Vetenskapsmannen som vågar ifrågasätta vetenskapen
Rupert Sheldrake (Foto: Joan Hill)


Finns sinnet och minnet i hjärnan? Är naturens lagar bestämda? Är naturen ändamålslös och är fenomen som telepati falska? Inte nödvändigtvis, säger den brittiske forskaren Rupert Sheldrake i sin senaste bok, ”The Science Delusion”.

Boken utmanar de synsätt som sprids av berömda materialister som exempelvis Richard Dawkins. Den här artikeln tar en titt på några av idéerna som beskrivs i boken.

Rupert Sheldrake, före detta studierektor vid Cambridge University, är känd för sin okonventionella syn på biologi. Vid sidan av mer konventionell forskning har han också undersökt känslan av att bli betraktad och telepati.

I Sheldrakes senaste bok som har titeln ”Science Set Free: 10 Paths to New Discovery in North America”, utmanar han tio grundläggande teser som de flesta vetenskapsmän tar för givna, trots bristen på bevis. De omfattar bland andra konservering av materia och energi, att konventionell medicin är den enda som fungerar, att all materia saknar medvetande och att människor i stort sett bara är genetiskt programmerade robotar.

Boken belyser klyftan mellan paranormala forskare och mer konventionella forskare.

”Den materialistiska premissen bygger på att sinnets natur i princip redan är känd: mental aktivitet är densamma som hjärnaktivitet och den äger rum inuti huvudet”, skriver Sheldrake. ”Parapsykiska fenomen är sålunda omöjliga.”

”Parapsykologer utgår från att parapsykiska fenomen är möjliga, fast de ännu inte kan förstås; och att vi behöver studera dem mer för att kunna förstå dem bättre.”

Sheldrake beskriver i detalj hur människan gick från att tro att hela universum var levande, till att tro att allting, inklusive planeter och djur, var mekaniska och styrda av matematik.

”Utgångspunkten för modern vetenskap blev att ta avstånd från den äldre, organiska synen på universum. Den mekaniska metaforen blev central för det vetenskapliga synsättet, med mycket långtgående konsekvenser.”

Han fortsätter med att anklaga materialisterna för att försöka smuggla in vitalism i materialismen genom bakdörren.

”Mekanister förkastar ändamålsenliga vitala faktorer från levande djur och plantor, men uppfinner dem på nytt i molekylära förklädnader. En form av molekylär vitalism är att behandla gener som ändamålsenliga väsen med syfte och funktioner som går långt bortom DNA som den beskrivs inom kemin. Generna blir bärare av molekylär enteleki. I Richard Dawkins bok ‘The Selfish Gene’ beskriver han dem som om de hade både liv och intelligens.”

DNA innehåller inte alla svaren

Sheldrake menar att det mänskliga genomprojektet är materialismens stora misslyckande. Han nämner ett citat ur ”Den själviska genen”: ”DNA kan betraktas som ett antal instruktioner för hur man tillverkar en kropp … Det är som om det, i varje rum i en gigantisk byggnad, finns en bokhylla som innehåller arkitektens ritningar över hela byggnaden. ‘Bokhyllan’ i en cell är kärnan. Arkitektens ritningar är 46 till antalet beträffande människan – antalet skiljer sig mellan olika arter.”

Om DNA nu verkligen är ritningen för en levande organism så kommer förståelsen av det att medföra en revolution för forskningen om livet. Stater och privata företag har investerat miljarder i bioteknologi. Bara det humana genomprojektet kostar 3 miljarder amerikanska dollar. Vetenskapsmän drömde om att kunna förebygga och bota de flesta eller till och med alla sjukdomar. När det humana genomet var fullt sekvenserat 2003, så kliade sig forskarna emellertid i huvudet och undrade varför människan var så annorlunda jämfört med andra organismer.

Sheldrake pekar på problemet med den saknade ärftligheten: ”I praktiken visade sig det prediktiva värdet av det mänskliga genomet vara litet, i vissa fall till och med mindre än värdet av att mäta med måttband […] Genom att mäta föräldrarnas längd kan barnens längd predikteras med 80 till 90 procents säkerhet […] I färska studier har 30 000 personers genom jämförts. ‘Längd-generna’ stod för knappt 75 till 85 procent av ärftligheten.”

Sheldrake citerar Jonathan Latham, direktör för Bioscience Resource Project, ”Den troligaste förklaringen till att vi inte hittat gener för vanliga sjukdomar är att de, med några få undantag inte existerar. … Sannolikheten för att ytterligare forskning ska visa något annat är liten. Vi skulle få bättre valuta för pengarna om vi frågade oss: om generna inte bär skulden för våra vanligaste sjukdomar, vad kan det då vara?”

Förutom att ha kostat mycket pengar, har molekylärbiologin drastiskt påverkat hur biologi lärs ut, fortsätter han. Vetenskapsmän har nu släppt sitt tabu över epigenetik, som handlar om att förvärvade egenskaper går i arv. (Sheldrake ger ett exempel på hur en kroppsbyggares barn tenderar att få större muskler). Men vetenskapsmän vill fortfarande inte utmana föreställningen om att ärftlighet förs vidare materiellt i nedstigande led, med hjälp av molekyler och kemiska ämnen.

Morfisk resonans och morfogenetiska fält

Som svar på den materialistiska biologins problem erbjuder Sheldrake sin egen teori: morfisk resonans och morfogenetiska fält. Ett morfogenetiskt fält är ett koncept från utvecklingsbiologin. Det refererar till matematiska strukturer som styr utvecklingen av olika cellstrukturer i ett embryo.

Den materialistiska förståelsen är att gener och proteiner interagerar med matematik för att skapa ett embryo. Ärftligheten finns inom de kemiska ämnena.

Sheldrake har en annan förklaring. Han menar att morfogenetiska fält ärver sin form via morfisk resonans från tidigare liknande organismer. Resonansen äger rum oavsett tid och plats.

Han skriver: ”Ärftlighet beror på gener och morfisk resonans. Om bananflugor missbildas under onormala förhållanden så är det troligare att det händer igen under samma förhållanden, ju fler gånger missbildningen uppstår.”

Sheldrake jämför genetiker med personer som tror att ljudet och bilden från en TV produceras av kablarna och transistorerna inuti apparaten. Dessa genetiker tror inte på elektromagnetiska vågor och hoppas kunna förstå hur en TV fungerar genom en mer och mer detaljerad analys av komponenterna och hur de interagerar.

Även om genetiska mutationer kan orsaka förändringar i en varelses kropp eller beteende, så bevisar det inte att kroppen eller beteendet har programmerats i generna.

”En del genetiska mutationer påverkar inställningen, vilket medför att en del av embryot kommer i samklang med ett visst morfogenetiskt fält i stället för ett annat, precis som en TV som ställs in på en annan kanal.”

Han ger exempel på detta, exempelvis bananflugor som utvecklar ben där det normalt sitter en antenn. Teorin med morfisk resonans förklarar varför homeobox-gener (gener som styr utvecklingen av embryon och larver) kan vara så lika hos raser som skiljer sig så mycket åt som människor och bananflugor. De riktiga ritningarna för utvecklingen finns i morfogenetiska fält.

Sheldrake menar att teorin kan prövas och har lagt fram bevis i tidigare böcker. Han hävdar också att en virtuell framtida organism skulle kunna påverka utvecklingen av ett embryo bakåt genom tiden. Han kallar denna virtuella organism för en ”attraktor”.

Morfogenetiska fält är, enligt hans synsätt, bara en typ av morfiska fält. De styr allt från djurs till människors beteende och sociala och kulturella system, kristaller och planetsystem.

Det är väldigt svårt att få fram en ny typ av kristall, men efter att det har gjorts ett antal gånger över hela världen, kommer kemister att upptäcka att det blir allt lättare.

Vad är minnen?

Människor tror oftast att minnen lagras som spår i hjärnan. Sheldrake avfärdar detta och har en helt annan förklaring.

Många studier har genomförts i syfte att identifiera platsen i hjärnan där minnesspåren finns, men misslyckats. Experimenten gick ofta ut på att låta ett djur lära sig en färdighet, skära bort delar av hjärnan och därefter pröva om de fortfarande hade kvar färdigheten.

Alla misslyckades med att hitta platsen för minnet och kunde bara bevisa att minnen kan behållas av varelser som apor, ekorrar och bläckfiskar även efter att stora delar av hjärnorna tagits bort, vilket lett till att forskarna dragit slutsaten att minnen lagras i hela hjärnan.

Sheldrake talar om människor som lider av extrem hydrocefalus (vattenskalle). En del blir svårt handikappade av tillståndet, med en stor del av skallen fylld av cerebrospinalvätska. Andra har däremot intelligenskvoter på långt över 100. En yngre man med en hjärna som bara var 5 procent av en normal storlek, fick högsta betyg i matematik. Sheldrake nämner en studie med fjärilslarver som kunde konstatera att utvecklade fjärilar kunde minnas vad de hade lärt sig som larver.

Sheldrake hänvisar åter till analogin med TV-apparaten, och föreslår att vi kanske skulle kunna ställa in oss på oss själva i det förflutna med hjälp av morfisk resonans.

Sheldrake hävdar också att om ett djur lär sig något nytt så är det, tack vare morfisk resonans, lättare för liknande djur att lära sig samma sak senare.

”Om djur som exempelvis ekorrar lär sig en viss sak på en särskild plats, så blir det allt lättare för andra ekorrar av samma art över hela världen att lära sig samma sak, ju fler ekorrar som lär sig det.”

Teorin kan prövas och Sheldrake refererar till en studie som prövar råttors förmåga att rymma från en vattenlabyrint. Experiment som genomförts på universitet i Harvard, Edinburgh och Melbourne har visat att alla liknande råttor lärde sig hur de kunde rymma snabbare efter att några råttor först hade lärt sig det. De kunde konstatera att denna effekt inte fördes vidare via generna.

En sådan effekt skulle också kunna existera för människor som lär sig åka snowboard eller spela datorspel, men den är svår att mäta.

En mänsklig egenskap som är lätt att mäta är intelligenskvoten. Sheldrake kommer här med en egen förklaring till Flynneffekten, den kontinuerliga förbättringen av IQ-testresultat över tiden som kunnat uppmätas på flera platser i världen.

Människor blir inte mer intelligenta, utan testerna blir enklare att göra eftersom alltfler människor har gjort dem tidigare. Universitet i Amerika och Europa har testat morfisk resonans avseende mänskligt lärande och de flesta studierna har påvisat ”positiva, statistiskt signifikanta resultat” menar Sheldrake.

Telepati och psykiska fenomen



Den amerikanska versionen av Sheldrakes nya bok heter ”Science Set Free: 10 Paths to New Discovery”. (Foto: Joan Hill)

Ett flertal studier avseende telepati har genomförts i labb. Det handlar ofta om att en person gissar vilket kort eller vilken bild någon annan håller i sin hand. Även om resultaten bara visade lite bättre resultat än vad som kunde förväntas av slumpen, är de ändå ”klart statistiskt signifikanta” säger Sheldrake.

Han håller inte med skeptikerna som menar att det beror på att forskarna bara publicerar positiva resultat. För att siffrorna ska minska och kunna jämställas med slumpen, måste det finnas över 3 300 opublicerade studier för alla framgångsrika och publicerade.

Sheldrake pekar därefter på två stora brister hos labbtesterna: testerna bygger på att personer som inte känner varandra läser varandras tankar i en kontrollerad, repetitiv och tråkig miljö. Telepati uppträder oftast mellan personer som har starka band till varandra, menar Sheldrake.

Ändå visade en serie studier på 1970-talet som handlade om sinnesnedsättning och som använde sig av fyra olika bilder en träffsäkerhet på 34-35 procent, klart över de 25 procent som slumpmässiga gissningar borde ge. Studier som genomfördes med personer som kände varandra väl visade ännu högre resultat.

En annan studie visade att det var möjligt att påverka andra personers drömmar. Sheldrake ger ett exempel: ”Försökspersonen drömde om en död råtta i en cigarrlåda, medan sändaren tittade på en bild av en död gangster i en kista”.

Sheldrake menar att ”i de flesta, om inte i samtliga, traditionella samhällen verkar det som om telepati tas för givet och att det har praktisk betydelse”. I Norge finns det ett särskilt ord – vardøger – [i Sverige talar man om varsel, redaktörens anmärkning] som innebär att man känner på sig att något ska komma på besök.

Sheldrake refererar till en redogörelse från afrikanden och äventyraren Laurens van der Post, som beskriver hur Kalaharis bushmän som han levde tillsammans med, visste när stammedlemmar hade dödat en älgantilop åtta mil från lägret där de befann sig. Sheldrake uppmanar antropologer att studera detta fenomen.

Sheldrake konstruerade ett eget experiment för att pröva telepati via telefon. Han observerade en person i ett rum under en viss tidsperiod och lät en av fyra nära vänner ringa. Sheldrake valde slumpmässigt ut en av vännerna och bad honom/henne att ringa. Personen i rummet fick gissa vem som ringde innan han/hon svarade.

Experimentet var konstruerat för att eliminera risken att vännernas vanor och beteende skulle kunna göra att försökspersonen omedvetet kunde avgöra vem som ringde. Försökspersonerna gissade rätt i 45 procent av fallen, betydligt mer än slumpens 25 procent. Sheldrake upptäckte också att experimentet gav närmast slumpmässiga resultat om personerna däremot inte kände varandra.

Avstånd verkade inte ha någon betydelse och det här experimentet fungerade även om vännerna befann sig hundratals mil ifrån varandra.

Telepati fungerar inte bara mellan människor, utan också mellan djur och mellan djur och människa. Sheldrake har genomfört experiment som har visat att hundar och katter vet när deras ägare är på väg att komma hem.

Översatt från engelska.

Del 1 av 2. Läs del 2 här.