Det var troligen inte många av Afrikas stammar som ägnade Jordens dag, den 22 april, åt miljö- och vattenvård. Med största sannolikhet var den en dag som alla andra; en kamp för att hitta tillräckligt med vatten till grödor, boskap och familj.
Kampen om vattnet kan leda till strider med andra stammar, som man i generationer har levt fredligt bredvid längs stränderna i östra Afrika.
Jordbrukare och boskapsskötare behöver numera röra sig över större områden i jakten på betesmark och vatten och de måste ofta göra intrång på andras traditionella landområden. Därför bryter konflikter ut och vissa slutar i blodutgjutelse.
Enligt dokumentären ”När vattnet tar slut” av den amerikanska fotografen Evan Abramson som publicerades på internet i januari, klarar sig åtta miljoner halvnomader i södra Etiopien och norra Kenya genom att följa vattentillgångarna. I tusentals år har deras förfäder strövat över betesmarker som sträcker sig över 80 procent av Kenya och 60 procent av Etiopien. Om de fortsätter den ursprungliga livsstilen kan det kosta dem livet.
Varje år dödas minst femton stammedlemmar i väpnade konflikter om vatten, skrev Makambos Lotorobo, fältofficer i den kenyanska miljöorganisationen Friends of Turkana, i ett e-mail.
Enligt Lotorobo blossar strider oftast upp mellan stammarna Turkana, Samburu, Rendille, Gabra, Dassanatch, Ammarkoke och Toposa. Han minns en situation där krigare från Rendille-stammen lät sina djur dricka ur en brunn i byn Gas under en svår torka.
– Byn bebos av Gabra-stammen. De kom för att konfrontera Rendilles och krävde en förklaring till varför dessa använde en brunn som inte tillhörde dem, vilket resulterade i skottlossning.
De styrande i byn blev till slut tvungna att ingripa och föra fredssamtal med hjälp av byns äldreråd för att reda ut situationen.
För det mesta får människorna klara sitt livsuppehälle själva.
”Eftersom säkerheten är avgörande för nomadfolk och regeringen inte kan garantera den, så tvingas de köpa egna vapen för att försvara sig själva och skydda sin boskap”, skrev Lotorobo.
Turkanasjön är en mycket viktig del i den afrikanska vattenkonflikten. Nittio procent av dess vatten kommer från Omofloden och mer än 500 000 stammedlemmar i Etiopien och 300 000 i Kenya är beroende av den för odling, betesmark och fiske, enligt Abramsons dokumentär.
De senaste 40 åren har sjöns yta minskat på grund av stigande temperaturer i området och vatten finns nu bara på den kenyanska sidan av sjön. Något som ytterligare förvärrar saken är att Etiopien håller på att bygga en damm i övre delen av Omofloden.
Friends of Turkana försöker stoppa projektet som för närvarande är avbrutet på grund av brist på pengar.
– Dammen kommer att få en katastrofal inverkan på det känsliga ekosystemet i Turkana. Det kommer att minska flödet från Omofloden till Turkanasjön och orsaka att vattennivån i sjön sjunker med tio meter, enligt Lotorobo.
Miljöaktivister pekar på ännu en svår konsekvens: Om dammen byggs kommer sjöns salthalt att öka och göra vattnet odrickbart vilket också kommer att skada den lokala fiskeindustrin. Konflikter kommer säkert att uppstå.
– Bybefolkningen kommer inte att lugnt sitta still och se på när de vet att det finns andra områden där livet kan bli lättare, så de kommer att kämpa för sin överlevnad, säger Lotorobo.
Kritiker menar att politikerna i Kenya och Etiopien förvärrar vattenkonflikten istället för att hitta lösningar.
Boskapsherdar har uppmuntrats av regeringen och icke-statliga organisationer att föda upp icke traditionella boskapsraser eftersom dessa producerar mer kött och mjölk. Men djuren är inte anpassade till brist på vatten, höga temperaturer och vissa av de sjukdomar som finns i Afrika. De kan inte heller gå långa sträckor för att få vatten, säger Danielle Nierenberg från Nourishing the Planet-projektet, som drivs av Worldwatch Environmental Institute.
Nierenberg säger att boskapsskötarna ofta tittar bakåt och att många afrikanska länder, däribland Sydafrika där hon finns, försöker tvinga jordbruket till modernisering bland annat genom att främja markägande istället för den nomadiska beteskulturen.
Enligt Nierenberg kan denna inställning till boskapsuppfödare kombinerat med den ökande bristen på naturresurser på lång sikt leda till ekonomiska konflikter och stora sociala protester.
– Om de afrikanska länderna inte kan hitta ett sätt att lösa vattenkrisen kommer vi att se mer oro, inte bara i Afrika söder om Sahara, utan i hela världen.
– Vattenkrisen i Afrika påverkar också ursprungsbefolkningar negativt. Äldre afrikaner är nostalgiska och är rädda för att deras barn kommer att förlora sin känsla för naturen och marken, säger Nierenberg och fortsätter:
– Om de förlorar tillgången till vatten och mark är de oroliga för att de också förlorar mat och kulturella och religiösa traditioner. Med de stigande matpriserna har de inte längre tillräckligt med pengar för att köpa mat och de kan inte producera tillräckligt för att försörja sig själva.
Katherine Cross, regional samordnare för vatten och våtmarker på Internationella naturvårdsunionen (IUCN), säger att det kan vara svårt att prata med byarna om framtiden på grund av deras starka tro på att allt vilar i Guds händer.
– Men om man pratar med dem om att vattnet har förändrats under de senaste åren kan det fungera. De ser att det har regnat mindre och blivit mer torka, sade hon.
Enligt Salame, är det största problemet med vatten i Afrika bristen på kapacitet och resurser att hantera konflikter på ett samarbetsinriktat sätt.
I den ”strategiska planen 2008-2013,” en studie av UNESCO-IHE Institute for Water Education, måste kapaciteten i fråga om teknik, ledning och forskning öka med 300 procent för att möta millennieutvecklingsmålen för vatten i Afrika. Det kan jämföras med en 50-procentig ökning i Latinamerika och Västindien och 200 procent i Asien.
– Man måste utbilda människor och ge dem verktyg att hantera konflikter på egen hand, säger hon.
Salame påpekar också att Afrika inte använder hela sin potential för att utveckla sina vattenresurser. Hon citerade en studie av Unesco som visar att i Nordamerika är förmågan att lagra vatten 217 185 kubikfot per capita och år men i Etiopien är det bara 1 519 kubikfot. I Sydafrika det mest utvecklade afrikanska landet är det 26 345 kubikfot.
När vattenresurserna i Afrika inte hanteras bra på nationell nivå blir det problem. Människor hittar inget annat alternativ än att kämpa för vatten på egen hand.
Internationella givare bär del av skulden, säger Salame, eftersom många skänker pengar för att lösa ett problem men inte lämnar någonting kvar till lokalbefolkningen. De har inte kapacitet att följa upp lösningen eller att genomföra den på lång sikt.
Ett långsiktigt perspektiv saknas: ” Investeringar i utbildning och kapacitetsuppbyggnad måste göras för att givarnas pengar ska få en långsiktig utveckling.”
Behovet av en gemensam strategi för att lösa vattenkrisen i Afrika tycks nå utanför den varma kontinenten och ge eko runt om i världen.
Lester Brown, ordförande i Earth Policy Institute, säger att det inte finns några självklara lösningar, eftersom man i allmänhet inte känner till så mycket om problemet. Trots detta är problemen mycket påtagliga.
– Vatten kommer att bli en mycket stor framtidsfråga. Vad vi behöver är en världsomfattande insats för att öka vattenproduktiviteten. Vi har inte det i nuläget, varnar Brown.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/world/tribal-water-wars-could-be-looming-for-africa-55141.html
