Trilobiternas undergång, del II


Trots det genomslag som evolutionsteorin har fått i den moderna biologin det senaste århundradet finns det fakta som får en att tveka över giltigheten i teorin om mutationer och naturligt urval som den drivande kraften bakom arternas uppkomst.

Tills för några år sedan antog evolutionsbiologerna att de många organ i kroppen som saknar uppenbar funktion måste vara rester från evolutionen – meningslösa egenskaper och organ som i ett avlägset förflutet hade en funktion för arten men som för närvarande är helt oanvändbara kvarlevor.

I början satte forskarna samman en lista med ungefär 180 rudimentära organ för människan. Men under årens lopp har funktioner för respektive mystiskt organ upptäckts och listan har minskat betydligt. Idag finns det inga organ som inte har identifierats som användbara för människan.

Till och med svanskotan,
som tidigare antogs vara en kvarleva av en apliknande svans, har upptäckts vara en viktig punkt för musklerna i bäckenbotten, ett område som stödjer ändmuskeln, och ett område till stöd för bäckenhålan, samt ytterligare funktioner. Samma sak gäller den märkliga blindtarmen, som för närvarande anses ha en funktion i immunförsvaret, och sköldkörteln, som styr kroppens ämnesomsättning.

Under de senaste decennierna har paleontologer varit lyckosamma nog att gräva fram en stor mängd fossila kvarlevor. Antalet arter i det förflutna tycktes växa år efter år och en kultur har utvecklats som söker efter ursprunget och förändringar för växt- och djurliv på land. När upptäckterna utsatts för opartiska analyser tycks emellertid de så kallade ”evolutionära kedjorna” för de olika arterna inte påvisas så mycket mer än i den enkla teoretiseringen som gjorts av darwinistiska vetenskapsmän.

Det första stora omaket har varit att titta på bevisen utan evolutionära fördomar och betrakta varje arts historia som en unik del, kanske till och med utan koppling till tidigare och framtida arter. Detta är en närmast kättersk tanke för många forskare som med stor iver försöker länka samma arter med varandra.

Resultatet, uttryckt av paleontologen Tim D. White, tycks sammanfatta den situation som paleontologerna befinner sig i: de tomma mellanrummen i den evolutionära kedjan fylls inte ut; man fyller ett stort utrymme bara för att skapa två mindre.

De rådande teorierna har fått större delen av samhället att betrakta till största delen obevisade koncept som sanningar: att fåglarna härstammar från reptilerna; att människan härstammar från ”apmänniskor” etcetera.

Betänk också sättet på vilket man gör rekonstruktioner med hjälp av fossil. Bevis från en förhistorisk art utgörs av några få delar – såsom tänder, fragment av kranier, knäskålar, revben med mera. Det yttre utseendet och de mjuka organen hos dessa djur rekonstrueras från dessa få fragment.

Detta tillvägagångssätt fick evolutionsgeologen Stephen Gould vid Harvard att konstatera: ”Den extrema sällsyntheten av övergångsformer i de fossila fynden fortsätter att vara den största hemligheten inom paleontologin. De evolutionära träden som pryder våra läroböcker har fakta bara på grenarnas ändar och förgreningar; resten är slutsatser, om än rimliga sådana, inte fossila bevis.”

Faktum är att Charles Darwin själv erkände att hans teorier saknade hållbara fossila bevis, och han kunde inte illustrera sin bok med annat än konstnärliga förslag.

Det mest välkända resultatet inom detta tänkande är den typiska evolutionskedjan för människosläktet, som vanligen representeras av apor vars armar blir gradvis kortare samtidigt som de får en alltmer upprätt hållning. Utvecklingen kulminerar sedan i en respektabel och upprätt ”homo sapiens” med vit hud.

Det finns naturligtvis ingen faktisk sådan kunskap, men denna konstnärliga framställning, med en gradvis övergång från en art till en annan, är vad vi kommit att tro på som den sanna bilden av vårt ursprung. I verkligheten har den definitiva, yttre aspekten hos varje art alltid förblivit ett omöjligt ämne för antropologerna att förklara ordentligt.

Strävan borde vara att förverkliga en mer mogen vetenskap, baserad på opartiska observationer och experiment av förändringar i hela den kosmiska kroppen, och stegvis bygga upp en öppen disciplin, en strikt vetenskap med modet att kunna välta omkull alla etablerade gamla teorier (som Kopernikus gjorde på sin tid med den geocentriska världsbilden, eller som Einsteins och Newtons fysik). Endast på detta sätt kommer vetenskapsmän att kunna gå mot en sanning som verkligen omfattar vårt underbara universum.

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/21025/

Relaterade artiklar

Trilobiternas undergång, del