Svenskarna känner sig mindre ensamma
Den positiva och självvalda ensamheten behöver mer än hälften av alla i åldrarna 20 till 90 år, visar en studie gjord av Lars Tornstam och hans studenter vid Uppsala universitet. (Foto: Leon Neal/AFP)


Svenskarna känner sig mindre ensamma jämfört med 25 år sedan visar en studie av Lars Tornstam, professor i sociologi vid Uppsala universitet. Det är oftare unga människor med ett stort nätverk som känner sig ensamma än äldre med glesare nätverk.

Undersökningen som genomfördes 1985 och 2008 av Lars Tornstam tillsammans med tre av hans studenter omfattar 1 742 svenskar i åldrarna 20 till 90 år.

1985 var det nästan hälften (49 procent) av den vuxna befolkningen i åldrarna 25 till 79 år som ofta eller ibland kände ensamhet. År 2008 hade siffran sjunkit till 42 procent.

Resultaten från de båda åren är i stort sett mycket lika varandra. Svenskarnas sociala nätverk har inte heller blivit glesare på de 23 år som gått mellan undersökningarna.

– Både då och nu är det bara en liten minoritet på ett par procent som inte har någon umgängeskrets alls, säger Lars Tornstam, i ett pressmeddelande.

Det som kanske överraskar mest är att de unga känner sig mer ensamma än de äldre och att ensamhetskänslorna inte har samband med hur många vänner man har. Resultaten från 2008 visar att ensamhetskänslan är mer utbredd bland unga med ett stort socialt nätverk än bland äldre med ett glest nätverk.

– Både då och nu är det bara en liten minoritet på ett par procent som inte har någon umgängeskrets alls, säger Lars Tornstam.

Enligt Lars Tornstam är känslan av ensamhet en blandning av känslor, där bland annat nedvärdering, alienation, självömkan och desperation ingår.

– Yngre människor tenderar att framhäva orsaker som man är alienerad, avvikande och har otillräckliga vänskapsband, medan äldre istället uppger orsaker som att man saknar närrelation, inte är intresserad av andra eller saknar transportmedel.

Studien visar att de som beskriver sin barndom som mindre trygg och att de som haft svårt att få vänner eller att etablera kontakt med det motsatta könet, rapporterar också mer och intensivare ensamhetskänslor i vuxen ålder.

I studien undersöktes också vad folk brukar göra för att minska känslan av ensamhet.

– Det allra vanligaste är att man tittar på TV, vilket inte hjälper, säger Lars Tornstam.

Det är vanligt att försöka bota sin ensamhet med fokuserad aktivitet, tröstkonsumtion, inåtvändhet, förströelse, bedövning, eskapism (undflyende) och arbete.

– Fokuserad aktivitet, till exempel att man ringer eller besöker någon, är den åtgärd som fungerar bäst. Det är främst kvinnor som använder sig av det, säger Lars Tornstam.

Undersökningarna beskriver tre subjektiva (personligt färgade) aspekter av begreppet ensamhet. Den första aspekten av ensamhet handlar om hur starkt och hur ofta man känner sig ensam. Studien visar att vissa faktorer ökar risken för att känna sig ensam; att vara ung, vara ensamboende, dålig hälsa, liten umgängeskrets och problem med att få vänner under uppväxten.

Den andra aspekten är en inre, personlighetsmässig ensamhet, där man alltid känt sig ensam och alltid tror sig komma känna så. Den här sortens ensamhet kan ha samband med otrygghet och kontaktsvårigheter under barndomen.

Den tredje innebörden
är den positiva ensamheten, som man själv har valt och som mer än hälften av alla i åldrarna 20 till 90 år säger sig behöva.

– Den är särskilt vanlig mitt i livet, bland 40- till 49-åringar. Nästan 70 procent av de här personerna anger att de själva söker ensamheten för att de mår bra av den, berättar Lars Tornstam.

Lars Tornstam har gjort studien tillsammans med studenterna Elin Öberg och Ida Åström.