Tillbaka i Burma

När jag under det senaste tiotalet år har besökt Burma har jag fått bevittna många förändringar. Små gångstigar har blivit till grusvägar och många av dessa har sedan belagts med asfalt. Taxibilar och andra motorfordon har ökat i antal från att en gång ha varit få. Kanske i dag det mer än någonsin blåser förändringarnas vind i detta östliga land.

På kvällarna när mörkret faller fladdrar ljusen i fönstren på de många olika sorters husen som finns i Burma. Även om elektriciteten fortfarande är oförutsägbar var det inte länge sedan allt var mörkt. Trots nödvändiga men passiva steg mot modernitet förblir ett besök i detta land en spännande färd in i ett mystiskt, näst intill ogripbart landskap som minner om gamla tider.

Landets huvudstad Rangoon hyser en pulserande befolkning på ungefär fem miljoner människor. Det är här de fartfyllda marknaderna flödar i antal utmed gatorna och det är här handeln pågår vid foten av de förut så ståtliga koloniala byggnaderna, vilka nu tynar bort bland mossa.

I detta land med de till synes oräkneliga pagoderna är det fortfarande de skinande Shwedagon och Sulepagodan i Rangoon som dominerar staden med sina gyllene sken. Dessa ställen är mer än bara platser för dyrkan; de är platser att samlas på, att finna tröst vid och tid att tänka.

Medan platserna för bön är talrika har utbildningen tryckts ner och är fortfarande svåra att hitta. I stort sett alla universiteten har flyttat till landsbygden, bort från de stora städerna. Detta har framförallt varit en lösning för att kunna hindra nya protester mot juntaregimen som även i det förflutna ofta ifrågasatts av studenter.

Vi beger oss ungefär 30 minuter sydväst om Rangoon. Där reser vi längs en av de nu asfalterade vägarna. Arbetet med att belägga vägarna har visat sig vara fruktlösa då de nu är ännu gropigare än när de bestod av endast damm och grus. Detta på grund av de många reparationerna – eller bristen på dem.

Ju längre bort från huvudstaden vi kommer desto mer försummade är vägarna. De riskabla vägförhållandena förvärras ytterligare då det är regnsäsong, vilken sträcker sig från juli till oktober och resulterar i många vattenpölar på och runt vägarna och som gör det svårt att nå fram till matstånden längs med dem.

Regnets intensitet har minskat de flesta tecken på aktivitet. Endast några pojkar försöker sig på ett lerigt fotbollspel på en genomblöt plan. Det myckna regnet har förvandlat det tidlösa och oförstörda landskapet till en syn av vibrerande gröna färger, vilka står i en dramatisk kontrast till de gyllene stupatopparna som tittar upp här och där i den gröna vegetationen.

Vi reser mot Thanyin för att besöka en av Burmas utländskt finansierade skolor. En skola som byggts för att ge en grundutbildning till barn som bor på landsbygden. Utan denna skulle de förmodligen aldrig få någon utbildning. Då vi närmar oss den enkla tvåvåningsbyggnaden och stiger ur bilen kan vi höra barnens talkör innifrån byggnaden.

Vi följer en lerig stig omsorgsfullt beströdd med tomma rissäckar som ska suga upp vattnet från marken såväl som markera ut stigens kanter. Vid änden möts vi av elevernas sandaler, prydligt uppradade längs trappan till huset.

På båda våningsplanen finns en öppen yta med tre klassrum. Trots att skolan är kopplad till elledningar är ström en ovanlighet, men avsaknaden av väggar mellan klassrummen tillåter dagsljuset att strömma in. Planlösningen bidrar emellertid också till ett sorl av röster då lärare och elever försöker göra sina röster hörda.

En bit bort från skolbyggnaden ligger husen där eleverna bor med sin familjer. För barnen som har något att äta hemma är detta platsen dit de går för att inta lunch. De mindre lyckosamma väntar tålmodigt i klassrummet tills de andra kommer tillbaka.

Det finns en liten sjö där man uppenbarligen har hittat råolja. På en sida av sjön finns några välvårdade kolonialhus, medan man på den andra sidan kan se de förfallna hyddorna där elevernas familjer bor. Lokalbor fiskar i sjön där olja pumpas upp medan byns getter nafsar i en sophög intill vattnet. Vi följs tätt åt av en regeringstjänsteman som försäkrar sig om att vi inte tar några bilder på de exklusiva husen – med förklaringen att det är där regeringens tjänstemän bor.

Omvärldens ekonomiska sanktioner har egentligen aldrig visat sig vara särskilt framgångsrika i detta resursrika land. Här finns en fruktbar jord där mängder av mat kan växa, mat som många utvecklade länder säkert skulle vilja få till sina butiker. I Burma finns födan dessutom upplagrad som en buffert för en eventuell ekonomisk kris.

Något som tidigare kunnat dämpa organiserade protester är att de flesta människors basbehov kunnat mötas genom en cirkulation av resurser, grundat i det religiösa. Samhället har utvecklat en typ av icke-statligt system för distrubition av ekonomiska tillgångar där de rika skänker donationer till tempel för att ”erhålla merit” – ett sätt att underlätta sin väg till nästa livs existens. Munkarna ger i sin tur pengar till de fattiga för att försäkra överföringen av ”meriten”.

Regeringens höjning av oljepriserna verkar emellertid denna gång ha tippat detta sårbara distrubitionssystem över kanten vilket bidragit till ytterligare påverkan på landets valuta, vilken fortsätter att ställas inför kriser medan inflationen går lös. Längs Shwebontha street i Rangoon kan man se hur folk rör sig med bilbakluckor fulla av kontanter för att köpa guld och ädelstenar, eftersom dessa har ett mer stabilt värde än papperskontanter.

På denna resa till Burma har jag kunnat känna av en subtil känsla av förändring. Här där folket ständigt varit anmärkningsvärt hårt bevakade finns nu en fläkt av öppenhet och underliggande trots mot juntans militär – något man inte känt av tidigare under det senaste årtiondet. Att de senaste protesterna i olika delar av landet inte tycks vara centralt organiserade är inte förvånande, då detta nyfunna ifrågasättande verkar komma från en individuell källa snarare än en grupp.

Översatt från engelska