Silversvanen

Silversvanen, som i livet inte hade någon ton,
När döden närmade sig, sin tysta stämma öppnade hon;
Lutande sitt bröst mot den vassbevuxna stranden,
Så sjöng hon sin första och sista sång och sjöng inte mer.
Farväl, alla fröjder; O Död, kom och slut mina ögon;
Fler gäss än svanar lever nu, fler dårar än visa.

(Ej officiell svensk översättning, övers anm)

Många av oss har en “svansång”-det där slutliga arbetet eller gesten i vilken vi vill lägga hela vårt livs kunskap och passion innan vi dör. Det är säkert så att när det är vår tur att gå kommer vi alla att möta det oundgängliga. valet: Faller vi alla i ett gråtanfall eller lyfter vi våra hjärtan för att sjunga? (Illustration: Liza Voronin/The Epoch Times)

Termen “svansång” kommer från den forntida legenden om den stumma svanen som brister ut i en kör av himmelska toner när den känner hur dess liv bleknar bort. Det var ett populärt ämne hos författare av klassisicmen och renässansen, men tanken förföljer oss än idag.

Den romerska poeten Ovid skrev: “Svanen sjunger en gång, när den dör, sin egen begravningssång.” Shakespeare hänvisar till den ”bleka svaga svanen/ Som sjunger en sorgsen hymn till sin egen död.”

Tennysons dikt “Den döende svanen” beskriver en “ohygglig glädjestrålande röst/ Med en musik egendomlig och mångsidig”-ord som inspirerade Michel Fokines korta balett med samma namn, som har dansats av ballerinor under ett århundrade till Saint-Saëns melankoliska cello.

Självklart, liksom med alla stora legender är den inte ens tillnärmelsevis sann. Svanar snattrar, grymtar och väser gladeligen, de är långt ifrån tysta och tråkigt nog så drillar de inte heller när de går bort. Dock låter bilden oss ändå meditera över vissa djupa särdrag på vår resa från vaggan till graven.

I Gibbons dikt reflekterar vi över undret och förgängligheten hos det sköna, triumfen över okunskapen och dramatiken i vårt sista andetag. Hans ord har ett tyst, sött allvar. Hans ”silversvan” skiner som en vit safir när den simmar in i själens öga och öppnar sin ”tysta stämma” i sång. ”Lutande sitt bröst” mot ”stranden”, är det tydligt att hon är svag när hon tar farväl och ropar till döden att komma.

Lugnt förödande, skrevs de här orden som en madrigal för att sjungas av fem sångare utan ackompanjemang. Genom poesins och musikens kraft får vi erfara det berusande ögonblicket när livet upplevs in till det djupaste hjärtslag, innan hjärtat ger upp.

I den sista meningen byter vi fokus från svanens lidande till världen utanför vasstråna. Vi flyttar från personlig tragedi till samhällets förfall. Liksom de babblande och pratsjuka gässen har trängt bort de ädla svanarna, har ”dårarna” triumferat över de ”visa”.

Det är Sokrates som lär oss att inte misströsta för det. Som en vis man som dömts till döden av dårar, jämför filosofen sig glatt med den döende svanen när han bereder sig att dricka odörtsdrycken som skulle tysta hans röst för alltid. 

För honom, när svanar tröttnar på livet, “sjunger de gladare än innan, på grund av glädjen de känner inför att få gå till Guden de tjänar.” Han väntade inte mörker, utan ljus.

Orlando Gibbons (1583–1625) var en stor engelsk kompositör. Christopher Nield är poet, bosatt i London. 

Översatt från engelska:
http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/28652/