Turkiet - det nya ottomanska imperiet?
Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu talar under en presskonferens för att diskutera hur man ska öka biståndet till de värst drabbade länderna med torka och hungersnöd på Afrikas horn, den 17 augusti i Istanbul. (Foto: Mustafa Ozer/Getty Images)


Med ett nyfunnet ekonomiskt och politiskt självförtroende har Turkiets regionala betydelse vuxit stadigt de senaste åren. Den nuvarande regeringen har återknutit kontakten med sitt islamiska arv och sina grannländer men ändå behållit sina traditionellt starka band till väst.

Medan de västerländska regeringarna i stort sett verkar vara övertygade om att Turkiet kommer att förbli en pålitlig bundsförvant ser dock vissa kommentatorer att det växer fram en potentiellt fientlig, islamisk supermakt.

Under 600 år var Turkiet hjärtat i det multikulturella ottomanska imperiet som på höjden av sin storhetstid under 1500- och 1600-talet omfattade stora delar av sydöstra Europa, sydvästra Asien och Nordafrika.

Efter att imperiets makt minskat under 1800-talet försökte man modernisera och bilda allianser med västmakterna. I första världskriget valde imperiet att stå på Tysklands sida och därmed signalerades dess dödsstöt. Efter de allierades seger blev det uppdelat i flera nationer och smulades sönder helt under åren efter kriget.

År 1923 besegrades den sista sultanen i det turkiska frihetskriget och Republiken Turkiet grundades under den revolutionära ledaren Kemal Atatürk. Sedan dess har Turkiet varit en modern, strikt sekulär nationalstat som blickar mycket mot Europa.

Det kan dock förändras. Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), som har styrt Turkiet under premiärminister Recep Tayyip Erdogan sedan 2002, är nu ute efter landets storslagna förflutna för att bygga dess framtid, säger experterna.

I en artikel för Brookings Institute i mars 2011 skrev en turkisk forskare, Ömer Taspinar, ”The Three Strategic Visions of Turkey” som beskriver de olika strömningarna i den turkiska utrikespolitiken. Han definierar den nuvarande turkiska regeringens strategiska vision med den numera ganska allmänt vedertagna termen ”neo-ottomanism.”

Den neo-ottomanska synen ”gynnar en moderatare version av sekularism i hemmet och en mer aktivistisk politik i utrikespolitiken, särskilt i fråga om viljan att medla i konflikter”, enligt Taspinar. Men den har också andra egenskaper, till exempel ”en känsla av storhet och självförtroende i utrikespolitiken”.

Mannen som av många anses vara arkitekten och chefsideologen bakom denna nya vision är den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglu.

Davotuglo är universitetsprofessor med en doktorsexamen i internationella relationer och har publicerat flera mycket inflytelserika böcker om Turkiets utrikespolitik. Han var länge tveksam till att acceptera en formell befattning på grund av sitt akademiska arbete, men som Erdogans utrikespolitiska rådgivare var han ändå en viktig politisk figur. År 2009 accepterade han till slut posten som utrikesminister.

I en artikel från 2009 i turkiska tidningen Today´s Zaman beskrivs Davotuglo som mannen som skapar närmare förbindelser med alla aktörer i regionen, även några kontroversiella sådana, som Hamas. I artikeln konstateras att man har gjort jämförelser mellan hans mycket aktiva, strategiska roll i utformningen av utrikespolitiken och Henry Kissingers utrikespolitik i USA på 1970-talet.

Efter utnämnandet antydde Davotuglo att Turkiet skulle spela aktivare roll i Mellanöstern, Balkan och Kaukasus.

”Det ska ta på sig rollen som ett land som inför ordning i alla dessa regioner… Turkiet är inte längre ett land som bara reagerar på kriser utan upptäcker kriser innan de uppkommer och ingriper i kriser på ett effektivt sätt och utformar ordningen i den omgivande regionen”, sade han i ett tal.

Även om detta inte kan ses som imperiebyggande är vissa kommentatorer oroade över den riktning Turkiet har tagit under det senaste decenniet.

Den brittiska författaren och historikern Srdja Trifkovic anser att Turkiet, som är medlem i Nato och som för närvarande förhandlar om medlemskap i EU, rör sig medvetet men försiktigt bort från väst för att skapa sin egen maktbas.

”Turkiets mål är att bygga upp och cementera sin roll som regional makt med sin egen rätt, helt oberoende av Washington och Bryssel men är alltid bereddvilligt att agera” multilateralt ”om Washington och Bryssel går med på Ankaras agenda”, skrev han i ett e-mail till Epoch Times.

I flera skarpt kritiska artiklar på senare år har Trifkovic hävdat att Turkiet inte längre är kompatibel allierad som Nato och väst tror att det är. Även om Turkiet spelar med nu ”skjuter detta bara upp räkenskapens dag… och regeringen i Ankara är enligt min mening helt införstådd med detta”.

Trifkovic är också bekymrad över vad han ser som en återvändande av politisk islam i Turkiet om än i en ”moderat” skepnad. Medan bland annat USA har hyllat Turkiets ekonomiska framsteg och steg mot att bli en liberal demokrati, ser han en smygande islamisering och intolerans.

”Turkiska affärsmän kan privat berätta för dig att om de smuttar på ett glas raki [turkisk sprit] offentligt kan det minska deras chanser att få ett kontrakt med regeringen, men att chansen ökar om deras fruar och döttrar bär hijab”, skrev han i en artikel i The Balkan Monitor 2010.

Han noterade också i artikeln att Turkiet under Erdogan och Davotuglo har bildat närmare relationer med flera kontroversiella regimer som Iran, Sudan och Syrien, liksom Hamas.

Det inhemska motståndet mot den neo-ottomanska agendan finns bland gamla tiders sekulära nationalister, eller kemalister. De är traditionellt mycket försiktiga med islamiskt inflytande på politiken men också med allt som kan hota den turkiska nationalstaten, som till exempel den kurdiska separatismen. Under det kalla kriget var kemalister ståndaktigt västvänliga men sedan AKP kom till makten har det förändrats.

De många reformer för politisk frihet och mänskliga rättigheter som införts av AKP för att anpassa sig till EU har inte varit populära bland kemalister som ser dem som en försvagning av nationen som öppnar sig för separatism och oliktänkande. Många har därför också vänt sig emot väst och Turkiets EU-projekt.

Det kemalistiska synsättet har varit dominerande i den mäktiga turkiska armén ända sedan självständighetskriget. Tre gånger mellan 1960 och 1980 iscensatte de kupper eftersom de ansåg att de sekulära och nationalistiska system som Atatürk etablerade i Turkiet var hotat.

Men militärkuppens dagar kan vara över i Turkiet. Efter att ett påstått kuppförsök, som organiserades av den ljusskygga organisationen Ergenekon, avslöjades 2007 blev dussintals höga officerare arresterade. Under 2010 godkändes i en folkomröstning ett 26-punkters lagförslag  som begränsade militärens makt.

Förra månaden ville militären befodra eller förordna 250 personer som väntade på utfrågningar  om Ergenekon komplotten. Erdogan vägrade och den militära stabschefen avgick därefter. Samma dag gjorde cheferna för armén, marinen och flygvapnet likdant och ersattes av tjänstemän lojalare mot AKP.

Medan Ömer Taspinar i en artikel i Foreign Affairs nyligen argumenterade om att ett slut på militärens kontroll på civil politik är ett nödvändigt steg för att Turkiet ska bli en ”vanlig” liberal demokrati, menar Srdja Trifkovic att händelserna har mer långtgående innebörder.

”Militärens kollaps som en politisk faktor är i sig en tydlig indikator på att kemalismen bara är ett tomt skal”, sade han och antydde att vägen nu är lagd för AKP:s neo-ottomanska agenda.

Översatt från engelska