Yttrandefrihet är en av grundstenarna i ett demokratiskt samhälle. Men vad händer när ett främlingsfientligt parti väljs in i riksdagen? I boken ”Problempartiet” tar journalisten och författaren Björn Häger upp frågan hur svenska medier hanterat Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.
Almedalsveckans första dag var kontroversiella Sverigedemokraternas dag.
Björn Häger, som bland annat är programledare i P1:s ”Plånboken” och sitter i Publicistklubbens styrelse, har nyligen utkommit med en bok om ”mediernas villrådighet” kring Sverigedemokraterna i valet 2010. På söndagseftermiddagen berättade han om boken på Almedalens Hotell.
Sverigedemokraterna gjorde sig kända som skinnskallar i slutet av 80-talet då partiet bildades. Den 30 november varje år gick de till Karl XII-statyn i Kungsträdgården och blev attackerade av de som inte gillade dem. Detta var vad medierna rapporterade, säger Häger.
Med tiden har partiet förändrats. De mest extrema partipunkterna har tagits bort. Men att skriva om Sverigedemokraterna har varit svårt enligt de journalister som Häger intervjuat i sin forskning, och man har hanterat frågan med allt från total mediatystnad till överrapportering.
När Sverigedemokraterna nosade på fyraprocentspärren till riksdagen i valet 2006, hanterade flertalet svenska medier partiet med en aktiv tystnad. Inför valet 2010 ansåg man att det var nödvändigt att bevaka partiet och bevakningen var då starkt negativ eftersom man inte ville stödja ett parti med odemokratiskt innehåll. Sammanlagt 339 610 personer röstade dock in Sverigedemokraterna i riksdagen det året.
Många medier ställde sig, tillsammans med partiledarna från övriga riksdagspartier, emot Sverigedemokraterna i vissa frågor, vilket enligt Häger kan ha haft effekten att stärka partiets roll som martyr.
Samtidigt har man hållit tillbaka rapporteringen om faktiska problem med invandring, för att inte ge Sverigedemokraterna draghjälp.
Björn Häger har gjort en modell som visar varför det är så svårt för journalisterna att bevaka Sverigedemokraterna.
I mitten placerar han de frågor som alla människor håller med om – till exempel att alla raser är lika mycket värda och att det är fel att aga sina barn. I cirkeln utanför finns de frågor som är legitima i en politisk debatt, som att vara för eller emot kärnkraft eller att vilja höja eller sänka skatten. Utanför den sfären så finns en slags spegelbild av det som är i mitten. Om man säger att vissa raser är mindre värda så hamnar det där ute, samma sak om man säger att det är bra att slå sina barn.
– Jag ställde olika frågor till journalister, till exempel var hamnar frågan ”inför dödsstraff” – är det en legitim konflikt i den svenska samhällsdebatten? Sverigedemokraterna tog bort det ur sitt partiprogram för ett antal år sedan, och eftersom de flesta journalister placerar det utanför sfären för legitima konflikter så är det en konfliktfråga som inte går att diskutera i en svensk politisk kontext.
Enligt Häger säger de flesta av de journalister han intervjuat att ”minska invandringen” är en legitim fråga som man faktiskt kan diskutera, men börjar man prata om ”nej till mångkultur” hamnar det på gränsen eller utanför hos ganska många. ”Ställ hårdare krav på invandrare” tycker de flesta att man kan diskutera, men att ta upp att ”invandrare våldtar mer än andra”, det tycker de inte att man kan prata om, och inte heller att ”romer stjäl”. Däremot kan man förbjuda burka och minareter, eller i alla fall diskutera det, men inte säga att ”muslimerna är det största hotet”.
Efter Hägers presentation svarade Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder på frågor kring boken, vilken han själv tycker är bra.
– Den beskriver ett allvarligt problem vi har i Sverige, säger han, och påpekar sin förvåning över hur pass frispråkiga journalisterna som intervjuas i boken är.
Han är kritisk till hur medier har bemött Sverigedemokraterna med en ”politisk agenda” som genomsyrat tidningarna under åren.
– Jag menar att journalisterna gör taktiska avväganden.
Söder anser att journalisternas roll inte är att ”agera politiker”.
Almedalsveckan som gör anspråk på att vara Sveriges största demokratiska mötesplats, har i år 1814 godkända evenemang i kalendariet. Politikerveckan har anordnats i Visby på Gotland ända sedan 1968 då Olof Palme höll ett tal från ett lastbilsflak.
