Efter att ha studerat två år i Halmstad, återvände jag hem till Göteborg, och grävde fram min gamla VHS-samling. Jag satte mig ner och började titta igenom dem. I samlingen fanns bland annat ett antal James Bond-filmer. Jag började då fundera på vem som egentligen har gjort/gör den bästa rolltolkningen av tidernas mest berömda hemliga agent.
Den tjugoandra officiella Bondfilmen, ”Quantum of Solace” (Marc Forster, Storbritannien/USA) har premiär i början av november och då ser vi återigen Daniel Craig i rollen som 007.
Den förra filmen, ”Casino Royale” (Martin Campbell, Storbritannien/USA/Tyskland/Tjeckien, 2006) innebar en omstart för hela ”franchiset”. Detta syns tydligast i att Bond får sin berömda 00-status i början av filmen. Men det blir än mer påtagligt när man, för första gången, får se en karaktärsutveckling av Bond; han går från att vara nästan helt förstörd som människa, till att bli helt förstörd. Detta markeras bland annat genom hans kläder; i början är han någorlunda ledigt klädd, i slutet har han samma kostym som Sean Connery hade i ”Goldfinger” (Guy Hamilton, Storbritannien, 1964). Detta kan, och ska nog, tolkas som att hans tranformation till den högeffektiva och kalla agenten, är slutförd. Och om det råder något tvivel om saken, avslutas filmen med James Bonds standardpresentation: ”Bond, James Bond”. Så jag skulle vilja påstå att Daniel Craig är den hittills bästa Bondtolkaren. Sen om man vill ge äran till skådespelaren, eller manusförfattarna och regissören, är en helt annan fråga. Men jag har, som sagt, spenderat lite tid åt att granska de olika Bondtolkarna, och Craig har ju självklar konkurrens på toppen.
Först har vi Sean Connery, som ju var först ut med att tolka den vodka martinipimplande hjärtekrossaren. Connery ses av många som den ultima Bondtolkaren. Mycket av detta har säkert att göra med att han var just först. Men han hade även den perfekta mixen av charmig kvinnokarl och iskall mördare. Men Bond visade ju föga karaktärsutveckling under Sean Connerys tid, vilket jag tycker är lite tråkigt. Därefter var det George Lazenbys tur att spela den hemlige agenten. I hans enda film, ”I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst” (”On Her Majesty’s Secret Service”, Peter R. Hunt, Storbritannien, 1969), ser vi, för första och enda gången, James Bond gifta sig. Detta betyder i och för sig att han utvecklats som karaktär, men Lazenbys mediokra tolkning av Bond gör att man snabbt glömmer bort detta faktum. Med Roger Moore reducerades James Bond till skämtgubbe, vilket i och för sig var lite småtrevligt. Personligen tycker jag att det kändes lite konstigt med en James Bond som hade en massa extra charm, men inget av den där iskalla sidan. Innan jag fortsätter till min personliga favorit, Timothy Dalton, vill jag prata lite om Pierce Brosnan. Brosnans första Bondfilm, ”Golden Eye” (Martin Campbell, Storbritannien/USA, 1995) var faktiskt ganska lovande i vissa aspekter, men den, och Brosnans övriga tre Bondfilmer, reducerade James Bond till en actionhjälte, vilket betydde att mer energi lades på actionsekvenserna, än på de alltid lika underhållande dialogscenerna. För även om karaktärsutvecklingen länge saknats i Bondfilmerna, har dialogen alltid varit välskriven. Vem kan till exempel glömma följande ordväxling i ”Goldfinger”: Bond: ”Do you expect me to talk?” Goldfinger: No, mister Bond. I expect you to die!”
Trots att han bara medverkade i två filmer, är faktiskt Timothy Dalton min favoritBond. Dalton valde en mörkare tolkning av agenten, vilket resulterade i att karaktären fick tyngd, vilket var ett steg uppåt från Roger Moores skämtgubbe. Så även om Craig hade fördelen att utgå från ett manus som gick ut på att karaktären skulle utvecklas, gjorde Daltons superba skådespelarförmåga att han kunde ge tyngd åt karaktären utan avsevärd hjälp från manusförfattarna. Efter den första filmen med Dalton i Bondrollen, ”Iskallt Uppdrag” (”The Living Daylights”, John Glen, Storbritannien/USA, 1987), valde producenterna att göra en film med hämndtema, ”Tid för Hämnd” (License to Kill”, John Glen, Storbritannien/USA, 1989). Även om filmen känns lite väl amerikansk i sin utformning (den enda britten med en större roll i filmen är Dalton, skurkarna är uteslutande från Nord- och Sydamerika och handlingen cirkulerar kring droger, som är ett vanligt tema i amerikanska produktioner, men inte i brittiska), fungerar hämndtemat väldigt bra ihop med Daltons mörka tolkning. Därför tycker jag att det är synd att han bara gjorde två filmer.
Andreas Ziegler är filmvetare och skriver regelbundet om sevärt på bio och dvd, exklusivt för Epoch Times läsare.
Fler bilder finns på: http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Bonds-6.jpg