Nitin Gajaria har varit anställd på en teletjänstcentral sedan han tog examen på universitetet. Innan han började arbeta där, fick han gå en månadslång utbildning för att lära sig västerländsk kultur.

Under denna tid lärde han sig betydelsen av vardagsuttryck och att förstå vad det innebar att ”ta det lugnt” och ”trötta ut sig.” Han fick studera episoder av ”Vänner” och läsa om Britney Spears strapatser. Nitin, tillsammans med sina arbetskamrater, uppmuntrades att äta amerikansk snabbmat och lyssna på amerikansk musik på helgerna.

I denna process lärde han känna hip-hop. Han laddade ner program för musikredigering och började skapa remix av Bollywoodlåtar med musik av Ludacris och Pharrell, och nu gör han remix av en eller två låtar i veckan. Han uppskattar att han tillbringar cirka elva timmar av dagen med hörlurarna på, om man räknar med hans tid på teletjänstcentralen och tiden som han lägger ner på att mixa musik.

– Min pappa säger att jag lever i en hörlursvärld, en fantasivärld, säger han.

Indiska teletjänstcentraler är platser där två vitt skilda kulturer krockar, munhuggs och hittar ett sätt att leva i relativ harmoni. Det är i sanning en alternativ verklighet.

De ger en kulturell insikt om den omvälvande förändringen som sker mellan Indien och USA. Den började när USA:s president Barack Obama under sitt besök 2010 på subkontinenten kallade den indisk-amerikanska relationen för ”ett av tjugohundratalet definierat partnerskap”.

Sporrade av ekonomiska och politiska uppgörelser har Indien och USA långsamt börjat finna vägar till varandra. Som två från början skeptiska kusiner har de börjat acceptera varandras ordförråd, förstå varandras nyanseringar och tillsammans göra upp planer för framtiden.

Blandkulturen är en kultur där amerikanska seder anpassas till att passa indiska kulturella ideal.

Engelska raprefränger väver sig in i Bollywoodmelodier och indiska skådespelare finns med på amerikanska TV-serier som ”Heroes” och ”En god hustru”. Bagerier i Indien började sälja bagels och klenäter samtidigt som gurkmeja och garam masala banade sin väg in på amerikanska butikshyllor. Vid universitet blev amerikanska litteraturkurser populära och på universiteten i USA började psykologikurser specialisera sig på Vivekananda och Aurobindo vid sidan av Freud och Jung.

Teletjänstcentralernas subkultur är ett renodlat uttryck för denna förändring. Enligt kulturförfattaren Andrew Marantz utgör Indiens mångmiljarderstelefonindustri troligen det största interkulturella utbytet i historien.

Centralerna är koncentrerade i Hyderabad, Bangalore och Noida, en stad utanför New Delhi och består av en 400 000 man starka, headsethanterande, tekniskt kunnig nattarmé. De unga medarbetarna brottas med de kulturella krav i sina hemländer under dagen, eftersom de med hänsyn tagen till tidsskillnaden måste gå till jobbet på kvällen där de lär sig att adoptera en amerikansk accent, jaga kreditkortsbetalningar och skämta om Justin Timberlake.

Eftersom deras nattliga timmar är i konflikt med traditionella arbetspass på dagen, håller arbetare på teletjänstcentralen ihop. De arbetar på indiska nationella helgdagar för Diwali och Eid och är lediga på de amerikanska helgdagarna, som Labor Day och tacksägelsedagen, som de tillbringar med sina kollegor från teletjänstcentralen. De äter med varandra, festar med varandra och gifter sig med varandra.

Medarbetare på teletjänstcentraler bildar, kanske omedvetet, sin egen tredje kultur: en korsning av indiska och amerikanska värden, nyanseringar och riktlinjer. Detta är en kultur som passar in överallt men hör inte hemma någonstans. Den uttrycks i tonfall. Hellre än indiskt tonfall på dagen och amerikanskt på natten har många anställda på teletjänstcentraler utvecklat dubbla användningsområden för tonfall med tillräcklig amerikansk klang och indisk halvsjungande för att passa både deras vardagsliv och arbetsplatser.

Blandkulturen är en kultur där den amerikanska seden är anpassad till att passa indiska kulturella ideal. Många anställda på teletjänstcentraler, särskilt de som arbetar med kreditkortsföretag, blir alltmer bekväma med alternativa finansiella arrangemang, de är mer benägna att ta lån och köpa på kredit. De använder sedan dessa tjänster för att köpa fastigheter åt sina föräldrar, eller hjälper kusinen finansiera högskoleutbildningen.

De anammar effektivt de ekonomiska villkoren skapade för en individualistisk kultur och tillämpar dem på en starkt statskontrollerad kultur. I själva verket är detta en kultur där bordssilvret delas av andra, familjeföretagen finns i överflöd och den stora majoriteten av den indiska befolkningen bor i gemensamma hem för hela familjen.

Medan vissa värderingar är anpassade till deras sammanhang anammar några arbetare på teletjänstcentralerna den nya globala fascinationen av allt indiskt. De tar på sig traditionella indiska kläder: Kurtas och chappals, salwar kameezes och en och annan sari. De tar med öppna armar emot textilier och tyger av subkontinenten på ett sätt som de aldrig har gjort tidigare.

– Jag brukade gräla med mina föräldrar för att jag ville bära västerländska kläder. Men nu plundrar jag mammas garderob, säger Anahita, 25, en anställd på en teletjänstcentral i Bombay.

Som en märklig ironi utnyttjar arbetare på teletjänstcentraler den nyfunna respekten för Indien i den globala föreställningen om stilen. På något sätt måste Indien bli spännande i väst för att landets ungdom skulle tycka om dess kultur.

Det som kanske är svårast att fatta är att denna blandform av tredje kultur får anställda på teletjänstcentraler att se sitt hemland annorlunda. Arbetarna på teletjänstcentraler upplever nyanseringarna av Indiens skifte in i den globala föreställningen, antingen som smarta anpassningar eller mörkare ironier. När de tvingas pendla mellan två världar blir de förmedlare för flera identiteter som ifrågasätter kultur, land och ett långvarigt oförändrat tillstånd.

Aalya Zaveri är kolumnist, konsult för en kommission för mänskliga rättigheter, och chef för ett gatuvåldsprojekt i Bombay. Hon har också bott i Hongkong, Skottland och USA.

Översatt från engelska.