Vad är det som förblindar?
Folkets befrielsearmé står framför en väggmålning av den kinesiska muren i Folkets stora sal i november 2010 i väntan på välkomstceremonin för den brittiska premiärministern David Cameron. (Foto: AFP /Frederic J. Brown)


Vad är det med Kina som får många fria västerlänningar att åsidosätta normala krav på affärsmässighet, respekt och diplomati?

Att kinesiska ingenjörer länge fotograferat tekniska lösningar på mässor och vid studiebesök är välkänt. Och att mycket av den billiga kinesiska produktionen består av just piratkopior av teknik som utvecklats till höga kostnader i väst är heller inget nytt. Eller att kinesiska företag gärna importerar välutbildade ingenjörer från andra länder som kan hjälpa dem att utveckla företag och tekniker som kan konkurrera med väst. Att närmare 80 procent av de piratkopierade produkter som importeras till USA kommer från Kina, (tvåa är Kinakontrollerade Hongkong och trean Indien står för bara två procent) är inte heller chockerande.

Mediernas rapportering den senaste tiden tyder på ett förskräckande dåligt självförtroende hos vissa svenska företagare. Scania låter enligt en artikel i Svenska Dagbladet kinesiska konkurrenter kopiera lastbilsdelar, uppenbarligen smickrade över att kineserna vill kopiera just dem. Och det en gång så stolta svenska regalskeppet Volvo accepterar tydligen att en kinesisk grävmaskinsfabrik helt oblygt kallar sina Volvokopior för Lovol, med en logotyp som bär klara likheter med originalet. Enligt SvD har många svenska företag glömt eller förbisett behovet av att skydda sina produkter och varumärken i Kina. Det utnyttjas flitigt.

Förvånande är dock den uppenbara bristen på integritet och självrespekt hos dem som får sina produkter kopierade. Kanske är det smickrande att bli kopierad – då har man uppenbarligen något som andra vill ha.

Det finns också en frapperande brist på kritisk granskning i svenska mediers rapportering från Kina. Kraften i de högtidliga orden om att journalisterna granskar makten räcker tydligen inte till andra sidan jorden. Det hörs få, om ens några, kritiska röster när de stora svenska mediernas korrespondenter intervjuar kineser om händelserna i deras land. Men inte heller det får ögonbrynen att höjas nämnvärt.

Det känns som en tjatig upprepning av en självklar sanning. Men den behöver tydligen upprepas ofta då budskapet näppeligen kan ha trängt in i det svenska medvetandet. Kina styrs av en kommunistisk regim.

Det finns de som påstår att det kinesiska kommunistpartiet inte är äkta kommunistiskt, eftersom det har accepterat kapitalismen. Saken är den att partiet kommer att acceptera nästan vad som helst så länge det ger fortsatt kontroll över Kina. Det är mycket troligt att partiet inte har tänkt stanna vid det egna landets gräns, utan gärna vill utöva sin totalitära makt över betydligt större delar av jordklotet. Makten är nämligen det ateistiska partiets religion, helt i enlighet med hur kommunismen fungerat på andra håll i världen. Och partiet kan offra vilka principer som helst för makten, det har historien bevisat.

Många i dagens svenska samhällselit var troende maoister på 1960- och 1970-talen. De flesta har väl numera ångrat sina synder och skamset undrat hur de kunde bli så vilseledda.

Men kanske finns fortfarande denna naiva tro på att Kina har något som vi inte har, och som vi inte kan bedöma utifrån våra normer? Något som får vår egen moraliska kompass att förvirrat snurra runt och leta efter norr.

Anne Hedén har forskat på de svenska Maovännerna. Dessa samlades i bland annat Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, som ordnade politiska studieresor till Kina. Med sig hem tog man bilden av ett lyckat samhällsexperiment. Enligt en artikel i SvD förberedde sig resenärerna genom att studera kinesiskt propagandamaterial, och de kände sig utvalda när de fick ”exklusiv förstahandsinformation om utvecklingen i Kina”.

De litade på sina informationskanaler. Det var deras misstag, sade Anne Hedén till Svenska Dagbladet.

Plötsligt känns det som tiden stått stilla. Hon kunde lika gärna tala om svenska turister, politiker och affärsmän som de senaste tio åren rest till Kina för att ta del av den explosiva ekonomiska utvecklingen eller titta på de kulturlämningar som fortfarande finns kvar.

De förefaller vara lika blinda för baksidorna som de Maotroende en gång var. Man hör sällan eller aldrig någon uppsatt direktör uttala sig kritiskt om arbetsförhållandena i de billiga fabrikerna eller hur kommunisterna behandlar Falun Gong-utövare, miljökämpar eller demokratiförespråkare. Politikerna utövar på sin höjd tyst diplomati. Turisterna guidas på de lämpliga turerna och får inte se något som stör bilden. På det hela taget hörs det ingen kritik alls. Trots att ”alla vet” att det pågår fruktansvärda brott bakom den kinesiska muren.

Ja, vad är det med Kina som förblindar oss så?