"The Road Warrior" – bästa klassiker i sin genre
Mel Gibson under den senaste Cannes-festivalen i våras. (Foto: Francois Guillot/AFP)


  • Titel: Mad Max 2
  • Produktionsår: 1981
  • Produktionsland: Australien
  • Alternativ titel: The Road Warrior
  • Regi: George Miller
  • Medverkande: Mel Gibson, Bruce Spence, Kjell Nilsson m fl.
  • Tillgänglig på DVD i Sverige: Ja

Man brukar ofta säga att uppföljare är sämre än originalen. Detta håller jag med om. Men, som det så ofta finns, existerar det undantag till regeln. Detta är ett av undantagen.

Denna film kom 1981, vilket alltså var innan Mel Gibson hade medverkat i ”Dödligt vapen” (”Lethal Weapon”, Richard Donner, USA, 1987), som gjorde honom till en superstjärna. Idag anses Gibson vara en riktig helylle-amerikan. Han är en god kristen, han lever ut den amerikanska kapitalist-drömmen och han har till och med gjort en film om Jesus. Sedan har han i och för sig gjort ett antal rasistiska uttalanden, som kanske gjorde att hans rykte skadades en smula, men som Hollywood-kändis kommer man undan med det mesta. Han är dock uppvuxen i Australien, vilket var det land där hans karriär började. Han pratar till och med sutraliensiska i filmen. Det var alltså denna film som gjorde att Hollywood fick upp ögonen för honom. Eftersom den första filmen, ”Mad Max” (George Miller, Australien, 1979), inte rönt några större framgångar i USA, valde man att döpa om filmen till ”The Road Warrior” i USA. Personligen tycker jag att ”Road Warrior” är ett bättre namn, eftersom det skiljer filmen lite från första och tredje filmen, som båda är ganska bleka filmer egentligen.

Filmens handling är enkel. Mad Max (Gibson) försöker överleva på Australiens vägar i en postapokalyptisk värld. Det är farliga vägar där de starkaste och brutalaste överlever. En dag stöter han på ett oljeraffinaderi, som alltså i sammanhanget är en anläggning där män och kvinnor skulle dö för att styra. Och det gör de. Max är en dyster figur som bara vill ha bensin till sin bil. Snart är han dock indragen i en kamp mellan den rädda samlingen människor som driver raffinaderiet och Humungus (göteborgaren Kjell Nilsson) och hans barbarer, som vill få kontrollen över anläggningen och dess tillgångar.

När denna film kom ut, ansågs den vara väldigt våldsam. Och det stämmer ju än idag. Men jämför man med äckeleffekterna i exempelvis ”Saw” (James Wan,USA/Australien, 2004), hamnar ”The Road Warrior” på efterkälken ganska så rejält. Det som känns så marigt med denna film är den barbariska attityden hos människorna; det enda som är viktigt är bensin. Till och med människoliv är mindre värt än bensinen.

Jag gillar när de håller handlingen enkel. Mad Max ska hjälpa människorna på raffinaderiet mot Humungus. Så enkelt är det. Och i och med att filmmakarna har gjort det enkelt för sig, finns det gott om utrymme för actionsekvenser, som känns motiverade i sammanhanget. Postapokalyptiska filmer görs fortfarande. Häromåret kom exempelvis ”The Book of Eli” (Albert & Allen Hughes, USA, 2010), som känns likartad. Frågar man mig är dock ”Mad Max 2”, eller ”The Road Warrior”, som jag föredrar att kalla den, den absolut bästa i sin genre.