Varför den kinesiska regimen vill sparka ut västerländsk media just nu
En kvinna går förbi New York Times kontor i Shanghai den 30 oktober 2012, kort efter att tidningen publicerat en artikel om den före detta kinesiske premiärministern Wen Jiabaos rikedomar. (Foto: Peter Parks/AFP/Getty Images)


Det har kommit många rapporter om att amerikanska reportrar i Kina har problem med att få sina visum förnyade och snart kan tvingas lämna landet. Allteftersom fler nyhetskonsumenter fäster mer uppmärksamhet på Kina blir nyheter därifrån mer värdefulla.

Förra året publicerade New York Times en artikel om den dåvarande premiärministern Wen Jiabaos familjs rikedomar. Artikeln i New York Times vann ett Pulitzerpris och framstod som om sorts seger för västerländsk media i Kina, men var faktiskt ett påtagligt bevis för politiskt manövrerande i Kina. Den är också ett varnande exempel på hur ett framstående mediaföretag kan ignorera att man används som ett verktyg av en politisk kraft.

USA har utvecklat mer band av olika slag med Kina. Mycket av det som amerikaner köper är tillverkat i Kina, och Kina är den enskilt största långivaren till USA (bortsett från amerikanska finansdepartementet). Det som händer i Kina har stor påverkan på amerikanerna.

Medier i fria länder förväntas hjälpa oss att förstå vad som händer runt om i världen. Men Kina är en hård nöt att knäcka. Inte ens västerlänningar som bott där under lång tid kan ibland förstå det som händer där.

Som svar på hotet om att sparka ut västerländska journalister har de västerländska journalisterna börjat prata om pressens rättigheter. De säger att Kina borde respektera pressens rättigheter i världen. Åtminstone borde Kina ge samma antal platser till amerikanska journalister som USA ger till kinesiska journalister.

När journalisterna pratar om sina rättigheter så närmar de sig de kinesiska problemen från ett västerländskt perspektiv. De kan inte se de verkliga orsakerna till att Kina vill sparka ut de amerikanska reportrarna nu, vid denna speciella tidpunkt i historien.

Ingen vanlig politik

Eftersom Xi Jinping har blivit en överlägsen ledare har han agerat likt en kapten som försökt styra ett jätteskepp – vissa kallar det för Titanic – i en rejäl storm. Han har ansträngt sig hårt för att det inte ska sjunka. Allt ytterligare tryck från annat håll kan vara fatalt.

Det här året började med en antikorruptionskampanj. De senaste tio åren har alla sådana kampanjer varit ett krig om makten som dolts under benämningen antikorruption. Under den förre ledaren för kommunistpartiet, Jiang Zemins styre uppmuntrade partiet korruption. Systemet är uppbyggt så att ingen statlig tjänsteman kan få någonting gjort utan korruption.

Med det här systemet kunde Jiang Zemin göra vad han ville med människor. Statstjänstemän på alla nivåer var så korrupta att ingen ville se någon form av förändring som kunde ta bort deras möjligheter att bli rika.

Vid den före detta medlemmen i politbyrån, Bo Xilais rättegång tidigare i år kunde man se hur korruptionsanklagelserna används. Han åtalades för så pass stor korruption att han kunde sättas i fängelse, men inte stor nog för att skapa förbittring mot partiet från det kinesiska folket. Korruptionsanklagelsen var bara ett verktyg i maktkriget.

Alla journalister som deltar i att avslöja korruption hos höga tjänstemän deltar oavsiktligt i maktkamper på höga nivåer. Och genom att göra det så skjuter de blint.

Informationen om korruptionen är komplex och svåråtkomlig. Det är ingenting som en västerländsk journalist enkelt kan gräva fram, än mindre förstå. När en journalist råkar få lite information är det inte klart om informationen är en fälla.

Orkestrerad timing

Förra året publicerade Bloomberg en artikel om Xi Jinpings familjs rikedomar. Artikeln i New York Times (nämnd ovan) om Wens familj publicerades exakt samtidigt som Wen Jiabao och den dåvarande ledaren för partiet, Hu Jintao, avsatte Bo Xilai. Tyvärr var de två artiklarna resultatet av en fälla som gillrats av Zhou Yongkangs läger, och informationen var helt säkert uppdiktad.

Bo Xilai var lierad med säkerhetschefen Zhou Yongkang. Genom Zhous kontroll över politisk-rättsliga kommittén hade de makten över hela rättssystemet, det allmänna säkerhetssystemet, liksom över fängelserna och arbetslägren. De hade skapat starka relationer med de ledande webbsajterna i Kina, och byggt upp relationer med media i Väst.

Zhou och Bo hade en fullständig plan för att ta den högsta makten i Kina. De hade länge planerat att förtala Wen Jiabao, liksom Xi Jinping, och deras hopdiktning var väl förberedd.

Artikeln i New York Times publicerades exakt vid den tidpunkten Zhou Yongkang ville ha den, på exakt det sätt som Zhou Yongkang ville ha den. När Zhou hotades av Bos gripande orsakade artikeln i Times problem för Wen Jiabao och lägret med Hu Jintao, Wen Jiabao och Xi Jinping.

I Kina har medierna alltid varit ett vapen som kontrollerats av den högsta partiledningen. Zhou och Bo hade systematiskt kontrollerat media, inklusive internet. Att Google förlorade kampen mot Baidu var en del av spelet, då det är enklare för dem att manipulera Baidu.

Bloomberg-artikeln om Xi och New York Times artikel om Wen hade båda direkt effekt på kampen om makten i toppen.

Västerländsk media bör prata om sina rättigheter. De bör kräva respekt för pressen från den kinesiska regimen och de bör rapportera så kraftfullt de kan i Kina. Samtidigt bör de västerländska journalisterna lära sig att inte utnyttjas som instrument i den interna maktkampen i Kina.

När västerländska journalister pratar med kineser i Kina och samlar mycket känslig information, som om rikedomarna hos de ledande familjerna i kommunistpartiet, är det mycket trolig att deras möten och konversationer är noggrant riggade.

Kommunistpartiet befinner sig i en mycket bräcklig situation. Xi Jinping förstår det och han anstränger sig hårt för att hålla ”Titanic” flytande. Om ytterligare någon del går sönder kommer kommunistpartiets skepp att sjunka direkt. Han kommer utan svårighet att kasta rättigheterna för den västerländska pressen överbord om han tror att det hjälper till i att hålla skeppet flytande något längre.

I Kina respekteras inga rättigheter, och västerländsk media bör inte bli alltför förvånade om de blir utkastade när de blandar sig i maktkampen – vare sig avsiktligt eller oavsiktligt.

Översatt från engelska.