Sverige har ett av Europas viktigaste ekområden
På markerna kring Nääs Slott, utanför Göteborg, finns gamla ekar. (Foto: Barbro Plogander, Epoch Times)


Nu har vi passerat höstdagjämningen och de mörka timmarna blir allt fler på dygnet. Men lövträdens färgprakt kan vi nu njuta av. Under ekarna ligger det mängder med ekollon varav en del kan bli nya ekar. Förr gick grisarna i ekskogen och bökade runt för att hitta ollonen. Nu finns knappt en kossa i ekskogen som betar och håller undan slyet.

En ek behöver ljus runt omkring sig, vill stå där ensam och växa till sig. Gammalt tillbaka sade man att en ek behövde 300 år för att växa upp och 300 år för att leva och sedan behövde den 300 år på sig för att så sakteliga dö. Med andra ord, en ek kan bli väldigt gammal.
– De är lika sällsynta som pandor och tigrar, men eftersom ek finns i Sverige så tänker vi inte på det. De är extremt ovanliga. Vi tror att en procent är kvar jämfört med vad vi hade för två till tre hundra år sedan, säger Vikki Bengtsson, naturvårdskonsult på Pro Natura till Radio Skaraborg.

Ekar har funnit i Sverige ända sedan slutet av istiden och vartefter bildades stora ekskogar. Men ju fler människor det blev och ju mer handel som bedrevs desto fler städer uppstod. När Göteborg kom till i början på 1600-talet började man hugga ned ekarna för att bygga trähus och dessutom behövdes ved till uppvärmningen. Här fanns också omfattande båtbyggeri som krävde mängder av ekplank.

Djur behövdes till hushållen och de betade i ekskogarna och åt upp ekollonen. Husen brann ofta ned och nya träd fälldes för att bygga upp nya hus. Det här gjorde att Bohuslän helt skövlades och blev skoglöst på bara 200 år.

I och med att ekarna kan bli så gamla, kan de naturminnesmärkas. En sådan gammal ek finns söder om Enköping. Man tror att det var Axel Oxenstierna som lät plantera den. Den är alltså 400 år gammal och mäter sex och en halvmeter i omkrets.
Men för att de ska fortsätta att leva vidare krävs att miljön är öppen runt träden. Nu växer ekskogarna igen när inga kreatur går där och betar och då kvävs träden och många av de åldrande ekjättarna dör i förtid.

Det fordras att miljön är gynnsam för eken så att den kan få den grova stam som den ska ha och den stora praktfulla trädkronan och att nya ekar växer upp som kan ersätta de gamla jättarna när de en gång dör.

Eken är skyddad av naturvårdslagen och orsaken är att eken är en nyckelbiotop. Den är alltså värdefull för den ekologiska mångfalden. Många insekter lever i en ek och en av våra vackraste vedsvampar, saffranstickan, lever bara på jätteekar.

Under flera år har det pågått ett naturvårdsprojekt på Kinnekulle där sexhundraåriga ekar har röjts fram. I projektet har även stora röjningar av alvarmarker och orkidékärr genomförts. EU-fonden Life-nature har bistått med en del av kostnaderna för projektet.

I pressmeddelandet från länsstyrelsen i Västra Götaland står att det har varit ”ett viktigt arbete eftersom Kinnekulles västsida är ett av Europas mest värdefulla ekområden.”