Ibland kom eleverna till tomma skolsalar när de skulle ha prov. Man fyllde i papperet och lämnade det på bordet, utan att någonsin se läraren, berättar 27-åriga Shagufta Amir när hon tänker tillbaka på sin skoltid i landsbygdsskolan.

Amir är bland de lyckligt lottade kvinnorna på landsbygden i Pakistan som har kunnat slutföra sin utbildning. Majoriteten av flickorna i hennes hemby i norra Pakistan har aldrig avslutat grundskolan, än mindre kunnat utbilda sig på universitet.

Enligt världsbanken har endast 22 procent av flickorna på landsbygden i Pakistan avslutat grundskolan. Enligt en rapport från UNESCO 2010 var 63 procent av kvinnorna i städerna läskunniga jämfört med 34 procent på landsbygden under åren 2007-2008.

Utbildningsnivåerna för flickor varierar stort mellan olika områden i Pakistan. Punjab-provinsen anses vara den bästa och Sindh-provinsen den sämsta.

Amirs far var den första i sin by som slutförde sin utbildning och blev också den första läraren i byn. Han tror helhjärtat på att utbilda sina döttrar. Amirs mamma stöder också utbildning fast hon själv är analfabet.

På landsbygden finns det många krav och restriktioner för flickor. De uppfostras till att tjäna, i första hand sin egen familj och sedan sina mäns familjer. Det finns också en stark förväntan om att flickor ska gifta sig tidigt och föda många barn.

– Många människor på landsbygden tycker att utbildning bara är viktigt om deras flickor ska flytta till stan för att arbeta. De inser inte att det är viktigt för att bygga medvetenhet och självförtroende så att flickorna kan ta hand om sina familjer på ett bättre sätt, säger Amir.

Det finns även kulturella normer som hindrar flickor från att studera i klasser med pojkar.

I många familjer, särskilt på landsbygden, krävs det att en flicka ska eskorteras av en manlig familjemedlem när hon visar sig offentligt vilket utgör ytterligare ett hinder för skolgången.

Fattigdom är en annan faktor som begränsar flickors tillgång till utbildning. Många familjer har inte råd med skolavgifter, skoluniformer och transport till skolan. Om föräldrarna måste välja mellan att skicka en son eller dotter till skolan, väljer de oftast pojkar som traditionsenligt bidrar med inkomster och tar hand om föräldrarna.

– Regeringen bör försöka öka medvetenheten bland landsbygdsbefolkningen och hjälpa föräldrarna att förstå varför flickors utbildning är avgörande för deras samhällen. Öppna fler flickskolor och ordna skolskjuts, föreslår Amir.

Enligt den pakistanska författningen ska ”staten erbjuda gratis och obligatorisk skolgång för alla barn i åldern 5 till 16 år.”

Hittills har dock regeringen inte avsatt tillräckligt med medeln för att göra denna lag till en verklighet.

”Pakistans utgifter för utbildning har i genomsnitt legat kring två procent av BNP under de senaste 20 åren, vilket gör det till ett av de utbildningsmässigt sett sämsta länderna i världen”, enligt UNESCO.

– Jag vill att min dotter ska få en utbildning som stärker hennes personlighet och hennes av Gud givna talanger och som hjälper henne att skilja rätt från fel, säger Amir om sin ettåriga dotter.

Det finns många icke-statliga organ och privatpersoner i Pakistan som har tagit det till sin uppgift att arbeta för att förbättra utbildningen, särskilt för flickor på landsbygden. En av dem är Geytee Ara.

Ara har arbetat med ungdomar och utbildning i Pakistan i över två decennier. Hon är biträdande professor i konst på Islamabads högskola för flickor och har medverkat till att utveckla en läroplan i konstkunskap för årskurs nio och tio i Pakistan.

Vissa människor kan bli nedslagna av utbildningssituationen i Pakistan, men inte Ara. Hon bestämde sig för att göra någonting åt situationen när hon såg det stora sociala behovet. År 1995 köpte Ara och hennes man mark i en by i närheten av deras hem för att de en dag skulle öppna en skola.

Aras skola har ett sextiotal elever som är i åldern fem till femton år med nästan lika många pojkar och flickor. Skolan har en huvudlärare och tre lärarassistenter. Ara tar en symbolisk avgift på 100 rupier (en knapp tia) per månad, enkom för att föräldrarna ska sätta större värde på att skicka dit sina barn.

Hon insåg behovet av att utbilda flickor 1995, då hon arbetade med flickscouter i byarna. Hon såg att de inte bara behövde utbildning i hygien utan de behövde också skaffa sig en bredare kunskap.

– När vi först började undervisa vände vi oss till flickorna i området för att förbättra deras livskvalitet. Vi hade lektioner i god hygien, sömnad och grundläggande läskunnighet”, sade hon.

Ara anser att bättre utbildning för kvinnor ger bättre hälsa för barn.

– Kvinnor ansvarar för hygienen. Och de får barn. Om kvinnor är mer medvetna och kunniga kan de kan göra mer ansvarsfulla val, sade hon.

Hon vill uppgradera sin landsbygdsskola och lägga till yrkesutbildning i läroplanen, men eftersom hon inte är klar med sina doktorandstudier måste hennes skola vänta. Under tiden har hon hittat kvinnor från trakten som leder den grundläggande utbildningen.

Skolan, som ligger i bergen drygt tre mil norr om huvudstaden Islamabad, är en enkel cementbyggnad med tre rum och träbänkar. För att komma dit måste man gå över ett fält, följa en gropig stig och ta sig över några pölar med stillastående vatten. Närmare skolan finns en nedrasad mur och en gödselhög som måste passeras. Klassrummen är karga men när barnen kommer in får de liv.

Ara registrerade sin skola till en lokal privatskolekedja 2005. Det skolsystemet utbildar hennes lärare i grundläggande ämnen. Men de lärarna uppfyller ändå inte standarden eftersom deras egen utbildning tog slut vid femte klass.

– Jag skulle tycka att den här skolan har lyckats om de flesta av flickorna i byn kom till vår skola och utbildade sig för att förbättra sin livskvalitet ta mer ansvar för sig själva och sina familjer, säger Ara.

Aras skola har fortfarande en lång väg att gå för att nå upp till sina egna förväntningar för en sund utbildning. Men den har i alla fall etablerat sina rötter i samhället och den har en erfaren och medkännande visionär för att leda utvecklingen.

Även om skolväsendet är i ett tillstånd av kris, särskilt för flickor i Pakistan, har Ara hopp för sina elever, för flickors utbildning, för sin byskola och sitt land.

Översatt från engelska.