Redaktörens anmärkning: Författaren Guo Jufeng var ingenjör i staden Dalian i Liaoningprovinsen, men flydde till Tyskland 2008 efter att ha förföljts på grund av sin utövning av Falun Gong. Innan han lämnade Kina hade han gripits fyra gånger, skickats till tre arbetsläger och utsatts för mer än 30 olika former av psykisk och fysisk tortyr. Tolv Falun Gong-utövare som han kände personligen har dött på grund av tortyr. Sju av dem var från Dalian och fyra hade barn under 18 år.
Jag blev förvånad när jag förra veckan läste nyheten om en vädjan om hjälp som hittats i en låda med Halloween-dekorationer, som exporterats från Kina till USA. Jag var själv en gång i exakt samma situation som den person som skrev meddelandet!
Jag och fem vänner hade lyckats gömma ett brev som förklarade sanningen om förföljelsen av Falun Gong-utövare i Kina till den amerikanska webbsidan Minghui, eller Clearwisdom, vars mål bland annat är att avslöja den kinesiska regimens förföljelse av Falun Gong för resten av världen.
Likt personen vars vädjan blev en nyhet runt om i världen bodde även jag i Liaoningprovinsen. För tolv år sedan spärrades jag in på arbetslägret i Huludao, Liaoning, i två och ett halvt år för att ha utövat meditationsmetoden Falun Gong. Min vän Cao Yuqiang, som senare torterades till döds, bevakades 24 timmar om dygnet av två brottslingar så att vi inte kunde utbyta information om förföljelsen av Falun Gong.
En dag fick jag den djärva idén att hitta ett sätt att kommunicera information om förföljelsen till världen utanför.
Första hindret vi stod inför var att vi inte hade penna och papper. Så alltmedan jag fick mer och mer information blev det en verklig utmaning att memorera allting! För att förbättra mitt minne upprepade jag informationen för mig själv varje dag, eftersom jag inte kunde kommunicera regelbundet med Cao Yuqiang.
En dag sade Cao plötsligt till mig att han hade hittat en refill till en kulspetspenna. Jag misstänkte att han hade gått igenom en hel del problem för att skaffa den, men jag hade inte möjlighet att fråga honom om detaljer just då.
Nu hade jag en penna, men frågan var fortfarande vad jag skulle skriva på. Jag insåg till slut att enda möjligheten var toalettpapper, och för att undvika att bli fångad skulle jag behöva skriva meddelande efter midnatt.
Jag var tvungen att stärka mitt sinne kontinuerligt för att komma över rädsla och oro, då varje negativ tanke kunde få mig att ge upp. Frågor och tvivel plågade mitt sinne: ”Kan detta fungera? Hur kan vi få ut informationen? Kommer jag att kunna uthärda tortyren om det upptäcks? Hade någon annan fånge fått reda på min plan? Väntade de på att jag skulle agera så att de kunde fånga mig?” Jag var säker på att om min plan upptäcktes så skulle jag bli skoningslöst torterad med elektriska batonger.
Det var helt tyst efter midnatt. När jag låg i sängen tog jag långsamt fram refill-pennan och toalettpappret. När den fånge som skulle vakta mig tittade bort började jag göra små förändringar i min ställning och skapade minsta möjliga utrymme under min filt. När den vakthavande fången vände sig mot mig var jag tvungen att sluta och vara helt stilla. Om mitt uppdrag äventyrades på något sätt skulle jag omedelbart behöva svälja mitt skrivna meddelande och gömma refill-pennan.
Till slut kunde jag färdigställa den här sanningsklargörande artikeln för att avslöja förföljelsen. Jag hade då skrivit 2800 ord.
Jag bar den försiktigt på mig och nu var jag tvungen att komma på hur jag skulle få ut den till världen utanför. Några dagar senare frågade en fånge mig: ”Kan jag hjälpa dig på något sätt?” Jag blev förvånad och även misstänksam. Försökte han lura mig för att lämna artikeln till vakterna? Kunde jag lita på en fånges ord? Jag tänkte några minuter och sade sedan: ”Jag måste gå på toaletten.”
När jag gick i den långa korridoren tänkte jag: ”Vad ska jag göra?” Det var svårt att ta ett beslut, men jag var tvungen att bestämma mig. På toaletten tog jag mod till mig. Sedan tittade jag på fången och sade: ”Kan du ge mig din cigarettlåda?” Han gav den till mig och jag tog fram mitt brev och lade det inuti. Jag sade till honom: ”Var snäll och skicka den till adressen inuti. Snälla.”
De kommande dagarna var jag extremt nervös, eftersom jag inte visste vad som hade hänt med brevet. Jag funderade på vad jag skulle göra om vakterna plötsligt rusade in i mitt rum med elektriska batonger? Den här tanken lurade i mitt sinne och sköljde över mig som en ocean, en väldigt djup och kvävande känsla.
Men prisad vare himlen, brevet kom lyckligt fram till en vän som omedelbart skickade det till webbsidan Minghui utomlands. Med den detaljerade rapporten om flera förföljda Falun Gong-utövare tjänades rättvisan på ett rättfärdigt vis. När jag ser tillbaka förstår jag att jag var väldigt välsignad. Om det inte vore för gudomliga ingripanden misstänker jag att ingen någonsin hade fått höra berättelsen – vare sig min eller de andra Falun Gong-utövarnas. Tyvärr dödades senare fyra av de 20 personerna i berättelsen av myndigheterna.
Det enda jag kan göra nu är att känna mig uppmuntrad: ställd inför stora motgångar hade jag modet och samvete att vinna över ondskan. Jag inser också från den här upplevelsen att jag aldrig ska ge upp hoppet i någon som helst situation.
Läs originalartikeln på kinesiska
Översatt från engelska.
