Uteslutningen av Bo Xilai är bara början
Kinas premiärminister Wen Jiabao talar på en presskonferens i samband med avslutningen av den Nationella Folkkongressen den 14 mars, i Folkets stora sal i Peking. (Foto: Feng Li/Getty Images/AFP)


Presskonferensen på den sista dagen av den Nationella folkkongressen i Peking tog sin rundliga tid, alltmedan premiärminister Wen Jiabao svarade på reportrarnas frågor. När två två timmar passerat beslutade han att förlänga mötet med journalisterna.

Han hade något mer att säga. Och till slut, när en reporter från Reuters tog upp frågan om Wang Lijun, den före detta polischefen i den centralkinesiska storstaden Chongqing som försökte hoppa av till USA på det amerikanska konsulatet i Chengdu, verkade han lättad. Det var den frågan han hade väntat på.

Enligt Reuters sade Wen Jiabao följande om Wang Lijun-fallet: ”Vi kommer att ge folket ett svar om resultatet från utredningen och hanteringen [av fallet], så att det tål att granskas av lagen och historien”.

Det var första gången någon ur partiets toppskikt direkt uppmärksammade ämnet alltsedan Wang Lijun gick in på konsulatet den 6 februari. Wen nämnde också Bo Xilai och sade att den nuvarande partiledningen i Chongqing ”måste allvarligt reflektera och lära sig läxan från Wang Lijun-händelsen”.

Vid detta laget hade de flesta insett att saken inte handlade om Wang Lijun. Resultaten av utredningen skulle komma i vilket fall som helst och bara vara en tidsfråga. Nu antydde Wen Jiabao till och med att det var Bo Xilai som var partiets bekymmer.

Dagen därpå, den 15 mars, tillkännagav kommunistpartiets officiella språkrör Xinhua det ”centrala” beslutet att ”kamrat Bo Xilai inte längre innehade posten som partisekreterare för kommunistpartiets kommitté i Chongqing”. Ordet ”central” syftar i sammanhanget på kommunistpartiets centralkommitté eller dess politbyrå, inte på regeringen.

Meddelandet angav ingen orsak till varför Bo Xilai avsattes, men det har kommit fram en inspelning som påstås ge en förklaring. Ett cirkulär från centralkommitténs sekretariat som förklarade att Bos Xilais avsked ska ha lästs upp på ett möte mellan Chongqings partiavdelning och regeringsföreträdare.

I cirkuläret sades enligt inspelningen: ”Wang Lijun har själv tagit ansvaret för den direkta händelsen. Som sekreterare för kommunistpartiets Chongqingkommitté måste kamrat Bo Xilai ta den högre ledarens ansvar”.

Somliga har betvivlat inspelningens äkthet men efter att ha lyssnat på den i sin helhet tror jag att den är autentisk, att den spelades in på det verkliga mötet. Cirkuläret påstår att Bo Xilai degraderade polischefen Wang Lijun i ett försök att dölja saker för en polisutredning som rörde Bos familj.

Ingen som känner till den kinesiska politiken accepterar en sådan förklaring, att en erfaren polischef som Wang Lijun inte skulle kunna hantera korruptionsanklagelser mot en chefs familj. Det borde vara ett grundläggande krav för varje poliskonstapel eller tjänsteman. Men partiets centrala krafter använde förklaringen för att dölja den verkliga orsaken, som ytterligare skulle kunna förvärra den redan allvarliga situationen.

Saken är långtifrån utagerad. I såväl Wen Jiabaos svar vid presskonferensen som i cirkuläret pekas bara Bo Xilai ut som ansvarig för Wang Lijun-fallet. Men ledaransvaret räcker inte som skäl till att sparka en partisekreterare på provinsnivå.

Något Wen Jiabao tillade efter att han besvarat Reutersreportens fråga på presskonferensen kanske ger en antydan om det verkliga skälet. Han nämnde att partiet beslutat att avsluta vissa historiska frågor från 1978, och sade sedan: ”Vi har fattat det stora beslutet att genomföra reformer och öppna upp Kina, ett beslut som är avgörande för Kinas framtid och öde.”

På presskonferensen talade
Wen också om hur ”misstagen från kulturrevolutionen och feodalismen inte fullständigt har eliminerats.” Det är svårt att inte koppla samman Wens ord med Bo Xilais kampanj för röd kultur, i vilken han samlade ihop stora folkmassor för att sjunga  sånger från maotiden. Kampanjen var mycket kontroversiell då den förespråkade en återgång till kulturrevolutionens dagar.

I och med Wens uttalande fick Wang Lijun-historien en helt ny innebörd. När Wen i sammanhanget av Wang Lijun tog upp partiets beslut att genomföra reformer och öppenhet, samtidigt som han kritiserade kulturrevolutionen, förklarade han också att kampen mot Bo Xilai inte bara handlade om makt.

När han kritiserade Bo Xilai som maoist förde Wen Jiabao in ett element i partiet som inte funnits där sedan Maos dagar – kampen mellan två ideologiska hållningar.

Wens hänvisning till 1978
är inte helt enkel att förstå. Den betyder att man aldrig helt tog avstånd från Maos politiska kampanjer eller från Mao själv. Kulturrevolutionen tog man delvis avstånd från endast på grund av att den skadade partiet och många partiföreträdare.

Partiets politiska linje är full av motsägelser och bygger på diverse olika teorier som introducerats av respektive periods högsta ledare. Den rymmer Mao Zedongs klasskamp, Deng Xiaopings tankar om ”vit katt och svart katt och att varje katt som fångar en mus är en bra katt”, Jiang Zemins tre representationer, liksom Hu Jintaos idéer om vetenskaplig utveckling.

Så länge partiprogrammet rymmer denna mixtur av motsägande teorier, kan vem som helst hävda att han följer partilinjen.

Nu cirkulerar rykten
om att Bo Xilai har varit inblandad i en konspiration mot Hu Jintao, Wen Jiabao och den trolige näste partiledaren Xi Jingping. Under händelseutvecklingen sedan nyheterna om Wang och Bo började spridas i början av februari har det visat sig att det som var ett rykte den ena dagen ofta bekräftades som sanning några dagar senare. Det tyder på att någon högt uppsatt har läckt information.

Många konspirationsrykten har pekat på Zhou Yongkong, medlem i politbyråns ständiga utskott och ledare för politik- och lagkommittén, som har makten över hela Kinas polisväsende, domstolar, åklagare och liknande.

Washington Free Beacon har rapporterat att Bo Xilai, i samröre med Zhou Yongkong, ”agerade för att hindra Kinas planer på ett mjukt ledarbyte” från Hu Jintao  till Xi Jingping vid höstens partikongress.

I Kina är det sedan länge känt att Zhou Yongkang stödjer Bo Xilai. Långt före den senaste tidens händelser i Chongqing har det påståtts att Zhou vill se Bo som sin efterträdare som politik- och lagkommitténs ledare. Kommittén grundades i början av 1980-talet för att ta över partikommitténs direkta inblandning i rättssystemet, men hade till en början inte mycket av inflytande.

När Jiang Zemin i juli 1999 startade sin förföljelsekampanj mot den andliga självförbättringsmetoden Falun Gong, blev den dåvarande politik- och lagkommittén hans främsta redskap. Kommitténs dåvarande ledare Luo Gan fick snabbt ökad makt under förföljelsen och blev en av de mäktigaste bland det ständiga utskottets medlemmar. Zhou ersatte Luo Gan när denne gick i pension.

Som Bo Xilai nämnde på en mediedag om Chongqinghändelserna vid Nationella folkkongressen, så var kampanjen ”slå till mot det svarta”, en gemensam insats från byrån för allmän säkerhet, domstolen, åklagaren, statens säkerhetsbyrå, den beväpnade polisen och disciplininspektionskommissionen, under samordning av politik- och lagkommittén.

Under de senaste
tio åren har begreppet ”wei wei”, (att bevara stabiliteten), blivit en huvuduppgift för partiet. Politik- och lagkommittén har i det arbetet blivit partiets kraftfullaste och mest ökända verktyg. Det gjorde Zhou Yongkang till ett verkligt hot mot Hu Jintao, Wen Jiabao och troligen även Xi Jingping.

Maktkampen inom partiet har alltid varit varit en fråga om liv eller död. Med den fördjupade utredningen och allmänhetens inblick i konspirationen, hade de nuvarande ledarna ingen chans att bara stoppa Bo Xilai och låtsas som att inget hade hänt. Varje tecken på svaghet är farligt.

Oavsett vad som kommer att hända med Bo och Zhou är en sak säker, kommunistpartiet kommer inte att förändras. Bo Xilai har aldrig befunnit sig i beslutfattandets centrum. Zhou är bara en av nio medlemmar i det ständiga utskottet. Bo och Zhou kan inte ensamma ställas till svars för de mänskliga rättigheternas förfall i Kina.

Revideringen av det
straffrättsliga förfarandet som nyligen godkändes av Folkkongressen tillåter staten att fängsla personer utan någon rättslig grund och utan att meddela personens familj. Det är i många kinesers ögon ett stort steg mot en polisstat.

De senaste två åren har Wen Jiabao vid tiotals tillfällen pratat om att reformera det politiska systemet, utan att någonsin göra någonting. Det är troligen inte bara Wen som har sagt sådana saker utan att gå till handling.

Alla så kallade reformer av det politiska systemet kräver mötesfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet och religionsfrihet. Var och en av dessa friheter kan betyda slutet på kommunistpartiets makt och styre. Det kommer inte att ske några politiska reformer så länge kommunistpartiet har makten.

Artikeln på engelska.