Tankar om ”sjukdomen” avund


Det finns en mycket allvarlig sjukdom som kan ge svåra kroniska tillstånd hos den drabbade men den kan också ge allvarliga återverkningar hos omgivningen. Bacillerna finns överallt och kan slå rot i alla människor, den kan också sprida sig och drabba kollektivt, i alla samhällsgrupper, arbetslag, arbetsplatser, familjer, hos ung och gammal, rik och fattig. Vad är det för sjukdom jag talar om? Det är avundsjukan.

Känd som en av de sju dödsynderna, vet vi nog alla och envar att den är farlig och bör undvikas. Ändå är den så svår att undgå. Redan i barnaåldern blir vi påverkade av den och präglas av den. Föräldrar försöker fördela lördagsgodiset, veckopengen och andra förmåner så rättvist som möjligt. Barnen kontrollerar föräldrarna så att ingen av syskonen blir mer gynnad. Ibland blir dock fördelningen inte helt ”rättvis” och missnöje uppstår. Ibland visar den sig öppet eller så hålls det inom barnet för att slå ut i vuxen ålder.

Förfördelade barn tar med sig orättvisorna upp i vuxenlivet. Bitterhet och avundsjuka sätter spår som man kanske sedan i sin tur för över till sina barn eller andra relationer i någon form .

I arbetsgrupper kan sjukdomen lätt yttra sig, särskilt i dåliga tider när besparingar och nedskärningar måste göras. Att behöva dela med sig eller avstå kan upplevas svårt. Det är lätt att snegla på hur de andra har det.

I förtäckt form kan den återspegla sig som överdriven glädje, de flesta har säkert upplevt att det finns någon arbetskamrat som man inte riktigt vet var man har, trots att hon är så ”trevlig”

Det kan vara lika illa att bära sjukdomen som att utsättas för andra som bär den. En avundsjuk människa kan i mycket allvarliga fall vara livsfarlig. Alla har ju hört talas om hemska dåd som svartsjuka och avundsjuka kan leda till.

Vad kan man då göra för att undvika den? Det är inte lätt men jag tror att det handlar om att kunna ge upp sin strävan efter att alltid försöka ”få”. De flesta människor vill ju få något; mera lön, större hus, en åtråvärd person, en bättre befattning och så vidare.

Det kan verka främmande att tänka sig att inte alltid vilja ”ha” men det kan nog vara befriande när man vant sig vid tanken.

Att ständigt jämföra sig med andra och snegla på hur andra har det, bli en ovana, men den kan också tränas bort. Visserligen kan andra människor ha egenskaper eller förmågor som vi själva gärna skulle vilja ha. Låt oss inspireras av andra istället för att avundas dem. Kanske har vi själva en hel del fina egenskaper som vi kan lyfta fram men som har blivit dolda bakom avundsjukan. En avundsjuk människa är ingen lycklig människa och en hel massa onödig livsenergi spills bort i onödan.

Tänk att få känna förnöjelse. Det är ett gammaldags ord och anses kanske bakåtsträvande. Vissa uppfattningar i vårt samhälle anses inte som riktigt rumsrena. Att exempelvis tycka att det vore underbart att få vara hemmafru och få ta hand om sina barn istället för att göra karriär är en sådan. Att säga att man är nöjd och inte vill ha mera lön är en annan. Förmodligen anses man som lite mindre vetande om man skulle uttrycka en sådan åsikt bland människor.

Jag tror inte att man behöver gå till några extrema handlingar, jag vill bara med mina exempel öppna sinnet för att det finns ett annat ”tänk” som kan verka som ett förebyggande medel mot avundsjukan.

Kanske kan man börja känna lite tacksamhet för det man har och den lott i livet som tilldelats oss. Att försöka känna tillit till att vi alla får vår beskärda del och det som många tror är eftersträvansvärt inte är så underbart som vi föreställer oss.

Alla har vi prövningar i livet. Talesättet; ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det”, ligger det mycket sanning i. En mycket effektiv medicin mot avundsjukan är att träna sig i att kunna glädjas åt att andra har det bra. Det är ädlare att ge än att få, sägs det också och det är stort att kunna känna det i hjärtat.

Att ha ett gott och harmoniskt sinnelag är kanske den största tillfredställelsen vi kan få uppleva på jorden och kan inte mäta sig i yttre rikedom. Vore det inte en bra idé att ofta prova på att känna lite förnöjsamhet?