loadingPotalapalatset i Lhasa i Tibets autonoma region, Kina. Tibetanerna kämpar för att behålla sina kulturella rötter. (Foto: China Photos/Getty Images)
Potalapalatset i Lhasa i Tibets autonoma region, Kina. Tibetanerna kämpar för att behålla sina kulturella rötter. (Foto: China Photos/Getty Images)
Opinion

Tänker på Tibet

Renate Lilge-Stodieck, Epoch Times

– När jag tänker på Tibet, återkallar jag tjugo år av seriöst resande i mina tankar. Tjugo år som jag hade föredragit att bo och att arbeta i Peking, och där min lilla dotter alltid skulle ha varit med mig, säger den späda hankinesiskan, som nu är i sextioårsåldern.

1960 reste den unga konstnären till Lhasa som medlem i en dans och drama ensemble. Inte frivilligt, utan snarare ”på order uppifrån”, av det kinesiska kommunistpartiet (kkp).

Hennes familj tillhörde de med ”svarta rötter”. De kom från en borgerlig familj, som granskades noga av makthavarna inom kommunistpartiet. Det var skäl nog att inte motsätta sig och att följa order, särskilt eftersom hennes man var tvungen att följa med militären till Lhasa, på samma sätt som tidigare vid ockupationen av Tibet 1959.

Den första delen av tågresan till Tibet var svår, men inte lika ansträngande som resten av resan inom landet på skakande lastbilar i fem dagar, över femtusen meter höga berg; på vägar som inte förtjänar namn. Huvudvärk plågade resenärerna hela tiden, och de var tvungna att vänja sig vid klimatet i Lhasa. Men deras klagomål togs inte i beaktning.

Hela ensemblen bodde i ett gammalt buddistiskt kloster, som fortfarande var intakt. Munkarna flydde innan soldaterna anlände. Det var inte förstört, bara obebodd.

Den andra vågen av förstörelse fortsatte till slutet av sextiotalet, under Kulturrevolutionen. Hon och hennes kollegor hade rekryterats till en ensemble för att underhålla både kinesisk militär såväl som den inhemska befolkningen. Tibetaner tränades också i Peking under minst tre år, inte bara för att bli dansare och sångare, utan för att sinnet skulle fyllas med den obligatoriska partipropagandan.

– Vi var inte egentligen rädda för tibetanerna, men på kvällen fick vi inte gå ut på gatorna, och annars skulle vi vara alltid tre som gick tillsammans. I templet dansade vi på altaret. Vi var inte rädda, eller åtminstone så visade vi inte det, säger hon.

Hon är fortfarande oroad över att sätta sig själv eller andra inför fara. Kkp: s långa arm letar alltid efter dem som tänker utanför boxen eller tänker fritt, så att de kan tysta ner dem. Därför ger hon inte mig några namn eller detaljer.

Efter dotterns födelse, var de nya föräldrarna oerhört ledsna när de blev tvungna att skicka dottern ensam till Peking. Hennes pappa var tvungen att stanna kvar i militären. Hon åkte till Peking, eftersom hankinesiska barn sällan kunde tolerera det hårda bergsklimatet i Tibet. I tre år uppfostrade mostrarna henne, men de var antingen sjuka, eller rädda för förföljelse från partiet. Den lilla flickan blev ett ”pendlar-barn.”

När modern tre år senare äntligen kunde ta dottern till Lhasa, kollapsade hennes dotters cirkulationssystem; hon svimmade vid ankomst. Med barnet i sina armar rusade modern till sjukhuset. Där försökte de göra sig av med henne. ”Tidigare har jag aldrig knäböjt mig framför en man, men jag kastade mig ner på marken innan den första läkaren passerade min väg och bad honom att rädda mitt barn.”

– Vad vi inte tycker om att säga i dag, eftersom vi förstår tibetanernas kamp för frihet, är det faktum att befolkningen och landet var mycket underutvecklat. Det fanns en föreställning om hygien och även den strikta hierarkin. I vårt träningsrum i klostrets källare, hittade vi också tydliga tecken på ett hemligt fängelse och tecken på tortyr. Trots detta, eller kanske på grund av detta, bör varje nation ges rätt att få bestämma över sina egna angelägenheter.

Hon fortsätter tala djupt försjunken i tankarna:

– Mot vår vilja, togs vi hankineser till ett land vars språk och sedvänjor vi inte förstod, och dit vi aldrig hade åkt frivilligt. Tibetanerna blev tvungna att tolerera oss, eftersom stridsvagnarnas och vapnens påverkan var större än deras förmåga att göra motstånd. Sedan skulle Röda armén, kulturrevolutionens terror, göra intåg. Alla konstnärer och intellektuella sändes till landbygden för att arbeta, liksom min man som var tvungen att bli en skogsarbetare i skogen.

I början på åttiotalet fick vi till slut möjlighet att åka tillbaka till Peking med vår dotter, men det kinesiska folket är inte heller fria från kommunismens förföljelse. Det iakttas och spioneras på dem varje dag, som man gör med tibetaner, även om det inte är lika tydligt. Den inre censuren i vårt sinne kontrollerar vad vi bör säga och signalerar fara. Den röda terrorn stannar kvar så länge kommunistpartiet är vid makten och tills folket gör revolt och jagar bort dem.

Läs originaltexten på tyska:

http://www.epochtimes.de/articles/2009/03/10/417730.html

Mest lästa

Rekommenderat

loadingPotalapalatset i Lhasa i Tibets autonoma region, Kina. Tibetanerna kämpar för att behålla sina kulturella rötter. (Foto: China Photos/Getty Images)
Potalapalatset i Lhasa i Tibets autonoma region, Kina. Tibetanerna kämpar för att behålla sina kulturella rötter. (Foto: China Photos/Getty Images)
Opinion

Tänker på Tibet

Renate Lilge-Stodieck, Epoch Times

– När jag tänker på Tibet, återkallar jag tjugo år av seriöst resande i mina tankar. Tjugo år som jag hade föredragit att bo och att arbeta i Peking, och där min lilla dotter alltid skulle ha varit med mig, säger den späda hankinesiskan, som nu är i sextioårsåldern.

1960 reste den unga konstnären till Lhasa som medlem i en dans och drama ensemble. Inte frivilligt, utan snarare ”på order uppifrån”, av det kinesiska kommunistpartiet (kkp).

Hennes familj tillhörde de med ”svarta rötter”. De kom från en borgerlig familj, som granskades noga av makthavarna inom kommunistpartiet. Det var skäl nog att inte motsätta sig och att följa order, särskilt eftersom hennes man var tvungen att följa med militären till Lhasa, på samma sätt som tidigare vid ockupationen av Tibet 1959.

Den första delen av tågresan till Tibet var svår, men inte lika ansträngande som resten av resan inom landet på skakande lastbilar i fem dagar, över femtusen meter höga berg; på vägar som inte förtjänar namn. Huvudvärk plågade resenärerna hela tiden, och de var tvungna att vänja sig vid klimatet i Lhasa. Men deras klagomål togs inte i beaktning.

Hela ensemblen bodde i ett gammalt buddistiskt kloster, som fortfarande var intakt. Munkarna flydde innan soldaterna anlände. Det var inte förstört, bara obebodd.

Den andra vågen av förstörelse fortsatte till slutet av sextiotalet, under Kulturrevolutionen. Hon och hennes kollegor hade rekryterats till en ensemble för att underhålla både kinesisk militär såväl som den inhemska befolkningen. Tibetaner tränades också i Peking under minst tre år, inte bara för att bli dansare och sångare, utan för att sinnet skulle fyllas med den obligatoriska partipropagandan.

– Vi var inte egentligen rädda för tibetanerna, men på kvällen fick vi inte gå ut på gatorna, och annars skulle vi vara alltid tre som gick tillsammans. I templet dansade vi på altaret. Vi var inte rädda, eller åtminstone så visade vi inte det, säger hon.

Hon är fortfarande oroad över att sätta sig själv eller andra inför fara. Kkp: s långa arm letar alltid efter dem som tänker utanför boxen eller tänker fritt, så att de kan tysta ner dem. Därför ger hon inte mig några namn eller detaljer.

Efter dotterns födelse, var de nya föräldrarna oerhört ledsna när de blev tvungna att skicka dottern ensam till Peking. Hennes pappa var tvungen att stanna kvar i militären. Hon åkte till Peking, eftersom hankinesiska barn sällan kunde tolerera det hårda bergsklimatet i Tibet. I tre år uppfostrade mostrarna henne, men de var antingen sjuka, eller rädda för förföljelse från partiet. Den lilla flickan blev ett ”pendlar-barn.”

När modern tre år senare äntligen kunde ta dottern till Lhasa, kollapsade hennes dotters cirkulationssystem; hon svimmade vid ankomst. Med barnet i sina armar rusade modern till sjukhuset. Där försökte de göra sig av med henne. ”Tidigare har jag aldrig knäböjt mig framför en man, men jag kastade mig ner på marken innan den första läkaren passerade min väg och bad honom att rädda mitt barn.”

– Vad vi inte tycker om att säga i dag, eftersom vi förstår tibetanernas kamp för frihet, är det faktum att befolkningen och landet var mycket underutvecklat. Det fanns en föreställning om hygien och även den strikta hierarkin. I vårt träningsrum i klostrets källare, hittade vi också tydliga tecken på ett hemligt fängelse och tecken på tortyr. Trots detta, eller kanske på grund av detta, bör varje nation ges rätt att få bestämma över sina egna angelägenheter.

Hon fortsätter tala djupt försjunken i tankarna:

– Mot vår vilja, togs vi hankineser till ett land vars språk och sedvänjor vi inte förstod, och dit vi aldrig hade åkt frivilligt. Tibetanerna blev tvungna att tolerera oss, eftersom stridsvagnarnas och vapnens påverkan var större än deras förmåga att göra motstånd. Sedan skulle Röda armén, kulturrevolutionens terror, göra intåg. Alla konstnärer och intellektuella sändes till landbygden för att arbeta, liksom min man som var tvungen att bli en skogsarbetare i skogen.

I början på åttiotalet fick vi till slut möjlighet att åka tillbaka till Peking med vår dotter, men det kinesiska folket är inte heller fria från kommunismens förföljelse. Det iakttas och spioneras på dem varje dag, som man gör med tibetaner, även om det inte är lika tydligt. Den inre censuren i vårt sinne kontrollerar vad vi bör säga och signalerar fara. Den röda terrorn stannar kvar så länge kommunistpartiet är vid makten och tills folket gör revolt och jagar bort dem.

Läs originaltexten på tyska:

http://www.epochtimes.de/articles/2009/03/10/417730.html

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024