Taiwan: Skapare av konstrullar delar sina hemligheter
Montering och inramning av målningar och konstrullar är det sista steget i att skapa ett kinesiskt konstverk. Om än processen är enkel så kräver den en skicklig hand då kinesiska målningar görs på silke eller rispapper. Här monterar Chen en kalligrafisk rulle i hans och faderns ateljé i Taipei. (Foto: Matthew Robertson/ Epoch Times)



Montering och inramning av målningar och konstrullar är det sista steget i att skapa ett kinesiskt konstverk. Om än processen är enkel så kräver den en skicklig hand då kinesiska målningar görs på silke eller rispapper. Här monterar Chen en kalligrafisk rulle i hans och faderns ateljé i Taipei. (Foto: Matthew Robertson/ Epoch Times)

Montering och inramning av målningar och konstrullar är det sista steget i att skapa ett kinesiskt konstverk. Om än processen är enkel så kräver den en skicklig hand då kinesiska målningar görs på silke eller rispapper. Här monterar Chen en kalligrafisk rulle i hans och faderns ateljé i Taipei. (Foto: Matthew Robertson/ Epoch Times)

Det var en vanlig kväll för Chen och hans far, tillsammans i deras ateljé på fjärde våningen. Medan en kampsportsserie visas på en TV i ett hörn av rummet, så jobbar de under lampans sken, nu inne på deras andra årtioende av ett forntida kinesiskt hantverk som är lika outforskat som det är allmänt förekommande: tillverkningen av konstrullar.

Huvudparten av familjen Chens uppdrag kommer från kalligrafer och konstnärer av kinesisk kalligrafi som behöver rullar. De flesta konstrullar hänger rakt upp och ner med en ögla i varje ände där träpinnarna kan stickas in, och några band för upphängning; det finns andra rullar som är mer avancerade – som de skattkartor som öppnas i sidan vilket man kan se i kampsportsfilmer – men merparten är ganska enkla. Familjen Chen kan också göra västerländska inramningar och ett dussintal andra varianter.

Chen den äldre började i branschen under sin tonårstid. På den tiden befann sig alla rammakare på gatunivå med sina ateljéer väl synliga från gatan. Unge Chen kunde helt enkelt stå framför deras butiker och observera. Med tiden började han göra egna arbeten. Under de 60 år som passerat sedan dess blev Chen själv mästare på att göra konstrullar.

Den huvudsakliga processen i att göra rullar har inte förändrats på tusentals år: Konstverket görs slätt och plant med en sorts mixtur som stryks på och lämnas att torka efter att den fått ett foder och silkesrullen sätts så fast.


Herrarna Chen i sin ateljé. Chen d. y. jobbar hårt medan hans far tar en paus för att ta igen det han missat i en kampsportsserie på TV. (Foto: Matthew Robertson/ Epoch Times)

Herrarna Chen i sin ateljé. Chen d. y. jobbar hårt medan hans far tar en paus för att ta igen det han missat i en kampsportsserie på TV. (Foto: Matthew Robertson/ Epoch Times)

Först läggs arbetet platt på bordet och sprayas med vatten, sedan stryks det med ett lager av kinesiskt lim, den österländska versionen av mjöl och vatten (de använder ris och vatten). Det här steget är lite knepigt eftersom arbetet måste ligga helt slätt mot bordet när limmet stryks på. Det får inte finnas några luftfickor. Detta kräver att med ena handen försiktigt dra arbetet spänt i den torra änden medan penseln med lim förs inifrån och ut över båda sidor tills hela arbetet ligger plant på bordet.

Beroende på vilken sorts papper de arbetar med så måste familjen Chen använda olika tillvägagångssätt. Tunnare papper går sönder mycket lättare och behöver ett mycket hårdare foder, eller till och med flera lager.

Bakstycket är oftast tjockare än originalpapperet. Det läggs direkt på originalet när det är klibbigt med lim, men är något större på längden och bredden. Dessa få centimeters marginal är viktig och behöver också limmas med ett lager lim.

När väl kanterna på det större bakstycket är klistriga lyfts allt och sätts fast direkt på en av de vertikala skivorna. Det fastnar på skivan på grund av den magiska marginalen av det bakomliggande pappersbakstycket som var limmat. Där lämnas det för att torka några timmar.

Efter att det torkat så skärs stycket loss från skivan med en annan fruktkniv som med avsikt gjorts slö för att likna en palettkniv. Vad som skärs ut nu är bakstycket. Om limmet hade limmat fast bakstycket vid konstverket vid den här tidpunkten så skulle palettkniven ha skurit igenom dem båda.


Ett av konstverken efter att ha slätats ut med foder. Nu sitter det på träskivan i väntan på att torka och sedan ska Chen d.y. komma för att skära loss den. (Foto: Matthew Robertson/ Epoch Times)

Ett av konstverken efter att ha slätats ut med foder. Nu sitter det på träskivan i väntan på att torka och sedan ska Chen d.y. komma för att skära loss den. (Foto: Matthew Robertson/ Epoch Times)

Det sista steget efter att ha skurit loss verket från torkskivan är att sätta fast den silkesfina konstrullen. Konstverket läggs platt på bänken, de sönderskurna kanterna skärs rena ännu en gång med ännu ett urgammalt handgjort knivblad och sedan monteras tunna, mönstrade kanter längs varje sida.

Dessa kan bara ses om man tittar noga, för det mesta är de vitaktiga, samma färg som på papperet. Bara hälften av deras encentimeterslängd appliceras på arbetet med ett speciallim, den andra hälften är till för att sammanfoga rullens material med arbetet. Detta är till hälften papper och till hälften hårt silke och finns in hundratals mönster. Öglor görs längst upp och längst ner och trästavarna skjuts in i vardera änden.

Familjen Chens glansperiod var under 80- och 90-talet, när en uppsjö av japanska affärsverksamheter kom till Taiwan. Arbetskraft och material var billigare i Taiwan, så japanerna kunde kontraktera företag som Chens och sedan få färdiga produkter som skickades till Japan. Japanerna beställde alltid det mest utsökta materialet. Chen den yngre förklarade genom att visa några exempel på guldpläterade kantringar och kommenterade också att några kunder kunde beställa jade eller till och med diamanter till kantringarna.

Familjen Chen är stolta över sitt företag och hur det sköts. Deras priser är också helt rimliga.

En kanadensare som tidigare fått betala för mycket bad dem göra några arbeten. När det blev dags att betala tog han fram samma summa pengar som han betalt tidigare – minst fyra gånger det aktuella priset – i tron att det var standardpris. Fast familjen Chen tog inte emot det och höll sig till sina standardpriser. De har också en stark förståelse för hur betydelsefullt det är det dom gör.

Man måste göra något med konstverken, eller hur?

Chen den yngre sa:

– Om du inte har en fin inramning eller rulle kan du inte bara sätta upp det som det är på väggen.

Chens’ inramningar finns i hela världen – i hela Asien, i en handfull europeiska länder, och det finns till och med en, som det sägs, i Vita Huset.

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/15461/