På Sergelstorg i Stockholm höll exiltibetaner och Svenska Tibetkommittén på torsdagskvällen en fridfull ljusvaka. Även exilmongoler och stockholmare var där för att visa sitt stöd. Syftet med aktiviteten var att visa sin sorg över alla de tibetaner som dött under det kinesiska kommunistpartiets förtryck och att uppmärksamma det intensifierade förtryck som pågår i Tibet.
Lobsang, exiltibetan från Australien, på besök i Stockholm och hälsar på sin syster, var med i aktiviteten där ett cirka hundratal deltog.
– Syftet med den här ljusvakan är att be för de som förlorat sina liv det här året. Jag vill hjälpa till och bidra för tibetanernas sak, säger Lobsang.
Lobsang upplever att situationen i Tibet är mycket spänd sedan oroligheterna i mars. Polis och beväpnade soldater finns överallt i landet. Tibetanerna får inte ens öppet fira Dalai Lamas födelsedag. Sedan 10 mars har de dödat många tibetaner, säger hon.
– De [Kina] lovade mänskliga rättigheter i Tibet när de fick OS. Men när de fick OS, glömde de allting. Det finns inga mänskliga rättigheter. De fortsätter att tortera. Förra månaden skickade de tillbaka alla tibetanska studenter i Kina tillbaka till Tibet. De vill inte ha några tibetaner eftersom de är rädda att de ska berätta vad som händer i Tibet, säger Lobsang.
Sofia Eriksson, ordförande för Svenska Tibetkommittén, säger att liknande manifestationer hålls samtidigt runt om i världen. Det hela startade som en rörelse på internet.
– Vi vill finnas här och delta i den här manifestationen inför OS-invigningen och påminna om att alla löften om att förbättra de mänskliga rättigheterna och om att förbättra situationen i Tibet inte har infriats, säger hon.
Eriksson säger också att de mänskliga rättigheterna i Tibet har blivit sämre. Myndigheterna stängde landet i mars och säger att det numera är öppet, men så är det inte säger hon. Tusentals tibetaner är fängslade och försvunna.
– Flera familjer har fått höra att man vill minimera riskerna för att det ska bli protester inför OS. Många tibetanska munkar har även förts bort många mil från sina hem till interneringscenter, säger Sofia Eriksson.