Stränginstrument från Tangdynastin
(Foto: The Epoch Times)


Den kinesiska pipan påminner lite om den västerländska gitarren och kallas ofta för den kinesiska lutan. Dess historia spänner över 2000 år.

Som stränginstrument under Tangdynastin (618-907) blev pipan mycket känd och syns ofta på målningar från den tiden, som instrument för fina damer och féer. Diktare prisar dess spröda och eleganta klang. Bai Juyi (772-846) skrev den berömda versen ”Pipa Xing” (pipaspel) om en pipaspelerska:

大絃嘈嘈如急雨:
De tjocka strängarna smattrade som ljudet av ett plötsligt regn.

小絃切切如私語:
De tunna strängarna mumlade som kärleksviskningar.

嘈嘈切切錯雜彈:
Smatter och pladder, pladder och smatter.

大珠小珠落玉盤:
Som pärlor, stora och små, som landar på en tallrik av jade.
(Ej officiell översättning, övers anm)

Namnet på instrumentet, pipa, beskriver också speltekniken: ”pi” betyder knäppa framåt och ”pa” knäppa bakåt.

Genom det blomstrande ekonomiska och kulturella utbytet under Tangdynastin, kom persiska musiker via Sidenvägen till Kina. De spelade på ”barbat” som är en persisk släkting till pipan och förde speltekniken vidare, som lärare eller tjänstgjorde som musiker hos adeln.

Pipans karaktäristiska päronform ska också ha utvecklats genom det här inflytandet, och under Tangdynastin antog den ursprungliga runda kroppen sin idag välkända form. Instrument från senare tid är dekorerade med sniderier på baksidan. Även inom den buddhistiska konsten fick pipan stor betydelse, genom de oräkneliga pipaspelande féerna, som är avbildade i de berömda grottmålningarna i Dunhuang.

I Korea och Vietnam utvecklades regionala typer av instrumentet och i Japan dök det upp som ”biwa” under 700-talet. Benten, som är en Shintogudinna i Japan, framställs ofta med en biwa. Hon var kvinnlighetens gudinna och beskyddarinna över geishorna, som ofta spelade instrumentet.

Under Sui- och Tang-dynastierna blev pipan populär i såväl orkestrar som spelar den finaste underhållningsmusiken, i folkmusikgrupper som soloinstrument. Medan man under äldre tid höll den horisontellt och knäppte med ett plektrum, ersattes plektrumet under Tangdynastin med fingernaglarna och pipan hölls i upprätt position, bara i Japan har plektrumet behållits fram till nutiden.

Med den moderna människans förändrade musiksmak, använder musiker nylon- eller metallsträngar för att få fram en kraftigare ton. De här hårda materialen kräver ett mer kraftfullt spelsätt med lösnaglar av plast eller metall. Ytterligare en modernisering gjordes för att stämma instrumentet. För att få en komplett västerländsk tonskala med halvtonsteg, höjdes antalet greppband under 1900-talet. Från det en gång blygsamma antalet, 5-6 greppband, höjdes det till 31 band. Livet blev mer komplicerat och så även musiken.

Uppdaterad efter tidigare publicering i maj 2009.

Översatt från tyska: http://www.epochtimes.de/articles/2010/02/17/547509.html