Lagen om straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser träder i kraft den 1 juli 2014 i Sverige, en återspegling av ett internationellt åtagande.

Christer Engelhardt, numera riksdagsman, inbokades för några år sedan till ett möte med Lise Bergh som då var generalsekreterare för Amnestys svenska sektion. Han fick en föredragning om viktiga frågor på människorättsområdet och om Romstadgan.

Romstadgan ligger till grund för den Internationella brottmålsdomstolen som har sitt säte i Haag där den började sin verksamhet 1 juli 2002.

– Det är som om man nästan tar det för givet att vi i ett så demokratiskt samhälle som Sverige, där vi inte tillåter någon form av våld i samhället, så är det en självklarhet för oss att vi inte har det straffsystemet (Romstadgan), säger han.

Ingressen till Romstadgan börjar vackert och nästan poetiskt. De ”som är medvetna om att alla folk hålls samman av gemensamma band, med deras kulturer sammanfogade till ett gemensamt arv, och som fruktar att denna ömtåliga mosaik när som helst kan förstöras, …”

Det gjorde den för många människor under 1900-talet för inte under något annat århundrade har så många folkmord begåtts.

Stadgan fortsätter med att de ”… som är medvetna om att miljontals barn, kvinnor och män under detta århundrade har fallit offer för ofattbara skändligheter som djupt skakar mänsklighetens samvete, som erkänner att så allvarliga brott hotar freden, säkerheten och välståndet i världen, …”

Detta kunde naturligtvis inte tillåtas fortsätta, så efter andra världskriget sade världens stater :”Aldrig mer”. De förband sig i ett lagligt bindande FN-dokument 1948 att förhindra folkmord, ändå pågår de fortfarande. Efter många om och men kunde den Internationella brottmålsdomstolen starta sin verksamhet år 2002.

Domstolen har mandat att åtala och döma enskilda individer, vilket inkluderar stats- och regeringschefer, för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Vidare sägs det i stadgan att de ”… som förklarar att de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet inte får förbli ostraffade och att en effektiv lagföring av dem måste säkras genom åtgärder på det nationella planet…”

Det är här som Amnesty vill ha Christer Engelhardts hjälp. Efter att Amnesty hade beskrivit problemen för honom på människorättsområdet, kände han att om han kunde bidra till att Romstadgan kom in i den svenska lagstiftningen så skulle han göra det.

– Det vore väl nästan självklart kan man tycka, säger han.

Engelhardt lovade Amnesty att om han blev invald till Sveriges Riksdag skulle han ta upp människorättsfrågor på den politiska dagordningen. Han blev invald och skrev en motion i september 2011 där han påpekade att Sverige ännu inte hade införlivat Romstadgan i svensk lagstiftning.

Brott mot mänskligheten fanns inte heller som brottsrubricering i svensk lag, däremot folkmord och krigsförbrytelser, men nu från och med 1 juli i år finns det en lag om straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Att brottsrubriceringen brott mot mänskligheten inte fanns i Sverige före 1 juli i år medförde en risk att Sverige blev en fristad för de som begått sådana brott, men nu har det hålet fyllt igen.

– Vi är väldigt tydliga med att du får ta ditt straff, och kommer du hit ska du inte känna dig trygg för att du befinner dig i Sverige, ett demokratiskt öppet land, säger Engelhardt.

Alla de ohyggligheter som pågår i världen nu, orsakar stora folkomflyttningar. Människor försöker ta sig ut ur sina havererade liv och förhoppningsvis komma i säkerhet och på något vis kunna gå vidare.

– Vi ska ta emot flyktingar som flytt för att de är förföljda, inte för att någon är förföljd för att man själv begått en brottslig handling, som brott mot mänskligheten, säger Engelhardt som inte vilar på hanen utan nu vill ha tortyr i en separat lag.

Tortyr ingår i lagen som diskuteras ovan, och den finns redan i svensk lag, enligt tortyrkonventionen. Regeringen meddelade den 24 juni att behovet av ett särskilt tortyrbrott i svensk lagstiftning ska utredas.

– Ibland blir det så vackra ord, vi skriver på olika konventioner men vi tar dem aldrig riktigt till oss, anser Christer Engelhardt.