Te är en av de mest populära drycker i världen. Teplantan Camellia sinensis rika historia började i Kina, där teodling och tedrickande har en lång tradition.
Från medicinalväxt till en dryck bland eliten
Teplantan upptäcktes av kejsaren Shennong ”den gudomlige jordbrukaren” som levde cirka 2 800 f Kr. Enligt legenden provade han hundratals vilt växande örter för att undersöka deras läkande effekt. Hans iakttagelser finns nedtecknade i boken “Shennong Bencao Jing”.
I den står det att teplantan är en medicinalväxt, så till att börja med använde kineserna troligen plantan som medicin. I början av Zhoudynastin, 1046-771 e Kr, kom teet till hovet, där man etablerade seden att bereda te.
På den tiden var te ännu inte allmänt känt som en dryck. Istället använde man kokta teblad som ätbar garnering till ris och grönsaker, eller så användes de som ett medel vid avgiftning.
Först under Handynastin, 202 f Kr – 220 e Kr, började man använda te som dryck, särskilt bland lärda män. Tack vare den stora tekonsumtionen uppstod det så småningom en kejserlig teritual. När kejsaren höll mottagningar för lärda män serverade han te för att visa sin djupa uppskattning. Senare blev teet så populärt att regenter såsom kanslern Zhu Ge, även känd som Kong Ming, odlade te på hela plantage under de tre kungadömena, 220-280 e Kr. Te blev så uppskattat att det även placerades i de kejserliga gravarna tillsammans med andra ägodelar.
Under Suidynastin, 581-618 e Kr, serverades te endast bland förmögna lärda, ämbetsmän och i det kejserliga hovet. Teet användes som en lyxig handelsvara, och vanligt folk hade ingen möjlighet att njuta av det. Först under Tangdynastin, 618-907 e Kr, spreds teet bland vanligt folk.
Under Tangdynastin nådde inte bara ekonomi, vetenskap och kultur sin höjdpunkt, utan även den kinesiska tekulturen. Kejsaren tvingade teodlingsföreståndarna att betala ”teskatt”.
Teskatten skulle levereras innan Qingmingfestivalen, omkring 4 april enligt den kinesiska månkalendern, så att man kunde servera te i de kejserliga hushållen under festivalen. Tävlingar inom denna tedisciplin planerades regelbundet på det kejserliga hovet.
Te uppnådde sin höjdpunkt när den lärde Lu Yu, 713-756 e Kr, uppfann teceremonin. I sitt verk, ”Cha Jing”, vilket betyder ”teskrifter” beskriver han hur man bereder och dricker te som en konstnärlig metod. I teceremonin ingår torkning av teblad, val av vatten, tekanna, tekoppar och teprovningsprocedur. Lu Yu var starkt inspirerad av konfucianska idéer om harmoni och buddhistiska principer om sanningsenlighet samt den taoistiska läran om enhet mellan människa och natur, och ansåg därför att tedrickande berikade en andligt.
Poeterna under Songdynastin, 960-1279 e Kr, skrev dikter om te för att visa sin uppskattning av teet. På hovet var det brukligt att betala teskatt i form av briketter av pulveriserat te. Efterfrågan på kinesiskt te och teskålar ökade också. De mest populära skålarna var av svart porslin.
Efter Songdynastin kom Yuandynastin, 1271-1368 e Kr, som förverkligade enkelheten i tekulturen genom de utländska mongoliska härskarna. Te fortsatte vara en populär dryck, men den tidigare uppskattningen saknades. Teceremonin användes bara av lärda. Den sista förbättringen av tekulturen ägde rum under Qingdynastin, 1644-1922 e Kr, när man byggde tehus. Att servera te till sina gäster var en sed som det styrande använde när de tog emot utländska gäster och det bidrog till att tedrickandet spreds i världen.
http://en.epochtimes.com/n2/china/chinese-tea-4909.html
