Tuff träning i fjällen inför Vasaloppet
Många Vasaloppsåkare lockas av de milslånga och välpreparerade skidspåren i Funäsdalsfjällen. Här en vy från Fjällnäs en dag då termometern visade -34 grader. För kallt även för den mest härdade skidåkaren. (Foton: Susanne Larsson)


Hemkommen från två veckors ”träningsläger” i fjällen tillsammans med maken och hans skidkamrat kan jag bara konstatera; för den glada motionären är vägen fram till Vasaloppet full av faror men också spännande. Humor, envishet och tur kan verkligen behövas.

Sträng kyla och slösande sol har bjudit på en fantastiskt vacker och utmanande vistelse i de natursköna fjällen kring Funäsdalen. De milslånga och välpreparerade skidspåren lockar många skidåkare att fullända formen inför Vasaloppet.

För att kunna genomföra loppet framgångsrikt krävs många mils skidåkning i benen. Vasaloppet inspirerar den vanlige motionärer att underkasta sig hård träning, och jag lovar, att utstå många utmaningar. För maken som passerat 50 är varje dag en prövning. Vädrets makter, ömmande kroppsdelar och virus som ständigt lurpassar är inte enkla att handskas med.

Det här årets vistelse i Funäsdalen bjöd på extremt låga temperaturer som krävde en rad extra åtgärder för att min man överhuvudtaget skulle kunna åka skidor i kylan. Själv tar jag mig fram i ett makligt tempo i spåret. För mig handlar skidåkning om att njuta av skönheten i fjällvärlden och jag smyger fram så lugnt så inte ens snöriporna upptäcker mig. I utförsbackarna plogar jag mig försiktigt ner, så förfrysningsskador på grund av fartvinden behöver jag inte oroa mig för.

Men min man plågades dock svårt av kylan, men säg den som ger upp. Hjälpsamma experter i byns sportbutiker gav goda råd och med diverse extra utrustning så gick det bättre. Här är en varning dock på plats: förfrysningsskador är inte att leka med, det gäller att vara försiktig när kvicksilvret kryper ner under -20 strecket.

Det var både rörande och beundransvärt att se hur min man och hans skidkamrat förberedde sig för de dagliga skidpassen. Omsorgen av skidorna och de hårt sargade kropparna var minutiös. Men trots munsår, skavsår, vaglar och ömmande muskler så kom de iväg. För middagspasset var det mest krävande. Det behövdes en hel del havregrynsgröt och limpsmörgåsar i magen för att orka med de två till tre milen. 

Väl hemkomna igen väntade varm bastu och svartvinsbärsaft för de trötta skidåkarna. Under en kort stunds vila analyserade man förmiddagens prestationer, sedan vankades Annas underbara lunchbuffé på Funäsdalens hotell. Mycket god mat krävs för att återställa skidåkarnas näringsbalans. När man inte tror att man kan pressa ner mer mat så slinker alltid några ljuvliga hembakta kakor ner till kaffet. En skidåkare är alltid hungrig.

Efteråt brukade de två motionärerna ta igen sig framför teven en stund. Medan proffsen tävlade i skidskytte och flängde fram i skidspåren i Tyskland så laddade de två motionärerna upp sig i soffan inför eftermiddagspasset. Fortfarande fulla av den rikliga lunchen så gav de tappra skidåkarna sig åter igen iväg i den stränga kylan. Trötta men inspirerade av proffsen på teve genomförde de sitt dagliga eftermiddagspass. Den här gången blev det ”bara” en och en halv mil i pannlampans sken.

Till alla motionärer som tränar inför Vasaloppet vill jag bara säga – jag beundrar er. Jag vet vad ni går igenom. Det krävs många tröttande ensamma mil i skidspåret för att så småningom kunna färdas i fädrens spår. Själv tänker jag avnjuta loppet i fåtöljen framför teven.

 


Fjällstugan hukar i januarisolens bleka sken.

Fjällstugan hukar i januarisolens bleka sken.


Frusna och trötta skidåkare hemkomna till stugan från förmiddagspasset.

Frusna och trötta skidåkare hemkomna till stugan från förmiddagspasset.