Varför dyrkar Kinas regim BNP?
Kinas styrande försöker behålla stabiliteten i landet genom en hög BNP. (Foto: AFP/Getty Images)


Kinas BNP ökade under första halvåret 2007 med 11,5 procent jämfört med samma period föregående år. Samtidigt översteg landets inflation vida den gräns på tre procent som ekonomerna satt upp.

Priserna på exempelvis spannmålsprodukter, fläsk, grönsaker samt på boende steg med mycket mer än den inflation som myndigheterna tillkännagivit. Också i utvecklade områden som Shanghai oroar sig människor över inflationen och har på sistone skyndat sig att inhandla fläsk och annan mat.

Den kinesiska regeringen är emellertid fortfarande ovillig att erkänna överhettningen i ekonomin. Kommunistpartiet har endast nämnt risken i sina officiella tal genom att säga att det är viktigt ”att förhindra ekonomin från att gå något för fort eller överhettas”.

Det faktum att Peking inte erkänner överhettningen i ekonomin och är ovilligt att vidta effektiva åtgärder för att stoppa överhettningen är en återspegling av att regeringen under många år dyrkat BNP. Den centrala regeringen är heller inte ensam om att dyrka BNP – de regionala självstyrelserna tycks vara ännu mer angelägna om att BNP ska öka.

Nationella statistikbyrån sade för länge sedan till de regionala självstyrelserna att sluta rapportera in sina regionala BNP-siffror. De lokala myndigheternas egna ambitioner har dock gjort att de fortsatt publicera ökningarna i BNP för att visa upp vad de uppnått. De siffror som därmed visats upp lokalt har legat tio procent högre än vad den centrala regeringen sammanställt.

Peking började förändra sin utvecklingsstrategi för länge sedan och har slutat använda utveckling som det enda kriteriet för att värdera kadrernas prestationer. Varför upphörde då inte central- och regionalregeringarnas dyrkan av BNP att existera?

För det första finns det en ekonomisk och social press. Kina är ett utvecklingsland. Under den planekonomi som rådde från 1950-talet till tidigt 1980-tal förhindrades urbanisering och en bristfällig ekonomisk policy implementerades. Omfattningen av urbaniseringen och Kinas nivå av ekonomisk utveckling är nu därför ur balans. Sedan 1980-talet har anpassningen av landets ekonomiska struktur ökat trycket på sysselsättning i städerna.

Samtidigt finns det ett överflöd av arbetskraft i jordbruksområdena som bara väntar på att få anställning. Med denna verklighet som utgångspunkt är ekonomisk tillväxt det enda sättet att minska trycket på sysselsättning och undvika ett utbrott av sociala konflikter orsakade av hög arbetslöshet och omfattande fattigdom. Ivern att öka BNP är därför förståelig.

Det andra skälet är illusionen om en stark nation. Kina har under lång tid varit på efterkälken i världen på grund av århundraden med omoderna system och korrupta tjänstemän. Det kinesiska folket hoppas naturligt nog på att Kina ska bli en stark nation och denna dröm har inspirerat oräkneliga idealister att kämpa för landets välgång.

Den nuvarande regimen i Kina vill emellertid inte introducera det västerländska systemet, och är således oförmögen att åstadkomma några genombrott beträffande system eller kultur. Under dessa omständigheter blir en ökad tillväxt, trots det pris man får betala, det enda sätt som regimen kan konsolidera sin legitimitet inför det folk man styr över. Denna dyrkan av BNP har därför blivit ett trick som upprätthåller illusionen av en stark nation.

Det är inte svårt att föreställa sig att den nuvarande regimen skulle betraktas som värdelös inte bara i omvärldens människors ögon, utan också bland det kinesiska folket, om inte ökningen av BNP existerade. Detta är alltså ett viktigt skäl till att Peking inte vågar sluta dyrka BNP.

Det tredje skälet är relaterat till ekonomi. De verkliga kostnaderna för Kinas ekonomiska tillväxt har inte avslöjats helt och hållet. Bakom varje procents tillväxt ligger enorma sociala, miljömässiga och resursmässiga kostnader. Staten monopoliserar priserna på resurser och viktiga råvaror, så den fria ekonomiska tillväxten har allvarligt skadat miljön. Denna information och den skada som åsamkats allmänhetens hälsa har inte avslöjats för folket. Kostnaderna för Kinas tillväxt har underskattats.

Det är därför logiskt att om investerarna ombads att på ett realistiskt sätt uppge kostnader för skador på miljön och storskalig konsumtion av resurser, så skulle inte avkastningen vara särskilt stor och de skulle inte ha samma starka vilja att investera i Kina. Kinas BNP skulle då naturligt mattas av.