Vem älskar du?
(Foto: AFP/Franck Fife)


En enkel fråga men ofta med svåra svar. Vem älskar du egentligen? Älskar mest, lite, bara ibland, inte alls. Vem är föremål för din kärlek? Och vad är egentligen kärlek? Antagligen har vi alla ställts inför denna fråga många gånger med lika varierande svar och bottnar.

Vissa älskar passionerat, hett och varmt andra svalt och återhållet, allt för många har på något omärkligt sätt tappat bort konsten och irrat sig bort bland otaliga hinder på vägen. Livsresan kan kännas brokig och lång, ringla sig fram genom evigheten som en stilla flod eller som den stora motorvägen där man färdas i raketfart – ja, allt finns mellan himmel och jord.

Stanna upp ett ögonblick, rannsaka dig själv inför denna till synes självklara fråga – vem älskar du? Kommer det genast följdfrågor som varför älska honom/henne eller hur mycket älskar jag den eller den? Vad innebär det att älska någon eller något? Konstigt nog älskar folk oftare ting och företeelser mer än människor, vilket i och för sig är min högt personliga observation. Kanske för att det inte är lika förknippat med risken att avvisas, blottas och finna sig sårbar. Tänk vilken illusion, att älska skulle innebära allt detta till synes negativa.

Vill du göra detta lilla experiment med mig?
Tänk efter en kort stund, inte mer än en halv minut.

Vem älskar jag?

Vad blev svaret?
Blev det flera svar?
Är det bara tyst? Eller är rösten mycket svag…

Jag älskar…. ingen. (häpet, men äsch, det var ett försvar och en halvsanning på grund av dysfunktion) 

Jag älskar…. mig själv. (egot, jo för visst ska man gilla sig själv, speciellt det man presterat, hur det nu kom in i bilden)

Jag älskar… pappa. (ja, för med honom har jag de ögonblick av lycka mina få barndomsminnen gav, kravlöst trots att det inte alltid var lätt)   

Jag älskar min man för han är min själsfrände, med andra ord hjälper han mig att se det jag inte vill se och ingen annan kan visa mig, för sin värme och leende; mina barn, födda och ofödda för sitt ”bara varande” och min väninna x, y och z som ger mig kvinnlig fägring, skratt och klokhet. Jag älskar mannen i bageriet, som jag ännu inte träffat, för doften av trygghet, pojken i skolan som alltid råkar i bråk, flickan som vågade det jag själv inte vågade, damen som snart blir 100 år med en räv bakom varje öra…. listan kan bli oändlig och det är bara att gratulera. Det är gott och väl, desto fler som kan inkluderas desto bättre för mig och för dem. För det underliga är att kärlek är som en bumerang. Den kommer tillbaka.

Men ärligt talat vem av oss kan med hundraprocentig acceptans och självklarhet se sig själv i ögonen och naket säga – jag älskar mig själv precis som jag är. Oavsett man eller kvinna, är det möjligt att verkligen göra detta från djupet av sitt hjärta med all den förlåtelse och försoning det innebär. Med den styrka och ödmjukhet det kräver för att var sann nog mot sig själv. Avskalad alla de yttre fasaderna, gåpåighet och glättighet som är så vanliga drivmedel i det dagliga livet. Självklart, ja men visst kan det ta sin tid och bli svettigt på vägen. Kanske krävs det livslång träning.

Vem bestämmer vem som har rätt att älska eller att bli älskad? Och vad det ska innebära och i vilken klädnad det ska ske? Vad är det att älska? Frågeställningarna är många. Det sägs, som man frågar får man svar. Att ställa frågan ger möjlighet till svar trots att det sällan uppenbarar sig varken som man själv önskat eller trott men svar ges garanterat till den uppriktige.

Alla har vi väl någon gång hört, men störst av allt är kärleken. Men utan barmhärtighet kan ingen äkta kärlek varken komma ut från eller nå in i ett brustet, fruset hjärta. För är inte detta just en del av att vara människa. Våndan av ett förhårdnat, trångt och sargat hjärta. Därmed inte sagt att livet endast är en jämmerdal utan glädjeämnen och harmoni.

Vågar du fråga dig själv, vem älskar jag? Vågar du ta till dig svaren? Då är du på god väg. Kanske blir det början på en försoningsresa och en upptäcktsfärd i välvillighetens tecken. Oändliga hyllmetrar har avhandlat kärlekens karaktär och konsekvenser både vetenskapligt och i prosa och säkert finns mer att hitta. Hur som helst är för mig kärlek som en pånyttfunnen bekantskap, en mäktig kraft som inte kan låsas in eller formas till en tvångströja. Kärlek är fri av naturen och finns i överflöd för den behövande, den ger oanad styrka och mod när den som bäst behövs. Kanske behöver man bara identifiera den där man minst anar sig finna den. I den svåra konsten att inte själv vilja ha något för egen vinning. I ovillkorets rabatt, kanske i en mörk och oansenlig vrå av hjärtats gömmor gror den, redo att springa ut i blom så snart en gnutta godhet når fram.

Tänkt att dagens forskare är så kloka, de har förstått det människor vetat i generationer. För att baka lyckans kaka behövs i grova drag, enligt vetenskapskvinnan Sonja Lyubomirsky, vänlighet, tacksamhet och optimism. Kan inte detta kallas kärlek?

Att öppna och läka sitt hjärta bit för bit är att nå ännu en steg närmre sin egen himmel och ett blomstrande paradis, kan det vara annat än lycka?

Så vem älskar du?