I Ghana tar barndomen slut när skolan börjar. Skolan är emellertid en trevlig plats att härdas i – de som inte har råd kastas in i arbetslivet med alla faror som lurar.

Ghanas barn introduceras för käppen redan vid fyra års ålder då de börjar på daghemmet. Hur skulle lärarna annars kunna hantera klasser om 40 till 62 elever? Ta ett djupt andetag, alla lärare.

Risken för bestraffningar är alltid överhängande i Kumasis skolor. Om en klass gör dåligt ifrån sig på ett prov kan det hända att alla elever i klassen får smisk. Är barnets kläder ovårdade, naglarna oklippta eller om det kommer till skolan utan näsduk får det kanske en åthutning med käppen.

Åtskilliga vuxna ghananeser har sagt mig att de under sin barndom lämnade skolan under en period på grund av fysiska bestraffningar. En särskild lärare kanske ogillade dem och slog dem hela tiden. Min 16-årige styvson, till exempel, bär numera dubbla underkläder och ett par jeansshorts under sin uniform.

Efter att ha undervisat i skolan här märkte jag snart att barnen är beroende av käppen. Har du den inte i handen finner de ingen anledning att lyssna till dig. De är som interner i ett fängelse som blir helvilda när vakterna är utom synhåll.

Jag har noterat att barnen här ofta ljuger för att undvika hårda bestraffningar. Det läggs ingen vikt vid ”godhet för godhetens skull”, eller vid att internalisera moraliska resonemang. Moralkoden regeras av käppen. Jag oroar mig för att detta yttre fokus ska komma att så ett frö till framtida korruption och leda till den populära idén att ”om ingen upptäckte dig var det inte fel”.

Den allmänna skolan har en liten skamfläck i Ghana. Den brun-oranga uniformen märker dig som fattig och kvalitén på undervisningen kunde ha varit bättre. De flesta arbetande väljer privatskola. Alla vill sina barn det bästa, problemet är avgifterna.

Det är en obehaglig typ som driver skolan min svärson går i. Han skickar regelbundet hem honom för att han inte betalat den ena eller den andra avgiften. Det förekommer inga artigheter som små brev med detaljer om vad jag ska betala och när. Det är inte ovanligt att studenter skickas hem för att de bara betalat delar av avgiften.

Missar barnet att ta med sig matpengar till skolan och du skickar med en lunchlåda i stället så kommer han att skickas hem tills du betalar matavgiften – även om han inte äter maten där.

Trots alla rykten om gratis lunch i skolan leder ofta matavgifterna till att fattiga föräldrar håller barnen hemma från den allmänna skolan. Den allmänna skolan är inte gratis, såsom det sägs.

På skolan där jag är anställd finns inga dörrvakter. Barnen anländer tidigt, kollar tjänstgöringslistan och sopar alla golv i klassrummen och på kontoren, hämtar vatten till läraren, lägger läroböckerna i ordning, torkar svarta tavlan, städar och plockar upp allt skräp.

De är själva ansvariga för att bibehålla en angenäm miljö och de har koll på varandra. ibland finns inte ens någon vuxen i närheten och ändå råder febril aktivitet. Lite svårt att tro på för oss västerlänningar.

När barnen är 13 har de så många rutiner och så mycket läxor att de knappt har tid att andas förrän de är 18 och har passerat den farliga tonårstiden.

Flickorna tillåts inte att låta håret växa under skoltiden. En skolflicka kan direkt identifieras på sitt korta hår. Därför råder det aldrig några tvivel om huruvida en utvecklad ung flicka är utom intresserade unga mäns räckhåll. Det fälls inga tårar över ”bad hairdays”, fula frisyrer eller priser på hårprodukter.

Britterna ändrade på sådant i sitt skolsystem för länge sedan, men för de 14-åriga flickorna i Ghana bestäms deras framtid redan i nionde klass när de avlägger det grundläggande provet för utbildningscertifikat. De som misslyckas tillåts inte gå vidare till det som motsvarar vår gymnasieskola. Gymnasieskolorna är graderade, de bästa studenterna får gå i de bästa skolorna och de inte lika bra studenterna får gå i de inte lika bra skolorna. Elever som misslyckas kan gå på en teknisk skola eller fortsätta med sina liv.

Gymnasiet delar in eleverna i rika och fattiga. Det är mycket dyrare än de vanliga privatägda skolorna eller de allmänna, och de flesta studenter är inackorderade. Internat alltså, och kostnaden för mat, husrum och avgifter är för mycket för många.

I Ghana kan man fortfarande få ett anständigt jobb med bara gymnasieexamen. På universiteten är det fortfarande avgörande hur mycket pengar man har.

Efter universitetet har de nyutexaminerade ett års samhällstjänst. De jag känner svälter någonstans ute på bondvischan för något litet stipendium de får för att undervisa. Man kan även välja militärtjänstgöring eller tillfälliga administrativa jobb för regeringen.

Vid det laget antar jag att det kan räknas som att avsluta bardomen.

Jag kan ändå inte rå för att jag funderar på om den 10-åriga portvakten jag såg på centralmarknaden idag ser sig själv som ett barn? Känner sig 9-, 10- och 11-åriga jordbruksarbetare som går runt med machetes i de tidiga morgontimmarna som barn? Hur är det med den 7-åriga flickan som säljer kallt vatten från skålen på sitt huvud på motorvägen? Jag såg denna lilla person och mina ögon sökte i alla riktningar för att upptäcka någon, vem som helst, som vaktade henne så att ingen plötsligt drog in henne i en bil och förde bort henne. Det fanns ingen.

För de allra fattigaste existerar ingen samhällstjänst. Ändå är det dessa unga människor som bokstavligt talat bär ett helt lands arbete på sina axlar varje dag för bara några kronor.

De här barnen går rakt ut i arbetslivet så snart de kan räkna tillräckligt bra för att ge tillbaka växel. De finns överallt. Några av dem har aldrig gått i skolan. Uniformen är för dyr och deras föräldrar – som inte heller gått i skolan – kan inte se värdet i den utgiften.

Man skulle kunna säga att det att insistera på en västerländsk utbildningsmodell i en afrikansk miljö skulle vara ett införande av europeiska värderingar; när det kommer till kritan – lär sig inte barnen medan de arbetar?

Olyckligtvis kräver överlevnad en sådan pragmatism. Men för att förstå lagarna och dina rättigheter, för att veta om någon lurar dig, eller för att göra din röst hörd på en grundläggande nivå krävs utbildning. Bara utbildning har makt att döda korruption och i Ghana dödar korruption. Man träffar på det överallt, på sjukhuset och polisstationen. Hur ska du kunna läsa instruktionerna på medicinen som skrivs ut till ditt barn om du inte är utbildad? Hur kan du läsa dokumenten från rättegången? På vilken grund ska du kunna stå upp emot en förtryckare?

I mina ögon är den viktigaste striden i Ghana idag kampen för fattiga barns rättigheter och välfärd. Utländska hjälpaktioner gör ingen skillnad. Det här är en kamp som landets vuxna måste ta upp. Det är en förändring av värderingar som krävs. En förändring som på en fundamental, samhällelig nivå är det svåraste av allt.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-5-23/70940.html