om hur de efter vissa nödvändiga förhandlingar ställde upp på att medverka i en propagandafilm i samband med gripandet. De båda hade blivit skjutna och förlorat mycket blod, de var i behov av läkarvård och fruktade för sina liv. Dessutom ville de genom sin medverkan i filmen bevisa för världen att de levde. De kom överens med varandra att inte säga någonting som inte var sant i filmen. De pressades hela tiden till att medge att de samarbetade med terrorister.

Efter några dagar kördes de ut i öknen och tvingades ut i en varsin riktning med gevär i ryggen. De två spelades ut mot varandra. Man ville få fram ett terrorerkännande, och man sade att ”om du inte erkänner så skjuter vi” Johan respektive Martin. Sedan avlossades skott i busken bredvid, så att den andre kunde höra.

Sedan fördes de till Jijiga där de fick träffa Sveriges ambassadör.

Det har skrivits böcker och rapporter om Ogaden, men så länge de som rapporterar inte är på plats så är det egentligen omöjligt att veta vad som egentligen sker, menar Persson.

– Sedan kan Lundingruppen hävda att de här rapporterna inte stämmer, att det inte finns någon som varit på plats. Och det är ju en stor svaghet. Det går inte att skriva om en plats om man inte tar sig dit, som jag ser det. Det var det som vi var tvungna att göra i Ogaden. Sedan misslyckades det, men vi försökte i alla fall, sade han till P1.

Schibbye sade att de under tiden i fängelset hade funderat på om det var ett misslyckande, om reportaget om Ogaden hade gått förlorat.

– Vi började tänka: Vi är inga fångar, vi wallraffar i det här fängelset. Vi accepterade aldrig den här fångrollen utan tänkte: Vem intervjuar vi idag, då? Så vi har gjort samma reportage i 400 dagar.

– Jag har gjort reportage om filippinska journalister som hotats och dödats, har sett massgravar med journalister på Filippinerna och intervjuat den typen av journalister, men jag har nog aldrig förstått hur det är att jobba som journalist i ett land där yttrande- tryck- och pressfrihet är satt på undantag. Att ha upplevt det själv och levt under de här villkoren gör att man har fått en förståelse som journalist för människor som man tidigare har intervjuat, sade Schibbye till P1.

Han berättade att han tidigare har tänkt på dem som ”modiga journalister” men att han nu förstår vilket pris de betalar för sitt mod, och vikten av journalistiskt arbete.

– Vi kommer att jobba på som vanligt. Vi brinner och lever för det här jobbet, och så fort vi har sovit ett tag så kör vi igång igen, sade Johan Persson.