En egyptisk demonstrant viftar med egyptiska och palestinska flaggor på Kairos Tahrir-torg den 13 maj 2011. Bland den arabiska befolkningen finns starka känslor för Palestina vilket gör det svårare för den arabiska vårens efterträdande ledare att ta upp frågan om fred med Israel. (Foto: Khaled Desouki / AFP / Getty Images)

Arabiska vårens omvälvningar har inte bara påverkat maktbalansen i de länder där de har inträffat. De har också haft en stark dominoeffekt och skakat de strategiska framtidsutsikterna för regionens dominerande länder: Israel, Turkiet och Iran.

Utåt sätt kan de arabiska omvälvningarna – med diktatorer som störtas och populära rop på demokrati – ses som önskvärda för de liberala och demokratiska regeringarna i Israel och Turkiet, och ett fördärv för Iran, men en närmare titt visar att de regionala vinnarna och förlorarna kanske inte är så uppenbara.

För Israel har det arabiska uppvaknandet skapat en ”dramatisk förändring” i strukturen för fredsprocessen i Mellanöstern, säger Robert Malley, programchef för Mellanöstern och Nordafrika vid International Crisis Group (ICG), och en tidigare särskild assistent till president Bill Clinton för arabisk-israeliska frågor (1998-2001).

Malley talade vid en konferens sponsrad av Mellanösterns politiska råd  (MEPC) på Capitol Hill den 5 januari med titeln ”Israel, Turkiet och Iran i den föränderlig arabvärlden”.

Malley sade att den palestinska saken väger tyngre nu på grund av populära stämningar i arabvärlden, som de arabiska ledarna ignorerar på egen risk.

Israels strategiska synsätt har historiskt sett varit att  ”föregripa hot”, sade Malley, vilket har krävt en god förståelse för vad hotet är. Detta synsätt är dock svårare att tillämpa efter de arabiska omvälvningarna när oförutsägbarhet och osäkerhet hos massorna vägs in i ekvationen. Det är omöjligt att veta vad hotet kommer att bestå av om ett år, sade han.

”Det är en sak för Egypten att utveckla en viss strategisk hållning när man har president Mubarak eller general Tantawi vid makten. Det är väldigt annorlunda om det Muslimska brödraskapet  har makten”, sade Malley på mötet.

Israel har också att ta itu med realiteten att den allmänna opinionen i de arabiska länderna spelar en större roll än den gjorde tidigare. Frågan om Palestina genljuder djupare i dag, sade Malley. Ingen arabisk politisk ledare kommer nu att öka sin popularitet genom att räcka ut handen till Israel eller genom att förespråka fred med Israel, sade han.

”Fredsprocessen” mellan Israel och Palestina måste ”återuppfinnas”, sade Malley. Dagar av tidigare starka, moderata arabiska ledare och en stark amerikansk roll kommer att bli ifrågasatta, sade Malley.

”Vilka är de arabiska ledarna som kommer att stå med [Palestiniens president Mahmud] Abbas i händelse av ett fredsavtal?” frågade Malley retoriskt.

Malley sade att han ser att Israel antar en ”nerhukad mentalitet”, väntar och agerar mycket försiktigt. Förändringar i de arabiska länderna betraktas i Israel som dåliga nyheter, med undantag för Syrien. Om Israel gör något vågat skulle det vara mot Iran och dess kärnvapenprogram, sade han.

Karim Sadjadpour på Carnegie Endowment for International Peace sade att Irans högste ledare Khamenei centraliserar sin kontroll över landet alltmer, medan president Ahmadinejad har hållit på med en maktkamp mot honom. Professor Omer Taspinar vid Brookings höll tal i vilken bemärkelse Turkiet kan bli en förebildsland för Mellanöstern. Båda var talare vid Mellanösterns politiska råds konferens på Capitol Hill, 5 Januari 2012. (Foto: Gary Feuerberg / Epoch Times)

Under senare år har Iran gått i en annan riktning från Egypten och andra länder i Mellanöstern, genom att börja med sitt förtryck av demokratiska känslor under 2009. I Iran ”drivs makt och inflytande i allt större utsträckning av högste ledaren Ali Khamenei”, säger Karim Sadjadpour, som tidigare har intervjuat,  bland andra, ledande dussintals iranska tjänstemän, hundratals iranska intellektuella och präster för ICG.

Den verkliga kraften bakom Irans kärnvapenprogram och Irans roll i Mellanöstern bestäms av Khamenei och sektorn för det revolutionära gardet som har kontakt med honom. President Mahmoud Ahmadinejad är inte längre nöjd med att sitta på åskådarplats och en maktkamp har följt mellan honom och den högste ledaren, sade Sadjadpour vid MEPC-konferensen.

Iran har tidigare välkomnat folkstyrerörelsen i Mellanöstern eftersom den har tjänat väl Irans egna intressen, samtidigt som Iran har undertryckt demokrati på hemmaplan. Valet i Libanon ledde till Hizbollah, i Palestina vann Hamas och i Irak blev shiitiska intressen dominerande. Iran förutsätter därför att ”den genomsnittlige medborgaren har mycket mer gemensamt med Teherans världsbild än den västerländska världsbilden”, sade Sadjadpour.

Men det verkliga resultatet har varit blandat. Sadjadpour sade att Iran inte förutsåg upproret i Syrien. Syrien är Irans ”enda tillförlitliga allierade”, sade han. ”Förlusten av al-Assads regim skulle vara ett enormt slag mot Teheran.”

Det finns redan rapporter om att Iran har hotat med att hålla inne medel om Hamas flyttar sitt huvudkontor från Damaskus till Doha i Qatar, avslöjade Sadjadpour.

Irans beskydd av Libanon-baserade Hizbollah -”kronjuvelen av den iranska revolutionen” – kommer att bli mycket svårt att upprätthålla på samma sätt, sade han. Hizbollah skapades med ekonomiskt stöd från Iran i början av 1980 efter att Israel invaderat Libanon.

Turkiet framhålls ofta som en förebild för Mellanöstern och man kunde hävda att Turkiet var den stora vinnaren av den arabiska våren. Det är samtidigt modernt islamiskt och demokratiskt. Ingen har gjort det förut, säger Sadjadpour. Det är skyldigt sin nuvarande form till den islamistiskt-baserade Rättvise-och utvecklingspartiet (AKP), som segrade i valet 2002.

Trots det islamiska ursprunget av AKP är Turkiets regering sekulär. När Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan besökte Egypten under den senaste tiden och hävdade att Egypten ska vara ett sekulärt land chockade hans ställningstagande det Muslimska brödraskapet, sade professor Omer Taspinar när han talade vid MEPC-konferensen. Taspinar undervisar vid USA:s National War College och är chef för Turkiet-projekt vid Brookings Institution.

Enligt Malley är det främsta skälet för Turkiets uppstigning i regionen det att Turkiet ”talar högt för Palestinas sak”, som är populär bland de arabiska massorna. Till exempel fick Erdogan popularitetspoäng när han gick ut ur en konferens i Davos, Schweiz, 2009 för att protestera mot Israels president Shimon Peres anförande att försvara Israels Gazaoffensiv.

Robert Malley säger att de politiska omvälvningarna i arabvärlden har lett till mer osäkerhet och oförutsägbarhet vilket resulterar i att Israel blir försiktigare. Malley är direktör på International Crisis Group och talade vid Mellanösterns politisk råds konferens på Capitol Hill den 5 januari 2012 (Foto: Gary Feuerberg / Epoch Times)

FastänTurkiet är medlem i Nato och hade ända tills Gazaflottiljens händelser militära band med Israel, har det i det förflutna också försökt upprätthålla goda relationer med sina grannar Iran och Syrien. Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu proklamerade ”nollproblem med grannars” politik, som syftade till att upprätta en zon av fred och lugn mellan grannar.

Dess alliansfria politik ledde Turkiet, i sällskap med Brasilien, att rösta nej till nya sanktioner mot Iran i juni 2010. Taspinar säger att Turkiet inte vill ge intryck av att det följer västerländsk utrikespolitik. Istället fastslås att man vill ha ”regionala lösningar på regionala problem”, sade Taspinar.

Däremot har det plötsliga sammanbrottet i Turkiets relationer med Syrien, Irak, Iran och Israel tvingat Turkiet att överge doktrinen om ”inga problem”, sade Taspinar. Turkiets relationer till Iran blev kyliga när Turkiet gick förra året med på att  ta hand om radar som en del av Natos missilförsvar.

Taspinar sade att en positiv rest av den turkiska metoden är att den undviker den sunnimuslimska-shiitiska splittringen. Turkiet som en sekulär stat är oense med Saudiarabien och Irans sekteristiska agendor och är en röst för fred på denna splittring, som utspelar sig våldsamt i Irak och Syrien.

Alla tre talare var överens om att Egypten efter Mubarak kommer att återfå sin toppledande roll i den arabiska världen. Även i sitt nuvarande kaotiska tillstånd har Egypten haft mer inflytande än Turkiet i den palestinska frågan. Egypten förmedlade fångutbytet med den israeliska fången Gilad Shalit efter att Turkiet hade försökt. Försoningen mellan Hamas och Fatah trumfades genom  i Kairo trots att Turkiet hade försökt väldigt hårt, sade Taspinar.

Översatt från engelska