I den nuvarande tidsperioden är modern vetenskap en integrerade del av samhället. Den moderna vetenskapen utvecklades jämsides med det västerländska samhället, och har influerat och influerats av utvecklingen av teknologi, ekonomi, krigsmetoder och kultur.
Som en del av kulturen har filosofi en speciell tillämplighet i modern vetenskap. Den moderna vetenskapen har nu specialiserats i distinkta områden och sysslar normalt inte med filosofi. När allvarliga försök görs för att bryta igenom begränsningarna för en vetenskaplig teori spelar emellertid filosofi fortfarande en väsentlig roll i att vägleda de största vetenskapliga pionjärerna i deras framsteg.
Filosofin kan åstadkomma detta på grund av att den inte är begränsad inom ramen för en speciell vetenskaplig teori. Kraften i filosofin kommer från kraften i det mänskliga sinnet, som medvetet och rationellt kan resonera kring nästan alla ämnen.
Dock finns det en ännu starkare kraft än filosofin som utövar inflytande på det mänskliga sinnet: kraften från kulturen och språket.
I Väst, där den moderna vetenskapen föddes, utvecklade de antika grekerna en systematisk metod för resonemang. Metoden för resonemang hade stark påverkan på den västerländska kulturen och språket beträffande vad som betraktas som sanning och kunskap.
I modern tid har den här typen av resonemang, speciellt deduktivt resonemang, förvandlats till en extrem form. Den här utvecklingen har påverkat tre huvudområden i västerländsk kultur som är nära kopplade till utvecklingen av modern vetenskap: filosofi, matematik och fysik.
Filosofi, matematik och fysik kan framstå som väldigt olika, men har genom sina likartade metoder för deduktivt tänkande gemensamma drag. I vart och ett av de tre områdena har strävan efter absolut perfektion och överensstämmande i kunskapen lett till motsägelser.
Inom fysiken försökte vetenskapsmännen utveckla en fullständig och konsekvent matematisk teori som i princip skulle kunna förklara och förutsäga en oräknelig mängd fenomen. Men efter decennier av strävan mot det målet framträdde osäkerhetsprincipen i fysikens kärna. I ett mikrokosmos tycks materian ha dubbla och inkonsekventa koncept för vågor och partiklar på samma gång.
Med formell logik bevisade Gödel, medan människor försökte göra en fullständig och konsekvent modellering av all matematik i ett axiomatiskt formellt system, att inga axiomatiska formella system med möjligheten att modellera aritmetik kan vara både fullständiga och konsekventa på samma gång. Sådana formella system måste antingen vara ofullständiga eller inkonsekventa. Om ett sådant formellt system är fullständigt så skulle det åstadkomma motstridiga påståenden som är både sanna och falska på samma gång.
Inom filosofin har generationer av tänkare försökt bestämma den yttersta naturen hos saker och ting genom resonemang, och därmed antagit att en logisk och konsekvent kedja av resonemang skulle leda till korrekta slutsatser. Till slut visade Kant att sådana metafysiska försök som innehåller rent förnuft långt bortom det mänskliga sinnet oundvikligen leder till motsägelser där en tes och dess antites är lika giltiga.
I all denna strävan tycktes försöken att uppnå absolut fullständighet och konsekvens snarare orsaka motsatsen. Det enda sättet att undvika paradoxer var att reducera kunskapsområdet.
Upptäckterna av dessa fundamentala frågor är något av det största som har uppnåtts i den moderna vetenskapen. Utan en fundamental förändring kan den moderna vetenskapen aldrig bryta igenom de här begränsningarna.
Optimismen och tron på att den moderna vetenskapen, genom tillräckligt med tid och hårt arbete, till slut kommer att upptäcka en fullständig och konsekvent teori om universum med nuvarande metoder är en myt.
Genom sin strävan efter absolut fullständighet och konsekvens har den moderna vetenskapen gång på gång minskat området för sin kunskap om universum. En allmän metod i modern vetenskap är nu att förkasta som kunskap alla fenomen som inte befinner sig inom dess högst begränsade kompetensområde. Huvudströmmen av forskare och filosofer studerar idag generellt ytliga aspekter av saker och ting för praktisk syften.
Inom fysiken, förebilden för modern vetenskap som andra grenar vetenskapsgrenar försöker efterlikna, engagerar en del fysiker sig i banbrytande arbete, med hjälp av filosofin, för att få fysiken att avancera bortom kvantmekaniken. Deras teorier blir emellertid så abstrakta och extrema, bortom vad som är möjligt för människor att uppleva, att teorierna är omöjliga att bekräfta och alltmer kontroversiella.
Denna oförmåga att bekräfta teorierna ifrågasätter begränsningarna för den empiriska vetenskapens metoder. Utan förmågan att testa en teori, skulle det då bli likt metafysiken för vilken Kant hade varnat?
Vidare kan de mest exakta matematiska påståendena tolkas på väldigt olika sätt beträffande hur de förhåller sig till verkligheten. Inom kvantmekaniken, som är en av de mest bekräftade och pålitliga teorierna i den moderna vetenskapen, har fysikerna fortfarande många olika och motstridiga tolkningar om vad den avser och hur den förhåller sig till verkligheten.
Den moderna vetenskapen kommer naturligtvis att fortsätta göra en stor mängd intressanta upptäckter, såsom planeter i andra solsystem som inte var kända tidigare, och kanske kommer man lyckas få fram en ny teori som kombinerar de olika krafter som erkänts av fysikerna. Detta löser emellertid problem inom ett högst begränsat område. De grundläggande frågorna kvarstår.
När det gäller de stora frågorna tycks det som om den moderna vetenskapen närmar sig slutet på sin framgång med de nuvarande metoderna.
Modern vetenskap har sin rot i den västerländska kulturen där den föddes. Och de grundläggande begränsningarna i den moderna vetenskapen är kopplade till detta ursprung. Utgångspunkten för modern vetenskap som är inbäddad i en specifik kultur med dess sätt att tänka ledde till dess besynnerliga egenskaper och gjorde den till den typ av vetenskap den blivit.
Med andra ord konstruerades den moderna vetenskapen och dess metoder inte helt och hållet baserat på framsteg i kunskapen om universum. Istället influerades och styrdes dess utveckling av kulturella förutfattade meningar och andra krafter i den sociala utvecklingen. I sin extrema form påtvingar modern vetenskap begränsningar på sina teorier genom det matematiska språket i ett slutet, formellt system.
Och det är inte förvånande att naturen inte passar bra in i en låda som konstruerats av ett konceptuellt ramverk som lägger strikta begränsningar på alla tänkbara teorier inom detta ramverk. Trots att fler avancerade teorier läggs fram så kvarstår de grundläggande begränsningarna, så länge de nya teorierna finns inom samma ramverk.
Den härskande formen i dagens moderna vetenskap är en säregen typ av vetenskap. Den är inte den bästa möjliga vetenskapen.
Vissa aspekter i modern vetenskap, såsom deduktiva metoder och formella system, har blivit en konceptuell begränsning. Människor erkänner att det finns stora brister i den moderna vetenskapen, men hänger fortfarande fast vid den med motiveringen att det inte finns något bättre alternativ.
Vetenskapens historia har gång på gång demonstrerat att stora framsteg kräver ansträngning för att bryta igenom de väletablerade idéerna. Och varje genombrott från gamla idéer kräver en vilja att släppa dem.
Artikeln skrevs ursprungligen för PureInsight.org vilka gett Epoch Times tillstånd att publicera artikeln.
Översatt från engelska:http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/37424/
