Vem är farlig för vem?


Texten är ett personligt debattinlägg tidigare publicerad på Stefan Sandströms blogg.

Mediebilden är tydlig: de psykiskt sjuka är ett hot. De är våldsamma och farliga. De angriper barn, mannen/kvinnan på gatan och (Tänk!) till och med politiker.

Reaktionen låter inte vänta på sig. Politikerna anslår mer pengar till psykiatrin (Milton-pengar) och nu föreslår man att psykiskt sjuka ska kunna dömas som vanliga brottslingar och spärras in på vanliga kriminalvårdsanstalter, eller möjligen ovanliga kriminalvårdsanstalter.

Detta för oss tillbaka till ”Klinikens födelse” på 1600-talet som ingående har skildrats av idéhistorikern Michel Foucault. Det var vid denna tid som man började inse att det fanns folk som levde på marginalen och att dessa ju inte kunde få springa omkring och störa
ordningen hur som helst.

Då skapades klinikerna eller ”asylerna” till vilka man hänvisade galningar, kriminella och alltför fattiga eller alltför säregna individer, för att på så vis hålla samhället fritt från störande anomalier. Kanske är vi på väg dit igen?

Kanske är det skräcken för konsekvenserna av psykiatrireformen som ligger bakom dessa våldsamma reaktioner (löpsedlar, lagförslag). Syftet var från början att man skulle satsa storstilat på de psykiskt sjuka samtidigt som de överfördes från psykiatriska sjukhus till eget boende.

Men reformen som skisserats under det rika 80-talet, genomfördes under det njugga 90-talet och politikerna såg en chans att spara pengar. Därför kastades alla dessa människor ut i ett samhälle som de inte hade några förutsättningar att klara av i en tid då de kommunala strukturerna som skulle ta emot dem oftast inte var färdigbyggda.

Resultatet kan mätas i ett par tusen döda – minst dubbelt så många som dog i Estoniakatastrofen. Kraven på att någon ska lagfaras för detta brott av folkmordsliknande proportioner låter dock vänta på sig. De var ju bara galningar.

Det som inte berörs så mycket i debatten är själva kärnfrågan: Är verkligen psykiskt sjuka våldsammare än andra. Det förhåller sig så att risken att en psykiskt sjuk person blir våldsam är 10-15 procent större än att någon annan blir det.

Risken att unga män mellan 15 och dryga 20 års ålder blir våldsamma är mångdubbelt större. De flesta som är psykiskt sjuka är lugna och fredliga och ökad våldsbenägenhet förekommer främst vid akuta paranoida eller maniska perioder, samt bland schizofrena personer som blir skrämda och vill skydda sig.

Så kan man alltså utnyttja de psykiskt sjuka i den politiska strategin och retoriken. Det är ett välkänt disciplinerande medel att skrämma medelklassen med underklassen. På så vis blir man mera benägen att rösta åt höger, att få fler poliser, att ställa krav på underklassen.

Och lägre underklass än de psykiskt sjuka, det har vi helt enkelt inte. De är spökena som ska skrämma in oss i fållan så att vi accepterar kontrollsamhället. Bob Dylan beskrev redan på 60-talet detta fenomen:

”The south politician He preaches to the poor white man
You’ve got more than the blacks, don’t complain
You’re better than him, you’ve been born with white skin he explains.”