loadingEn kinesisk militärpolis står vakt på Himmelska Fridens torg den 3 juni, 2013, i Peking. (Foto: Feng Li/Getty Images)
En kinesisk militärpolis står vakt på Himmelska Fridens torg den 3 juni, 2013, i Peking. (Foto: Feng Li/Getty Images)
Utrikes

Stridsvagnarna på Himmelska fridens torg krossade även idealismen

Matthew Little - Epoch Times

Det kinesiska kommunistpartiet tryckte ner en generations protester för 24 år sedan på Himmelska fridens torg, men genom att göra det krossade man även den idealism som de studenterna var redo att så generöst ge till sitt land.

Studenterna stod på Himmelska fridens torg och sjöng kommunistpartiets sånger, det parti de så uppriktigt hoppades kunna reformera. Dessa partitrogna aktivister, mestadels studenter, kunde inte föreställa sig att det skulle rulla in stridsvagnar. Den 4 juni lärde de sig den läxa som deras föräldrar inte hade vågat lära dem: Deras underbara parti var en mordmaskin.

24 år senare har de avvikande röster som ljöd den sommaren åter börjat höras och det Kinesiska kommunistpartiet har inte längre de ungas stora beundran; många av dem reste utomlands och blev hårdföra antikommunister.

Ett exempel är journalisten och författaren Sheng Xue, som flyttade från Peking till Kanada strax efter massakern och har vunnit flera nationella journalistpriser för sitt arbete i sitt nya land.

Sheng säger att hon aldrig riktigt trodde på det styrande kommunistpartiet, men de flesta av de som samlades på Himmelska fridens torg för 24 år sedan gjorde det definitivt.

– De flesta av de kinesiska studenterna ville verkligen hjälpa den kinesiska regeringen att göra större framsteg. De ville att Kina skulle bli bättre och mindre korrupt och de ville visa sin lojalitet mot landet, förklarade hon.

Studenterna hoppades på att skynda på reformerna som redan hade börjat under Kinas dåvarande ledare, generalsekreterare Zhao Ziyang.

Protesterna började som en offentlig sorgemanifestation den 16 april för den förre kinesiske ledaren Hu Yaobang, som avled dagen innan. Den reformistiske, prodemokratiske ledaren som hade tvingats ut ur partiet för sina demokratiska tendenser två år innan sin död blev en samlande symbol för studenter som ville ha ett bättre Kina.

Även Zhao tvingades ut ur partiet direkt efter krossandet av studentrörelsen på Himmelska fridens torg och tillbringade resten av sitt liv i husarrest för sina demokratiska ideal och sin sympati med demonstranterna.

Många av studenterna som samlades på Himmelska fridens torg från mitten av april till den 4 juni kunde höras sjunga propagandasånger om partiets förträfflighet. När tre studenter kastade färgfyllda ägg på porträttet av Mao på Himmelska fridens torg överlämnades de till ordningsmakten av andra studenter och de dömdes sedemera till mellan nio år och livstids fängelse.

Studenterna såg sig själva som patriotiska demonstranter, minns Xu Youyu, föreläsare och forskare på den Kinesiska vetenskapsakademin. Han höll nyligen ett tal i ämnet i Peking som översattes och postades på China Digital Times hemsida.

Xu säger att regimen hade utmålat sig som lojalt mot folket, men ändå revolutionärt, och studenterna trodde att deras handlingar skulle välkomnas. Många av demonstranterna hade nätt och jämnt fötts under kulturrevolutionen och informationen om regimens tidigare illdåd var under hård censur, så få visste vad partiet var kapabelt till.

”Jag minns tydligt hur jag gick till Himmelska fridens torg i maj 1989 och försökte övertala studenterna som mediterade där i protest att de skulle gå tillbaka till skolan”, sade Xu i sitt tal.

”Jag sade att trupperna var på väg att gå in i staden, och att nedslaget snart skulle börja. Två doktorander sade, utan en sekunds tvekan: ‘Varför skulle folkets armé ge sig på oss?’ Studenternas naivitet och troskyldighet får mig att sucka än idag.”

Få kunde föreställa sig vad som skulle hända.

På kvällen den 3 juni inleddes anfallet, inte med gummikulor och tårgas, utan med soldater beväpnade med maskingevär och bajonetter och bepansrade fordon som sköt framför sig och runt sig utan urskillning. Under den blodiga natt och dag som följde dödades ett okänt antal människor, någonstans mellan 300 och 7 000. Några var soldater, men den överväldigande majoriteten var studenter. Det kinesiska Röda korset uppskattade siffran till 2 600 på morgonen den 4 juni.

– Det var en militär operation, sade den pensionerade amerikanske översten Larry Wortzel, som var i Peking vid den tiden och såg attackerna. Han talade nyligen vid ett forum i Washington D.C.
– Det fanns faslinjer. Nivån av våld som skulle användas vid olika faser av operationen skulle dikteras.

Obeväpnade studenter som flydde från torget tilläts inte komma undan. Många jagades ikapp och vissa kördes över av stridsvagnar.

På några timmar
hade en demokratirörelse som samlat tiotusentals människor krossats och tillsammans med den krossades många studenters tro på att partiet kunde reformera sig.

– Det är väldigt annorlunda nu. 1989 var de flesta kinesiska studenter väldigt passionerade, mycket mer än nu. De hade ett stort hopp om en bättre framtid för Kina och de ville delta i och bidra till detta, sade Sheng Xue.

Idag hålls partiet uppe av de som har tjänat mest på de ekonomiska reformerna, sade hon.

Snarare än idealism följer dagens kineser partiet under ett socialt kontrakt, menar hon. Det lyder: bättre levnadsstandard i utbyte mot fortsatt stöd.

De naiva demonstranterna från 1989 har bytts ut mot en generation som ser till sina egna intressen och en äldre generation som bär ärren av alltför många orättvisor. En massiv kinesisk diaspora har också uppstått utomlands och de människorna vet hur ett samhälle utan kommunism känns.

– Så många, många fler människor har börjat kritisera den kinesiska regeringen eftersom de vet att det är en skam för Kina, en skam för det kinesiska folket att ha diktatur i det tjugoförsta århundradet, sade Sheng.

– Allt fler kan föreställa sig att Kina skulle fungera bättre utan det Kinesiska kommunistpartiet, eftersom allt fler människor har smutskastats, förföljts, angripits, förlorat sina rättigheter, behandlats illa eller har problem. De vet att det inte finns någon rättvisa i Kina och att det inte borde vara så sade hon vidare, och tillade:

– De flesta har upplevt orättvisa, så allt fler människor tänker ”Varför är det så, varför måste vi leva så här?”. Vi skulle kunna få förändring på en enda dag. Så många människor är missnöjda med regimen och så många människor i Kina lever utan hopp och vill få till en förändring. Så många människor önskar sig förändring varenda minut, men de måste få en chans.

Gary Feuerberg i Washington D.C. bidrog till denna artikel.

Översatt från engelska

Mest lästa

Rekommenderat

loadingEn kinesisk militärpolis står vakt på Himmelska Fridens torg den 3 juni, 2013, i Peking. (Foto: Feng Li/Getty Images)
En kinesisk militärpolis står vakt på Himmelska Fridens torg den 3 juni, 2013, i Peking. (Foto: Feng Li/Getty Images)
Utrikes

Stridsvagnarna på Himmelska fridens torg krossade även idealismen

Matthew Little - Epoch Times

Det kinesiska kommunistpartiet tryckte ner en generations protester för 24 år sedan på Himmelska fridens torg, men genom att göra det krossade man även den idealism som de studenterna var redo att så generöst ge till sitt land.

Studenterna stod på Himmelska fridens torg och sjöng kommunistpartiets sånger, det parti de så uppriktigt hoppades kunna reformera. Dessa partitrogna aktivister, mestadels studenter, kunde inte föreställa sig att det skulle rulla in stridsvagnar. Den 4 juni lärde de sig den läxa som deras föräldrar inte hade vågat lära dem: Deras underbara parti var en mordmaskin.

24 år senare har de avvikande röster som ljöd den sommaren åter börjat höras och det Kinesiska kommunistpartiet har inte längre de ungas stora beundran; många av dem reste utomlands och blev hårdföra antikommunister.

Ett exempel är journalisten och författaren Sheng Xue, som flyttade från Peking till Kanada strax efter massakern och har vunnit flera nationella journalistpriser för sitt arbete i sitt nya land.

Sheng säger att hon aldrig riktigt trodde på det styrande kommunistpartiet, men de flesta av de som samlades på Himmelska fridens torg för 24 år sedan gjorde det definitivt.

– De flesta av de kinesiska studenterna ville verkligen hjälpa den kinesiska regeringen att göra större framsteg. De ville att Kina skulle bli bättre och mindre korrupt och de ville visa sin lojalitet mot landet, förklarade hon.

Studenterna hoppades på att skynda på reformerna som redan hade börjat under Kinas dåvarande ledare, generalsekreterare Zhao Ziyang.

Protesterna började som en offentlig sorgemanifestation den 16 april för den förre kinesiske ledaren Hu Yaobang, som avled dagen innan. Den reformistiske, prodemokratiske ledaren som hade tvingats ut ur partiet för sina demokratiska tendenser två år innan sin död blev en samlande symbol för studenter som ville ha ett bättre Kina.

Även Zhao tvingades ut ur partiet direkt efter krossandet av studentrörelsen på Himmelska fridens torg och tillbringade resten av sitt liv i husarrest för sina demokratiska ideal och sin sympati med demonstranterna.

Många av studenterna som samlades på Himmelska fridens torg från mitten av april till den 4 juni kunde höras sjunga propagandasånger om partiets förträfflighet. När tre studenter kastade färgfyllda ägg på porträttet av Mao på Himmelska fridens torg överlämnades de till ordningsmakten av andra studenter och de dömdes sedemera till mellan nio år och livstids fängelse.

Studenterna såg sig själva som patriotiska demonstranter, minns Xu Youyu, föreläsare och forskare på den Kinesiska vetenskapsakademin. Han höll nyligen ett tal i ämnet i Peking som översattes och postades på China Digital Times hemsida.

Xu säger att regimen hade utmålat sig som lojalt mot folket, men ändå revolutionärt, och studenterna trodde att deras handlingar skulle välkomnas. Många av demonstranterna hade nätt och jämnt fötts under kulturrevolutionen och informationen om regimens tidigare illdåd var under hård censur, så få visste vad partiet var kapabelt till.

”Jag minns tydligt hur jag gick till Himmelska fridens torg i maj 1989 och försökte övertala studenterna som mediterade där i protest att de skulle gå tillbaka till skolan”, sade Xu i sitt tal.

”Jag sade att trupperna var på väg att gå in i staden, och att nedslaget snart skulle börja. Två doktorander sade, utan en sekunds tvekan: ‘Varför skulle folkets armé ge sig på oss?’ Studenternas naivitet och troskyldighet får mig att sucka än idag.”

Få kunde föreställa sig vad som skulle hända.

På kvällen den 3 juni inleddes anfallet, inte med gummikulor och tårgas, utan med soldater beväpnade med maskingevär och bajonetter och bepansrade fordon som sköt framför sig och runt sig utan urskillning. Under den blodiga natt och dag som följde dödades ett okänt antal människor, någonstans mellan 300 och 7 000. Några var soldater, men den överväldigande majoriteten var studenter. Det kinesiska Röda korset uppskattade siffran till 2 600 på morgonen den 4 juni.

– Det var en militär operation, sade den pensionerade amerikanske översten Larry Wortzel, som var i Peking vid den tiden och såg attackerna. Han talade nyligen vid ett forum i Washington D.C.
– Det fanns faslinjer. Nivån av våld som skulle användas vid olika faser av operationen skulle dikteras.

Obeväpnade studenter som flydde från torget tilläts inte komma undan. Många jagades ikapp och vissa kördes över av stridsvagnar.

På några timmar
hade en demokratirörelse som samlat tiotusentals människor krossats och tillsammans med den krossades många studenters tro på att partiet kunde reformera sig.

– Det är väldigt annorlunda nu. 1989 var de flesta kinesiska studenter väldigt passionerade, mycket mer än nu. De hade ett stort hopp om en bättre framtid för Kina och de ville delta i och bidra till detta, sade Sheng Xue.

Idag hålls partiet uppe av de som har tjänat mest på de ekonomiska reformerna, sade hon.

Snarare än idealism följer dagens kineser partiet under ett socialt kontrakt, menar hon. Det lyder: bättre levnadsstandard i utbyte mot fortsatt stöd.

De naiva demonstranterna från 1989 har bytts ut mot en generation som ser till sina egna intressen och en äldre generation som bär ärren av alltför många orättvisor. En massiv kinesisk diaspora har också uppstått utomlands och de människorna vet hur ett samhälle utan kommunism känns.

– Så många, många fler människor har börjat kritisera den kinesiska regeringen eftersom de vet att det är en skam för Kina, en skam för det kinesiska folket att ha diktatur i det tjugoförsta århundradet, sade Sheng.

– Allt fler kan föreställa sig att Kina skulle fungera bättre utan det Kinesiska kommunistpartiet, eftersom allt fler människor har smutskastats, förföljts, angripits, förlorat sina rättigheter, behandlats illa eller har problem. De vet att det inte finns någon rättvisa i Kina och att det inte borde vara så sade hon vidare, och tillade:

– De flesta har upplevt orättvisa, så allt fler människor tänker ”Varför är det så, varför måste vi leva så här?”. Vi skulle kunna få förändring på en enda dag. Så många människor är missnöjda med regimen och så många människor i Kina lever utan hopp och vill få till en förändring. Så många människor önskar sig förändring varenda minut, men de måste få en chans.

Gary Feuerberg i Washington D.C. bidrog till denna artikel.

Översatt från engelska

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad (föräldraledig)

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024