En artikel i en hälsotidning som jag nyligen läste fick mig att fundera på det fruktansvärda lidande som psykisk ohälsa innebär. Med risk för att ge mig ut på allt för djupt vatten vill jag ändå dela med mig av vissa tankar, erfarenheter och reflektioner kring depression och själsligt lidande.

I slutet på 90-talet hade jag en tuff period. Många omvälvande händelser i mitt privatliv fick mig att svikta. Sömnproblem och en känsla av otillräcklighet att hantera vardagens krav gjorde att jag till slut sökte hjälp hos en läkare.

Som tur var det en mycket klok doktor som jag fick träffa och jag minns hennes första ord efter att jag förklarat mina bekymmer: ”Nu har du en möjlighet att växa som människa”.

Idag förstår jag hur betydelsefulla de orden var för mig, för de bar mig genom hela den resa det tog mig att komma igenom den här jobbiga tiden, två och ett halvt år, innan jag kände att jag läkt min sargade själ.

Även ett annat möte med en medmänniska betydde mycket för mig. Det var en man som i många år plågats av sin bipolära sjukdom och som jag träffade vid en öppenvårdmottagning dit jag kommit för att få stödjande samtal av en kurator.

Av någon anledning fick mannen mig att öppna mig och kort berätta om vad jag upplevt och hur jag mådde när vi satt där i väntrummet. Mannen väntade på att träffa sin läkare.

När jag avslutat min korta och osentimentala redogörelse för min livssituation tittade han snällt på mig och sa utan omsvep: ”Det är inget fel på dig, du är ju bara förtvivlad”.

Hans ord, som träffade mig rakt i hjärtat öppnade upp den hårt tillslutna dörren som jag försökt stänga till och jag rördes till tårar.

I stället för att diagnostisera mig med psykiatriska termer så rättfärdigade han mina känslor och reaktioner som fullständigt normala.

Jag kan säga att mitt möte med mannen betydde mer för mitt tillfriskande än det stödjande samtalet med kuratorn.

I mannens ögon såg jag den oändliga medkänslan och förståelsen som bara en människa som själv verkligen lidit och vågat möta sig själv, kan förädla fram. Jag var djupt berörd.

Inom vetenskapen idag vill vi gärna definiera depression som ett resultat av en kemisk obalans som bara kan rättas till med mediciner.

Men hur kan det vara möjligt att en sådan enorm våg av depressioner brett ut sig i hela världen och att var och varannan människa måste äta antidepressiva läkemedel?

Jag måste förtydliga att jag inte är emot mediciner men jag tror däremot att det är allt för lätt idag att försjukliga så kallade normala sunda reaktioner som exempelvis saknad, sorg, ensamhet, stresskänslor som vi upplever i samband med känslomässiga prövningar och kriser.

I likhet med när vi drabbas av kroppsliga krämpor så förväntas vi piggna till snabbt och återgå till normala gängor även efter svåra bakslag som livet bjuder alla människor på förr eller senare. Vi är rädda för lidande och försöker hitta snabba och enkla lösningar.

Jag tror inte att det alla gånger finns en genväg. Ibland måste vi bara genomlida och våga möta våra rädslor och förtvivlan. Lyckligt förunnad är den som har någon vid sin sida när han eller hon tar sig fram genom okända marker och stiger ner i de mörka hål som vi har inom oss.

Det sägs att trollen spricker i solsken. När en medmänniska verkligen har förmågan att lyssna när vi berättar om vår förtvivlan så öppnar sig en fantastisk möjlighet till läkning.

Det sägs att allt tar sin tid och i synnerhet gäller det sorgarbete. Sorgen kan inte forceras, döljas eller kapslas in. Den måste genomlevas.

Känslor i sig är inte farliga men känslor som trycks undan under en lång tid kan bli destruktiva och förvandlas till djupa och återkommande depressioner eller andra psykiska och fysiska ohälsotillstånd.

Det finns sjukliga tillstånd då man behöver ta till mediciner som en krycka, men den behandlingen måste kompletteras med hjälp som tar hänsyn till hela människan. Stödjande samtal är en del men hälsosam mat, lämplig fysisk träning är minst lika viktigt. Kropp och själ går hand i hand.

Många människor har erfarit att de uppnått både fysisk och psykisk bättre hälsa av yoga, meditation, qigong, akupunktur, traditionell kinesisk medicin och homeopati.

Kanske kan sorg eller förtvivlan som verkligen får läka ut med roten bidra till att vi växer som människor. Vi kan bli visare, mer medkännande och toleranta. Jag tror att den kloka läkaren jag träffade hade rätt.

Susanne Larsson är legitimerad sjuksköterska med intresse för traditionella hälsometoder.