Sydafrikas utrikespolitiska identitetskris
Sydafrikas förre president och nobelpristagaren Nelson Mandela har roligt under en lunch med den nuvarande presidenten Jacob Zuma, från 2010. (Foto: Elmond Jiyane / GCIS/HO/AFP)


Det senaste året har Sydafrikas utrikespolitik varit kontroversiell. Landets helomvändning när det gäller Libyen, motvilligheten att bevilja Dalai Lama visum och en rad oväntade beslut i FN:s säkerhetsråd är exempel på Sydafrikas ambivalenta agerande. Det råder ingen tvekan om att Sydafrika har svårigheter att identifiera sig på den globala arenan.

Identitetskrisen kantas av att balansera påtryckningar från både väst och BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika), och samtidigt bevara lojalitet och solidaritet gentemot sina afrikanska grannländer. Resultatet har varit att Sydafrika oftare agerar i linje med auktoritära stater och blundar for brott mot mänskliga rättigheter, fundamentala värden som brukade vara landets signum.

När Nelson Mandela blev president 1994 förklarades att “human rights will be the light that guides our foreign affairs”. Demokrati och mänskliga rättigheter var grunden för Sydafrikas utrikespolitik och det internationella samfundet fick tidigt förhoppning om en ledande afrikansk stat, en förespråkare för mänskliga rättigheter.

Mandela talade varmt om fredligt samarbete och underströk att fred endast var möjligt genom demokratiskt ledarskap. Mandelas utrikespolitik ansågs dock vara naiv och idealistisk och fick sig en ordentlig törn när man genom diplomati misslyckades med att fria Ken Saro-Wiwa och åtta andra nigerianska mänskliga rättighetsaktivister från avrättning av Abacharegimen.

Sydafrika förespråkade bland annat oljeembargo mot Nigeria men fick inte stöd från sina afrikanska grannländer utan isolerades. Sydafrika porträtterades som västs springpojke och anklagades for att vara icke-afrikansk. Mandelas demokratiska mission bidrog också till att många afrikanska auktoritära stater var misstänksamma till Sydafrikas utrikespolitiska agerande.

Då Thabo Mbeki blev president var ambitionen att vinna tillbaka förtroendet hos de afrikanska grannländer genom att frigöra sig från anklagelsen om att vara västs förlängda arm. Mbeki betonade att Afrika var Sydafrikas prioritet och en afrikaagenda etablerades som innefattade god grannskapsanda och icke-hegemoniska relationer.

I sitt installeringstal klargjorde Mbeki att Sydafrika inte längre kunde anklagas för att vara Europas utpost i Afrika. Strategiska regionala samarbeten prioriterades för att lösa afrikanska problem med afrikanska lösningar utan assistans från Europa eller USA, en naturlig revolt mot kontinentens kolonialhistoria.

I slutet av Mbekis presidentperiod blev Sydafrika invald i FN:s säkerhetsråd vilket skapade förhoppningar hos det internationella samfundet om en stark röst för mänskliga rättigheter. Dessvärre var resultatet det omvända då Sydafrika motsatte sig FN-resolutioner mot Burma, Zimbabwe och Iran.

Motivationen var att kritisera regimerna genom sanktioner som endast skulle driva länderna till isolering från omvärlden. Ironiskt nog användes samma motivation mot Sydafrika självt, av USA:s förre detta vice utrikesminister Chester Crocker, under apartheid. Sydafrika har därmed blivit hårt kritiserade för att stödja status quo och autokratiska regimer.

När Jacob Zuma blev president klargjordes att Afrika var Sydafrikas första prioritet samtidigt som Zuma återvände till en mer västvänlig utrikespolitik och snabbt avverkade flygtimmar till bland annat London och Paris.

För att komplicera saken ytterligare bjöd Kina in Sydafrika till tillväxtländernas ekonomiska samarbete BRICS 2010, trots att Sydafrikas ekonomiska kapacitet är långt ifrån Brasilien, Ryssland, Indien och Kinas.

Priset har varit högt för att tillfredsställa BRICS, västvärlden och Afrika. Sydafrika har förlorat trovärdighet med sina ambivalenta ställningstaganden, vilket skadat landets moraliska rykte som försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter. Det senaste exemplet var Sydafrikas motvilja att bevilja Dalai Lama visum, vilket många tolkade som ett sätt att behaga Kina, Sydafrikas numera mest betydelsefulla handelspartner.

Nobelpristagaren Desmond Tutu kritiserade agerandet och förklarade att han nu skulle ”bedja för ANC:s fall” och jämförde dagens styrande med apartheidregimen.

Sydafrika agerade också ambivalent när de gällde Libyen och FN resolutionen 1973 (2011). Sydafrika röstade till en början för resolutionen tillsammans med de större västländerna och de två andra afrikanska staterna i säkerhetsrådet, Gabon och Nigeria.

Det var överraskande nog i linje med väst istället för BRICS, men endast dagar efter att resolutionen antogs, drog Sydafrika tillbaka sitt beslut och kritiserade istället hårt ingripandet med motivationen att väst drev en egen agenda och att NATO överskred sitt mandat.

Sydafrikas utrikespolitik karaktäriseras idag av ambivalenta ställningstaganden med ojämna och vacklande beslut, ofta i motsats till demokratiska värden. Detta kan nu också skönjas på hemmaplan när en sekretesslag röstades igenom vilken innebär begränsad yttrandefrihet.

Sydafrika befinner sig i en vägkorsning, och den tidigare självklara demokratiska vägen har aldrig tidigare varit så dimmig.

Christine Petré är frilansare från Pretoria i Sydafrika.