Sverige skickar katastrofhjälp men förstår inte alltid behoven hos mottagarna och visar ofta för liten hänsyn till ländernas egna resurser. Detta skriver läkaren Johan von Schreeb i sin avhandling om behovsbedömning vid katastrofhjälp.

Johan von Schreeb fungerade som medicinsk samordnare för Läkare utan gränser under den stora jordbävningen i Kashmir 2005. Han samlade då in information genom att intervjua personer som sökte sjukvård. Genom intervjuerna kunde han göra en uppskattning över dödssiffrorna och antalet skadade vilket senare visade sig stämma bra överens med verkligheten.

– Intervjuerna gav en snabb och god bild av vad folk behövde, i detta fall att få sina hus reparerade inför vintern, berättar Johan von Schreeb.

Det finns metoder för att bedöma hur katastrofinsatserna ska sättas in. Till exempel behöver man tillgång till information om katastrofområdet, befolkningens storlek och sammansättning samt information om vilka resurser som redan finns i landet. Trots att metoderna finns så används de inte alltid i praktiken för bedömning av behovet.

Johan von Schreeb undersökte bland annat Sidas behovsbedömningar när man fattade beslut om humanitära hälsoprojekt 2003. Endast en tredjedel av besluten innehöll information om befolkningens storlek eller information som speglade befolkningens hälsobehov.

– Jag tolkar detta som att det är svårt att ge bidrag på basis av behov. Det krävs andra rutiner för att låta behoven styra finansieringsbesluten, säger Johan von Schreeb.

Schreeb har bland annat granskat medicinska insatser efter terrorattacken i Beslan i Ryssland, naturkatastroferna i Bam, Iran 2003, Haiti 2004 och Aceh, Indonesien 2004. Han anser att problemet med att förstå de verkliga behoven och att ta hänsyn till ländernas egna resurser finns även här.