Filosofin är väldigt dynamisk och tycks inte ha några strikta regler eller begränsningar. Den har inga fördefinierade gränser i sina utforskningsområden och kan kritiskt studera såväl vetenskapens och konstens som moralens natur.
Filosofin gav upphov till den moderna vetenskapen och influerade utvecklingen av de mest betrodda och väsentliga egenskaperna i modern vetenskap, som till exempel logik, och den vetenskapliga metoden. Det verkar som om filosofi är fritt – lika fritt som sinnet – begränsat endast av fantasin i sin omfattning. Somliga filosofer hoppades att de med hjälp av vetenskapen så småningom skulle kunna förstå universums natur.
Efter tusentals år av filosofiska spekulationer, alltsedan de antika grekerna, tillintetgjordes emellertid de stora förhoppningarna och optimismen inom filosofin för alltid. Immanuel Kant, född 22 april 1724, orsakade under sina senare år en kopernikansk revolution inom filosofin. Han betraktades som den mest inflytelserike moderne filosofen. Poeten Heinrich Heine skrev följande om honom:
”[Han] levde ett mekaniskt ordnat och abstrakt liv som gammal ungkarl… Uppvaknande, kaffedrickande, skrivande, läsande collegeföreläsningar, ätande, promenerande, allt hade sin bestämda tid, och grannarna visste att klockan var exakt halv fyra när Immanuel Kant, i sin gråa rock, med sin bambukäpp i handen, lämnade sitt hus och gick till Lime Tree avenue, som fortfarande, till minne av honom, kallas Philosopher’s Walk…. Underlig kontrast mellan denne mans yttre liv och hans tillintetgörande, världsförintande tankar! (Från Henry D Aikens bok, The Age of Ideology, pp. 27–28)
1781 publicerade Kant Kritiken av det rena förnuftet, sina världsomstörtande tankar. Verket var mer än 800 sidor långt och var en kritisk och rigorös undersökning av ”rent förnuft”.
Enligt Kant kommer det rena förnuftet, när det går bortom det som är möjligt för människor att uppleva, oundvikligen att hamna i motsägelser när en tes och dess antites båda är lika giltiga. Betrakta till exempel en fråga som ”Är detta universum ändligt eller oändligt?” För tesen att ”universum är ändligt” finns det en lika giltig och oundviklig antites att ”universum är oändligt”. Utan att det kunnat stödjas av erfarenhet blir det rena förnuftet spekulativt till sin natur beträffande relationen med verkligheten.
Kant tillintetgjorde giltigheten för vissa av de mest betydelsefulla filosofiska verken inom metafysik, som många hade sin tillit till under flera generationer.
Inom metafysiken gjorde flera generationer av filosofer olika försök att ge en förklaring till universums yttersta natur. Enligt Kant resulterade dessa försök att ge en så komplett bild av universum, långt bortom det människan upplevt, alltid i oundvikliga motsägelser. Och före Kant hade filosofer debatterat ändlöst kring dem.
I själva verket hade inte Kant för avsikt att förstöra metafysiken. Istället ville han rädda den genom att etablera en säker naturvetenskaplig metod för metafysiken. Kant kände till en hel del om vetenskapen eftersom han på många sätt var en vetenskapsman. Han betraktas också som grundaren av ett stort område i den moderna vetenskapen. Allen W Wood skrev i inledningen till sin bok “Basic Writings of Kant”:
”Som forskare lade Kant under en tid sitt intellektuella arbete huvudsakligen på frågor inom naturvetenskapen: matematisk fysik, kemi, astronomi och disciplinen ’fysisk geografi’ (som han nu anses vara grundare till) – det vi nu skulle kalla ’geovetenskap.’”
Kant ville höja statusen för metafysiken till nivån för genuin vetenskap. Ironiskt nog var det enda sätt på vilket han kunde ta första steget mot målet att drastiskt reducera vidden för metafysiken genom att demonstrera dess naturliga begränsningar. Sedan skulle metafysiken inte spekulera om sådana saker som universums yttersta natur. Istället skulle metafysiken begränsa sig själv till mer praktiska saker som kan grundas på mänsklig erfarenhet.
Kritiken av det rena förnuftet var också en kritisk granskning av förmågan till det rena förnuftet, naturen och strukturen i det mänskliga sinnet. Med ”rent förnuft” syftade Kant på en form av en a priori-kunskap (kunskap som innehas före händelsen), som inte har någon koppling till en a posteriori-kunskap (kunskap som innehas efter en händelse).
Kant menade att begreppet tid och rum, som i euklidisk geometri och i Newtons klassiska mekanik kommer från en nödvändig syntes av a priori-kunskap, som bestäms av vissa naturliga egenskaper i det mänskliga sinnet.
Långt efter Kants bortgång vet vi emellertid nu att Kant hade fel angående detta. Framsteg inom matematiken har visat att väldigt olika typer av geometri kan vara precis lika giltiga som euklidisk geometri. Einsteins relativitetsteori har också öppnat ett väldigt annorlunda perspektiv på tid och rum. Kant skulle ha blivit ännu mer förvånad av kvantteorin, där begreppet obestämbarhet introducerats och utmanar den mest grundläggande uppfattningen om orsak och verkan.
Trots att Kant är något omodern är hans principer tidlösa och kanske precis lika giltiga idag som när han först publicerade sina ”världsomstörtande tankar”.
Enligt Kant är det mänskliga sinnet inte som en spegel som passivt reflekterar verkligheten utifrån uppfattningen av omvärlden. Istället styr och organiserar sinnet sinnesintrycken till iakttagelser och begrepp. Kants distinktion mellan a priori-kunskap och a posteriori-kunskap är viktig här. A priori-kunskapen påverkar sinnet till det som sinnet kan uppfatta. Uppfattningen av omvärlden kommer därför inte bara direkt från sinnena. Istället formar och utökar sinnet det som uppfattas.
Enligt Kant är det som våra sinnen tar emot och konstruerar annorlunda jämfört med yttre saker. Trots att Kant ansåg att saker och ting existerar utanför våra sinnen drog han slutsatsen att det mänskliga sinnet aldrig kan känna till ”tinget i sig”.
Artikeln skrevs ursprungligen för PureInsight.org som gett Epoch Times tillstånd att publicera artikeln.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/36947/
