Tankar kring rädsla


Häromdagen läste jag en turkisk folksaga om en liten pojke som inte visste vad rädsla var. I sagan berättas om hur pojken ger sig ut i världen för att försöka hitta något han är rädd för.

Så här början sagan:
Det var en gång en gammal kvinna som hade en enda son som hon älskade mycket. De bodde tillsammans i en liten stuga som låg vid kanten av en stor skog. De hade inga grannar så för det mesta stannade pojken hemma för att hålla sin mamma sällskap.

En mörk vinterkväll
satt de tillsammans i stugan när det plötsligt blåste upp till oväder. Dörren slog upp med ett brak och mamman såg sig snabbt över axeln som om det fanns något hemskt där ute.

”Gå och stäng dörren” sade hon till pojken. ”Jag är rädd.”

”Rädd?” sade pojken. ”Hur känns det att vara rädd?”

”Jaa, man är rädd bara”, sade hans mamma. Man känner sig rädd för något. Man vet inte varför riktigt. Det bara griper tag i en.

”Det måste vara konstigt att känna så” sade pojken. ”Jag ska ge mig ut i världen och se mig omkring tills jag hittar något att vara rädd för”.

Nästa morgon innan hans mamma hunnit vakna hade han redan lämnat både stugan och skogen bakom sig.

Jag ska inte avslöja hur sagan slutar för ni kan läsa den själva i lugn och ro. Det jag tycker är så fascinerande med sagan är hur pojken bemöter alla prövningar, otäcka händelser som säkert skulle kännas mycket skrämmande för de flesta, med upphöjt lugn och sinnesnärvaro. Eftersom han inte känner rädsla så hanterar han prövningarna som bagateller.

Vad är att vara rädd? Pojkens mamma i sagan kan inte förklara det riktigt men säger att ”det är något som griper tag i en”. Alla har vi våra olika rädslor, en del har vi anledning till, andra är mer odefinierbara men icke desto mindre jobbiga.

Vi vet att rädsla kan förlama oss, hämma och begränsa våra liv. Det finns också många som i hela sitt liv lidit av sina inbillade rädslor. De inser att de hela tiden levt i fruktan i onödan. Jag tänker också på dem som lever i daglig skräck för att mista sina liv, exempelvis människor som förföljs för sin tro och de som bor i krigsdrabbade länder. Man kan ställa sig frågan, vem lider mest av sina rädslor, den som har en verklig anledning eller den som inte anses ha det?

Det finns ett mycket
plågsamt tillstånd som kallas panikångest. När tillståndet drabbar en person så kommer en plötslig och oförklarlig känsla av rädsla utan synbar anledning. Symtom såsom hjärtklappning, yrsel, ansträngd andning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, känslan av att hjärtat stannar eller tron att man håller på att dö. Det kan krävas flera år av terapi för att övervinna panikångest och många av de drabbade lever mycket begränsade liv.

Rädsla i sig själv, vare sig den framkallas av påtaglig orsak eller ej, är något vi alla bär med oss. Alla kan lära sig att hantera och bemästra den, kan kanske omvandla rädslan till en oanad styrka som vi kan använda oss av till att kunna göra något konstruktivt av.
Vi kan hjälpa, trösta och inspirera våra medmänniskor tror jag.

I den turkiska folksagan träffar pojken ett gäng rövare:

”Hej på er, mina herrar! Flytta lite på er så jag får plats!” Och så klämde han sig ner mellan rövarna så nära elden han kunde komma. Rövarna tittade förbluffade på honom och till sist sade hövdingen:

”Inte ens en hel armé
av soldater skulle våga sig upp hit. Till och med fåglarna är rädda för oss. Vad är du för en tok som kommer och hälsar på i vårt läger?”

”Jag har lämnat min mamma för att leta efter någonting att vara rädd för, kan inte ni visa mig något?”

”Rädslan finns överallt där vi finns…” sade rövarhövdingen.

”Men var då?” frågade pojken och såg sig omkring. ”Jag ser ingenting”.

Så fortsätter sagan, pojken vandrar vidare på sina äventyr för att ta reda på hur rädsla känns. Vi som redan vet kan ju tänka på det kända talesättet: ”Den som räds svårigheter kan få lida dem två gånger”.