Shen Yun Performing Arts fortsätter turnera världen runt för att visa det gamla Kinas förlorade traditioner. I en serie av fyra delar kommer Epoch Times titta närmare på dessa konstformer och deras nuvarande tillstånd i Kina, dess obestridliga påverkan i vår värld och dess mirakulösa återkomst.

Kultur är en nations själ, dess andliga innebörd är lika viktiga som fysiska faktorer som ras och land. Om ett lands civilisation är definierad av dess kulturella utvecklingshistoria då är den naturliga följden att förstörelsen av det landets kultur leder till slutet för den nationen.

Trots många invasioner och attacker genom Kinas långa historia, har den kinesiska kulturen frodats, och dess essäns har kontinuerligt förts vidare genom 5 000 år. Men kommunismens uppkomst i Kina fick en förödande effekt på den gamla kulturen och traditionerna i Mittens rike.

Kinesiska kommunistpartiets (KKP) plan att ”revolutionera” den kinesiska kulturen, var från början ett försök att fullständigt förinta dess själ.

Den traditionella kinesiska kulturen sökte harmoni mellan människan och universum, och betonade etik och moral. Den var baserad på tron hos konfucianism, buddhism och taoism och förkroppsligade ärlighet, vänlighet, harmoni och tolerans.

Dessa principer och de sociala reglerna som fastställts av Konfucius fem kardinaldygder: välvilja, rättfärdighet, anständighet, visdom och trofasthet var en styggelse för KKP:s ateistiska politik.

I sina ansträngningar att stärka sin egen kontroll hade KKP en grundläggande ideologi som stod i opposition till traditionell kinesisk kultur, vilken tror på gudar och ett himmelskt mandat, vilket gjorde kulturen till fiende.

Strax efter att KKP tog makten 1949 började de att förstöra kyrkor och tempel, brände skrifter och tvingade buddistiska munkar och nunnor att återvända till det sekulära livet. Från och med 1960-talet fanns det nästan inte längre några religiösa platser kvar i Kina.

Mao Zedongs stora kulturrevolution som började 1966, medförde ännu större religiösa och kulturella katastrofer med sin kampanj att ”göra sig av med de fyra gamla”: gamla idéer, gammal kultur, gamla seder och gamla vanor”.

Buddhistiska och taoistiska tempel, historiska landmärken, kalligrafi, målningar och antikviteter blev den främsta måltavlan för rödgardisternas förstörelse. Många unika böcker, kalligarafiverk och målningar som hade samlats av intellektuella, brändes eller maldes sönder.

Författaren Qin Mu (1919-1992) beskrev kulturrevolutionen i bistra termer: ”Det var verkligen en aldrig tidigare skådad katastrof. KKP fängslade miljontals på grund av deras samröre med en viss utpekad familjemedlem, tog livet av ännu fler miljoner, splittrade familjer, gjorde barn till huliganer och bovar, brände böcker, rev ner historiska byggnader, förstörde intellektuellas historiska gravplatser och utförde alla slags brott i ”revolutionens” namn”.

På detta sätt förintades värdigheten och heligheten i religionerna och i kulturen, liksom människors andliga identitet som hade formats genom tro och kultur. Många förlorade sina moralkodex och blev indoktrinerade av KKPs uppsättning med riktlinjer såsom klasskamp, uppvigling av hat och våld, självkritik och ”kamp mot himmel och jord”.

Denna ”partikultur”, som i grunden är godtycklig och diktatorisk, etablerades genom återkommande politiska rörelser och lanserades av KKP som en förlängning av den traditionella kinesiska kulturen.

Efter att partiet anammat ekonomisk reform och en ”öppna dörren politik”, renoverades många kyrkor såväl som buddhistiska och taoistiska tempel. I hela Kina arrangerades tempelmarknader, konst- och kalligrafiutställningar, kulturfestivaler med drak- och lejondans och nyårsgalor sattes upp.

Detta återställde dock bara det ytliga intrycket av kultur. Kärnan av Kinas djupgående kultur hade då rensats ut ordentligt.