Trilobiternas undergång, del I
Yttre skalets gåta: Forskare har upptäckt att utdöendet av trilobiterna berodde på deras oförmåga att frigöra sig från sitt eget försvar – skalet. (Foto: Photos.com)


Trots det genomslag som evolutionsteorin har fått i den moderna biologin det senaste århundradet, finns det fakta som får en att tveka över giltigheten i teorin om mutationer och naturligt urval som den drivande kraften bakom arternas uppkomst.

För vissa är den vänsterhänta marina snigeln en av de största ovanligheterna som naturen bjuder oss på. I motsats till sina betydligt vanligare högerhänta bröder har de vänsterhänta sniglarna en liten mutation som gör spiralen i deras skal omvänd. Den här egenskapen innebär att klorna på deras grymmaste motståndare, krabban, förlorar förmågan att bryta snigelns skal så att krabban kan festa på det delikata innandömet.

Enligt evolutionisternas
förståelse borde egenskapen med omvända skal leda till en gradvis dominans av vänsterhänta sniglar, medan miljöfaktorn (hungriga krabbor) naturligt skulle konkurrera ut den svagare varianten, vilket skulle resultera i stadig nedgång av de underlägsna högerhänta krabborna.

I verkligheten utgör emellertid de vänsterhänta sniglarna mindre än 5 procent av de totala snigelarterna. Antalet har inte ökat under årens långa lopp och mystiskt nog har evolutionen av denna till synes önskvärda egenskap inte ägt rum.

Betrakta nu trilobiten, en av paleontologins mest framstående fossil. Dessa marina leddjur började minska i antal i slutet av permiska perioden, för omkring 250 miljoner år sedan. Den relativt snabba utrotningen har varit ett mysterium för forskarna fram till nyligen.

”Det är svårare att spräcka en fördom än en atom.” – Albert Einstein

Aktuell forskning har slagit fast att nyckeln till att förstå trilobiternas undergång ligger i deras oförmåga att frigöra sig själva från sitt stora skal, som de bytte med jämna mellanrummen under sin tillväxt.

Det ironiska i det här fallet är att det yttre skalet som skyddade djuret till slut blev dess fängelse – deras enda flyktväg kunde inte öppnas. Men trilobiternas oundvikliga slut, liksom för många förhistoriska arter, hör ihop med en annan gåta: hur kommer det sig att den egenskap som var anledningen till att arten dog ut är densamma som fick dem att föröka sig snabbt när de först framträdde?

Undersöker man
några av de senaste framstegen inom genetiken möts man av en enorm mängd ”DNA-skräp” – som antagits vara tydliga bevis på de olika stadier som den mänskliga rasen gått igenom på sin väg genom evolutionsprocessen.

De mest uppenbara slutledningarna kan emellertid till slut vändas upp och ner i ljuset av fler uttömmande studier. Det så kallade beviset att alla livsformer på planeten delar samma cellkod betraktas inte längre som något starkt argument för att förklara sambandet mellan alla arter från ett enda ursprung.

Det är helt enkelt inte längre möjligt att tro att DNA-molekyler vällde fram i ett visst ögonblick, ur jorden som över en natt. Detta representerar i sig självt ett dilemma, som inrymmer gåtan som vetenskapen fortfarande kämpar med.

Vidare har processen med mutation och naturligt urval – de drivande krafterna bakom evolutionen – också demonstrerat en mängd problem som vetenskapen är oförmögen att förklara. Till exempel har den stora majoriteten av mutationer bland organismerna antingen neutrala eller negativa egenskaper. Bara en av tusen har möjligheten att gynna arterna.

C.H. Waddington, professor i djurgenetik på University of Edinburgh, ansåg att förståelsen att anpassningen var slumpartad och skedde genom mutationer var ett extremt synsätt. Han påpekade att mutationer var en så ovanlig företeelse att de uppstod så sällan som för ett av en miljon djur, eller under en av en miljon livstider.

Lägg till detta arbetena från Jeffery H. Schwartz, professor i antropologi vid University of Pittsburgh, som visade att cellerna har en armé av proteiner som är resistenta mot mutationer. Mot bakgrund av denna information blir den ”evolutionära maskinen”, som behövs för att upprätthålla teorin, högst osannolik.

Om en verklig förändring inträffade hos en art, innebar det alltså att den skulle utvecklas genom stora steg snarare än genom ett fåtal små mutationer. Den här tanken har kopplats till aktuell forskning som visar att om det ska inträffa en verklig ”anpassning” bland arterna så måste det vara ett resultat av en extrem miljöförändring.

Om den statistiskt komplicerade möjligheten att en lyckad mutation hos en art verkligen ägde rum i historien, är det därför ännu svårare för oss att förklara hur denna händelse kunde ske så friktionsfritt för miljontals arter – vare sig de levt i vatten, på jorden eller i luften, även insekter,  träden, buskar, knölar, alger och andra – om och om igen.

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/20708/