Stephen Hawking kör historien baklänges
Den världsberömde brittiske vetenskapsmannen Stephen Hawking utesluter inte möjligheten att få Nobelpriset, men han ”håller inte andan i väntan på det”. (Foto: Menahem Kahana/AFP/Getty Images)


Att introducera Stephen Hawking kan vara lite skrämmande. Det finns så mycket att säga om detta intellekt, och ändå finns det inget man kan säga som når nivån för hans djupgående tänkande.

Det var en behaglig och jordnära professor som talade på California Institute of Technology. Stephen Hawking log och skämtade om saker i våra dagliga liv, om möjligheten att få Nobelpriset, som han uppenbarligen förtjänar eftersom, som han sade, ingen någonsin har motsagt hans teori, men ”Jag kommer inte att hålla andan i väntan på det” sade han.

Temat för hans föreläsning var den eviga frågan ”vad som fanns i universum i början, var kom det ifrån och hur började det?” Först lade han fram tanken om slumpmässiga, oorganiserade delar jämfört med organiserade delar, som i ett pussel med delarna lösa och blandade, eller ett färdigställt pussel med alla bitarna på plats. Om du svarade spontant, skulle du säga att saker och ting blir mer organiserade alltmedan tiden går, eller mindre organiserade? Enligt termodynamikens andra lag ökar oordningen med tiden. Den första bilden av universum skulle därmed kunna uppvisa bitar som var mindre utspridda, och som sedan blivit mer och mer i oordning.

Därefter tog han upp den teori vi skulle använda för att beskriva det spirande universum. Tillsammans med matematiska fysikern Roger Penrose har han studerat det yttersta icke-varandet – svarta hål – och utvecklat en teori om att Einsteins allmänna relativitetsteori inte är tillämplig på universum i dess inledningsskede, direkt efter big bang, eftersom den inte fungerar på något så litet som universum i dess linda. Kvantfysik används därför för att förstå det.

Hawking nämnde att den amerikanske fysikern, Richard P Feynman, sagt att det finns ett oändligt antal historier för universum. Han pratade också om de kända dimensionerna i vår värld och att detta verkar vara det antal vi behöver för att existera. Han roade publiken med ett fotografi av en häst som visade att en tvådimensionell häst med en matkanal kopplad direkt till ett bortföringssystem skulle delas på mitten. Han påpekade emellertid att det inte finns någon anledning att beräkna möjligheten till hur många dimensioner det kan finnas, eftersom vi vet att det finns tre stora rymddimensioner plus den fjärde dimensionen, tiden, i vår värld.

Sannolikheten har inte större betydelse när man tittar på universums historia än att beräkna hur stor chans det vore att Hawking skulle vara kines – det spelar ingen roll eftersom vi vet att verkligheten är att han är britt, oavsett hur många kineser det finns i världen. Så för att komma på hur universum var när det började måste vi starta med det vi vet idag. Vi kan inte anta att den tidigare händelsen orsakade det nuvarande tillståndet, utan istället att den tidigare händelsen var nödvändig för att nästa steg skulle kunna uppstå. Vi kör alltså bandet baklänges, med utgångspunkt från det vi vet till det vi försöker avgöra. Kommer ni ihåg hur det var att lära sig att fokusera ögonen annorlunda så att man kan se en annan framträdande figur i en bild – som att få fram en vas i det som såg ut att vara konturerna av två huvuden vända mot varandra? Man ser på samma föremål, men förändrar det sätt på vilket vi tittar på det.

Efter att ha gett oss gåvan att kunna se på en av de grundläggande livsfrågorna på ett nytt sätt, så tackade han oss för att vi lyssnat.

Översatt från originalartikel på engelska av Anders Rastin.