Ulrika Engström vittnar om en tuff arbetssituation för journalister i Kina
Ulrika Engström arbetade som journalist i Kina i fem år, innan hon gav upp för de svåra arbetsvillkor som satts av kommunistregimen. (Foto: Veronica Örfelth/Epoch Times)


Det kan vara svårt att jobba som journalist i Kina, berättar Ulrika Engström, tidigare Kina-korrespondent åt Svenska Dagbladet. Censur råder, personer som intervjuats fängslas och det är svårt att få fram korrekta fakta.

Måndagen 11 september berättar Ulrika Engström om hur det fungerar att rapportera från Kina på Epoch Times Europas seminarium ”Understanding China” i ABF-huset i Stockholm.

Under fem år har Ulrika Engström arbetat som journalist i Kina, varav hon rapporterade åt SvD de sista tre åren. Att hon lämnat Kina nu beror bland annat på det tråkiga faktumet att Kina är en enpartistat och att hon upplevde det samhället som hjärntvättat. Självklart finns det briljanta människor som inte begränsas av systemet, men gemene man på gatan känner man är påverkad. Det gör att det inte blir intressant, menar Ulrika Engström.  

Vissa saker är för känsliga att rapportera om och det är också svårt att få människor att prata då. Ulrika Engström har tre ”bilder” av hur censuren fungerar i Kina.

– Det är som ett fiskenät, om man inte skriker för högt och inte gör för stor skandal så är man ingen stor ful fisk och då blir man inte tagen ifall regeringen slänger ut nätet och drar åt. Det innebär att man är ganska fri att säga vad man vill, om man inte skapar för mycket uppmärksamhet.

Den andra ”bilden” av censuren beskriver Ulrika Engström som ett kollegieblock med en tändsticksask på. Utanför blocket rör man sig fritt, uppe på blocket kan man debattera lättviktiga politiska ämnen, bland annat dödsstraffet, viss miljöförstöring och enbarnspolitik. De här sakerna får diskuteras i en viss grad. Sedan finns ämnena i tändsticksask-området, de går absolut inte att prata om. Höjer du din röst i dessa ämnen kan du räkna med att bli straffad. Hit räknas Taiwan-frågan, Falun Gong, massakern på Himmelska fridens torg och skvaller om högt uppsatta politiker.

Tredje ”bilden” av censuren, menar Ulrika Engström är som att färdas med en segelbåt, ibland är det medvind, ibland får man kämpa som bara den och använda motorn. Med andra ord, det beror lite på, dag till dag, vad som fungerar att rapportera.    

Under OS 2008 i Peking tror Ulrika Engström att det blir restriktioner för media, hon kallar det socialism med kinesiska förtecken, vilket kan innebära vad som helst. Men det kommer bli svårt att kontrollera tror hon, då det redan nu ramlar in journalister från alla håll till Kina.

Svårast med jobbet var att få korrekta fakta, uppgifter som jämnt måste dubbelkollas och problem att hitta tillförlitliga källor.

– Det är ett totalt kaos vad det gäller statistik. Statliga källor kan man inte lita på, de fixar alltid till siffrorna. Det är svårt att få tillförlitlig fakta, följden blir att man kanske ljuger.

Att leva i en enpartistat en längre tid gör att man tillslut blir väldigt cynisk. När människan som intervjuats sedan blir fängslad, det är verkligen inte roligt, det är hemskt. Man blir arg och frustrerad på den kinesiska regimen som är så ond, säger Ulrika Engström.