Svetlana Aleksijevitj: "Svårt göra fria människor av slavar"
2015 års nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. (Hans Bengtsson/Epoch Times Sverige)


Ursprungligen publicerad 6 oktober 2011. Uppdaterad 8 oktober 2015.

När perestrojkan kom till Sovjetunionen i slutet av 1980-talet trodde många att det skulle bli lätt att vända ryggen åt det gamla och se framåt mot något nytt. Det visade sig vara en romantisk villfarelse, konstaterar Svetlana Aleksijevitj, som skriver om ”den röda människan”, Sovjetmänniskan.

Trots att staten Sovjetunionen försvunnit finns den mänskliga läggning som skapades av det totalitära styret kvar. Det har var svårare att lämna det psykiska tillstånd som skapades under kommunismen, än den politiska diktaturen.

På 1990-talet trodde Svetlana Aleksijevitj att den unga generation som växte upp utan kommuniststatens påverkan skulle bli friare i sinnet än de äldre generationerna.

– Men många unga är mycket mer sovjetiska än vad vi var. Den forna sovjetmänniskan hade i alla fall någon slags idealism men dagens unga är helt cyniska, säger hon.

Hon har tidigare skrivit flera böcker om livet i det forna Sovjet, före och efter murens fall. Den uppmärksammade ”Bön för Tjernobyl” handlar om människorna i områdena som drabbades av radioaktivt nedfall efter kärnkraftsolyckan.

När Svetlana Aleksijevitj insåg att Sovjetmänniskan fortfarande lever kvar bestämde hon sig för att nästa bok ska handla om det. Den beräknas komma ut inom några månader och på årets bokmässa i Göteborg berättade hon om sitt arbete.

– Efter Sovjetunionens fall trodde vi idealister att det första människorna skulle vilja veta var sanningen om vad som hänt i lägren och i blodbaden.

Men icke.

På kommunisttiden fanns det två grupper av människor, berättar hon: Den lilla grupp som läst Alexander Solzjenitsyns avslöjanden om Gulag, och den stora grupp som inte läst dem. Då fick de förbjudna verken spridas underjordiskt.

– Nu finns det tusentals böcker i bokhandeln om upplevelser i fånglägren men ingen köper dem. Ingen är intresserad av den nya historieskrivningen, säger hon.

Inte heller makthavarna vill göra någon analys av vad som skedde.

– De vill bara bli rika och ha tillbaka ett stort och mäktigt rike. Och de har delat upp rikedomarna som fanns kvar från Sovjettiden mellan sig.

Hon beskriver en ideologisk vilsenhet som gör att människor nu plockar upp i stort sett vilka idéer som helst – konsumismen är en av dem. Samhället är utan mål och riktning, präglat av kaos.

– Jag trodde att det var en vulgär tid vi måste genomlida. Folk tittar i varuhusen som de vore museer, och jag tänkte först att det nog är ett sätt att läkas.

Men under sina rundresor i det forna Sovjet har hon noterat att folk bara vill ”leva i lugn och ro”.

Passiviteten har sina  rötter i sovjetmentaliteten.

– Då hade folk ingen yttrandefrihet, men de fick en skål soppa och en basal trygghet för att upprätthålla livet. Och de höll tyst.

Svetlana Aleksijevitj är själv från Vitryssland, där Aleksandr Lukasjenko skapat sin egen diktatur. Han upprätthåller där livet för Sovjetmänniskan; den ”lilla röda människa” som lärt sig överleva i tvångströja genom att inte andas för djupt, och har insett att hon till och med kan drömma i tvångströjan.

– Därför fortsätter katastrofen i före detta Sovjetunionen, i Ukraina och Vitryssland och i Ryssland, där det fria ordet är starkt begränsat, liksom i staterna längre österut.


Svetlana Aleksijevitj berättade om sitt arbete med boken Sovjetmänniskan på bokmässan i Göteborg, med Kajsa Öberg Lindsten som tolk från ryskan.

Svetlana Aleksijevitj berättade om sitt arbete med sin bok om Sovjetmänniskan på bokmässan i Göteborg, med Kajsa Öberg Lindsten som tolk från ryskan.

Roten till det onda är det kommunistiska systemet, som i sina försök att skapa en socialistisk utopi utrotade hela den kulturella eliten och inte tillät annat än grundläggande utbildning. Folket förvägrades både yttrandefrihet och privat egendom.

– Men det visade sig ju att människorna inte ville leva så, så man började skjuta dem och byggde upp ett repressivt system.

Det ledde till att människorna i dag befinner sig i ett tillstånd som Svetlana Aleksijevitj beskriver som ”mellan dagis och fängelse”.

– Folk finner trivsel i att vara som barn, säger hon.

Det har visat sig mycket svårt att etablera en medelklass i de forna Sovjetländerna. Det finns fattiga och mycket rika, men det saknas ett välutbildat och stabiliserande mellanskikt. Kommunistsåren har också skapat en stor avundsjuka.

– Om någon bonde i en by är uppfinningsrik och framgångsrik bränner de andra ner hans hus. Det finns ett hat mot dem som lyckas.

Lösningen är att införa demokrati. Men den måste i så fall komma uppifrån, menar Svetlana Aleksijevitj, eftersom Sovjetmänniskan är alltför passiviserad. Hon har inget hopp om en verklig förbättring i dessa länder inom tio år.

– Det finns en grupp inom intelligentian som vill ha demokrati. Och folk längtar efter den, eller ”en god tsar”, men de är inte redo att själva kämpa för demokratin om den inte kommer till dem, säger Svetlana Aleksijevitj och konstaterar:

– Det är mycket svårt att göra fria människor av slavar.