En dag låg en liten broschyr på skrivbordet på jobbet. Det var vår chef som hade lagt den där och den ville hon att alla vi sjuksköterskor skulle läsa.
Broschyren heter ”Livets sista tid” och var skriven av Ulla Söderström. I den lilla men välskrivna broschyren hade läkaren Ulla Söderström samlat mycket av sin erfarenhet av döden och döendet. Det var en tänkvärd liten skrift som fick mig att minnas min egen erfarenhet av att möta människor som själva eller vars anhöriga befunnit sig i dödens landskap.
Som i likhet med de flesta andra barn så var döden det jag fruktade mest. Inte så mycket min egen död som min mammas. Det var för mig en fasansfull tanke att bli lämnad kvar på jorden utan min älskade mamma. Jag växte upp och fick barmhärtigt nog behålla min mamma upp till vuxen ålder. Fast för mig dog hon i själslig bemärkelse långt innan sin faktiska död. Redan i fyrtioårs åldern drabbades hon av Alzheimers sjukdom.
Under min utbildning till sjuksköterska så fick jag börja möta människor som var på väg att dö och lära mig att våga finnas för den döende och anhöriga ända till slutet.Det som jag fruktat mest var det jag nu fick lära andra människor att inte frukta.
I mitt yrke har jag arbetat med cancerpatienter och andra svårt sjuka människor. Jag har fått följa med ett oräkneligt antal människor på vägen innan de tagit avsked från det här livet.När jag tittar tillbaka nu så inser jag att det har varit en gåva och en ynnest.
Det som står klarast för mig för är insikten att det som är oväsentligt skalas bort inför döden. Alla har vi under årens lopp utvecklat olika förhållningssätt inför döden. I västvärlden ser de flesta den som något skrämmande och oundvikligt. Många äldre och svårt sjuka ser den som en befriare. Det finns också en liten minoritet som ser den som en fortsättning till något annat, kanske till en ny existens i en annan dimension eller till en ny reinkarnation. Jag tror att den gruppen har blivit större under de senaste decennierna.
Det är inte lika tabubelagt att tala om döden och många människor har gått ut med sin vittnesbörd om egna upplevelser av döden. Många som svävat mellan liv och död efter svåra olyckor eller sjukdomstillstånd och som upplevt att de dött men sedan kommit tillbaka från dödstillståndet beskriver erfarenheterna på liknande sätt.
Det berättas om en tunnel, ett ljus som omger dem, möte med anhöriga och upplevelsen av att se sin egen kropp från ovan. Gemensamt för alla erfarenheterna som personerna gått igenom är att de upplevts mycket behagliga.
Många gånger kan de som kommit tillbaka till livet efter att ha besökt den andra sidan förändrat sig på djupet, många beskriver det som att de har fått en mer ödmjuk attityd till andra människor och till livet och känner att livet fått en annan dimension. En del känner att de har blivit bättre människor och upplever en fördjupad tacksamhet till livet och allt vad det innebär.
Vad kan sådana erfarenheter lära oss? Jag tror att det kan lära oss mycket. En gång läste jag ett uttryck, minns inte var, det stod ”lev livet så att du inte behöver frukta döden”.
För mig kan det betyda att försöka vara en så god människa som möjligt och att leva så att man känner så lite ånger som möjligt för det man har eller inte har gjort.
Vi vet inte mycket om vad som händer oss efter detta livets slut men vi kan försöka leva så medvetet som möjligt och inte vara rädda för döden. Att inte vara rädd för den kan också hjälpa oss att våga finnas till för våra anhöriga när de möter döden.
Ulla Söderström skriver i sin bok ”Ur livets sista tid”, om hur övergången till döden kan se ut; ”Vi människor har i alla tider haft olika bilder av övergången mellan liv och död. Många handlar om att vi skall resa över en flod eller ett hav till det land som vi ännu inte känner.
Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten.
Då hör du någon vid din sida säga ” Nu har hon lämnat oss”. Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och till slut försvann är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg vid stranden!
Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.”
