Tillväxt i utvecklingsländer ökar utmaningarna
En man tillverkar gascylindrar på en fabrik i Abidjan i Elfenbenskusten. Kan Afrika bli ett framtida nav för tillverkningsindustrin? (Foto: Issouf Sanogo/AFP/Getty Images)


Utvecklingsländernas framsteg förvandlar den globala ekonomin. I en tid då större delar av världen har tvingats vänja sig vid ekonomisk stagnation, saknar den pågående tillväxten i vissa delar av världen motstycke. Fler länder – och människor – än någonsin förr upplever en snabb inkomstökning och utvecklingsekonomierna klättrar på listorna över världens största ekonomier.

BNP-prognoser för G20-länderna, som baseras på förväntad arbetskraftsökning, investeringsgrad och den teknologisk utvecklingens hastighet, visar att den globala ekonomin kommer att mer än tredubblas till år 2050. Kina, USA och Indien – i den ordningen – kommer att vara de största ekonomierna och sex av de sju största tillhör dagens utvecklingsländer.

Bara i G20-länderna kommer drygt 600 miljoner människor att lämna fattigdomen. En ekonomiskt inflytelserik grupp medelinkomsttagare och mycket rika kommer att växa fram, och mer än hälften av dem finns i utvecklingsländerna.

Även om utvecklingsländerna börjar dominera den globala ekonomin kommer de att förbli relativt fattiga. År 2050 förväntas kinesernas inkomst per capita bara vara 37 procent av amerikanernas och indiernas inte mer än 11 procent. Det faktum att det privata välståndet inte växer i samma takt som ländernas ekonomiska storlek kommer att försvåra internationella överenskommelser. När de relativt fattiga länderna får större inflytande kommer de sannolikt att ha andra uppfattningar än de rika länderna i många frågor.

Internationella institutioner behöver anpassa sig för att avspegla de nya maktförhållanden, om de inte vill se sig marginaliseras. Att G8 växte till G20 är bara ett av tecknen på att maktskiftet redan inletts.

Det finns dock inga garantier för denna snabba process. Utvecklingsländernas framsteg kommer att skapa flera allvarliga hot, från de geopolitiska spänningar som hör ihop med stora maktförskjutningar, till ökad risk för finanskriser och protektionistiska bakslag. Höjd levnadsstandard har redan ökat koldioxidutsläppen och risken för miljökatastrofer. Det har också blivit svårare att samarbeta internationellt i alla dessa frågor, i takt med att utvecklingsekonomierna växt sig starkare. Klimatmötet i Köpenhamn är ett bra exempel på det. De gemensamma ramverken har visat sig ha oförmågan att hantera dessa utmaningar, och då har vi ännu större problem framför oss.

Utvecklingsländernas tillväxt får stor inverkan på fyra av globaliseringens huvudområden: handel, finanser, migration och gemensamma naturresurser.

Utvecklingsländerna kommer att dominera den globala handeln. Deras andel av exporten ökar från 30 till 70 procent till år 2050. Dagens rika länder blir mindre viktiga som marknader och istället blir utvecklingsländerna de utvecklade ländernas viktigaste marknader.

Konkurrenssituationen bland de mindre utvecklade länderna kommer att ändras. Afrika kan ta den låglönepostion som Kina och Indien idag har. Fler afrikanska länder gör sällskap med Mauritius och Sydafrika som redan idag har tillverkningsindustri.

Framstegen i utvecklingsländerna kommer också att erbjuda långtgående internationella finansmöjligheter: När inkomsterna stiger kommer företag och individer att ge sig ut på internationella marknader, samtidigt som investerare i de rika länderna drar nytta av ländernas tillväxt. Institutioner och politiska ramverk i utvecklingsländerna är emellertid sämre anpassade än i de utvecklade länderna, och leder till instabilitet.

Därför kan utvecklingsländernas större finansiella tyngd, i högre grad än den växande handeln, öka risken för extremt kostbara systemkriser.

Trycket från den tilltagande migrationen kommer också att öka framemot år 2050. Särskilt då befolkningen i de rika länderna blir allt äldre och medellivslängden i de fattiga förblir relativt låg. Men samtidigt som barriärerna för den globala handeln till stora delar rivits de senaste 50 åren så har hindren för migrationen successiv ökat under samma period. Detta är ekonomiskt ofördelaktigt eftersom migrationen genererar större vinster än den internationella handeln.

Konflikterna kring de gemensamma naturresurserna – som ägs av ingen men exploateras av många – står för det tydligaste exemplet på de utmaningar som de fattiga ländernas framsteg innebär för det internationella samarbetet.

Frågor som klimatförändringen, luftkvalitet och ett stopp för att havets resurser utarmas, kräver samarbete både inom och mellan länder.

Men sådant samarbete blir allt svårare. Den snabba tillväxten och de stora befolkningarna i utvecklingsländerna innebär att man i högre grad exploaterar naturresurser där, samtidigt som inkomster, teknologisk kapacitet, politiska strukturer och sociala värderingar skiljer sig kraftigt från de utvecklade länderna.

Även om det på senare tid har skett en viss utveckling i Afrika söder om Sahara innebär de låga inkomsterna att man har mindre inflytande än utvecklingsländer i Asien och Sydamerika. Det finns många hinder – från låga sparräntor och liten produktionsökning till svaga regeringar – som kan hindra en stadig utveckling.

Samtidigt kräver de framväxande ekonomierna att Afrikas varuexport ökar och att man underlättar produktionsomställning. Huruvida länderna söder om Sahara, som är hem för cirka 900 miljoner människor, varav nästan hälften lever i absolut fattigdom, kan ta vara på dessa möjligheter blir enormt avgörande för människorna där.

Två principer bör vara styrande i arbetet för fortsatt global tillväxt och mildrandet av de allvarliga hot som kommer från utvecklingsländernas tillväxt.

För det första: kontrollen av dessa processer bör ligga kvar hos självständiga nationer, främst de största ekonomierna. De globala överenskommelserna – inom klimatförändring, för att öka migrationsvinsterna och undvika finanskriser med mera – kräver framväxten av ett globalt samvete som ökar medvetenheten inom länder om hur deras öden är ofrånkomligt knutna till den globala utvecklingen.

För det andra: nuvarande ramverk för internationellt samarbete har bidragit till framsteg alltsedan andra världskriget, men är inte lämpliga för att hantera de kommande utmaningarna. Globala konsensusbaserade överenskommelser kommer antingen att misslyckas helt eller leda till ofullkomliga lösningar som bygger på minsta gemensamma nämnare.

Frågorna är för komplicerade och skillnaderna för stora för att alla länder ska kunna komma överens om allting. Istället krävs det överenskommelser mellan tillräckligt många relevanta aktörer i specifika frågor för att nå framsteg i det internationella samarbetet. Längre fram kan större grupper inkluderas.

Framstegen i utvecklingsländerna erbjuder en enorm möjlighet att lyfta hundratals miljoner människor ur fattigdom, samtidigt som det kan öka välståndet i de rika länderna. Detta kan dock bara bli verklighet om världens länder förstår de avgörande konflikter som kan komma och utvecklar metoder för att hantera dem.

Uri Dadush och William Shaw arbetar med Carnegie’s International Economics Program. De är medförfattare till boken ”Juggernaut: How Emerging Markets Are Reshaping Globalization”. Publicerad i Epoch Times med tillstånd från Yale Global online.

Copyrigt 2010 Yale Center for the Study of Globalization, Yale University

Översatt från engelska.