Sprickor av hopp i Jerusalem
Kvinnor från forumet för israeliska och palestinska familjer. Forumet har skapats för familjer som berövats en anhörig i konflikten mellan Israel och Palestina. (Foto: Eyal Ben-Yaish)


Ingången till Saint George Hotel i östra Jerusalem kändes som ingången till en annan värld förra fredagen. Vänskapen mellan israeler och palestinier innanför hotellets dörrar stod i stark kontrast till känslan utanför.

Jag kunde inte låta bli att undra var barrikaderna fanns och vem som stod på vilken sida då jag bevittnade de varma mötena mellan israeler och palestinier på Familjeforumet i Jerusalem. Forumet som bildats för familjer som mist en eller flera anhöriga i konflikten syftar till att skapa en dialog mellan de två grupperna.

– Mellan de två nationerna finns en kraftig mur av rädsla. Det vi gör är att dunka huvudet mot muren och med det skapar vi sakta små sprickor, sprickor av hopp. Till slut kommer vi att rasera hela muren, säger Rami Elhanan, vars dotter Smadar dog i en terrorattack i Jerusalem 1994.

Mötet var avslutningen på projektet ”En-och-en” i vilket varje par bjöd hem ett annat par för att dela sina erfarenheter och historier. Vid mötet deltog irländska Anne Kerr som i många år varit aktiv med att försöka utveckla en försoning i Nordirland. Efter nästan ett århundrade av våldsamma stridigheter har Nordirland till slut sett tecken på stabilitet. Kerr kom till Jerusalem för att dela med sig av sina personliga erfarenheter av att skapa dialog och med det ingjuta hopp i människors hjärtan.

Dialog skiljer sig från argumentering eller debatt. Alla måste få ha åsikter och övertygelser, dessa kommer från var och ens egna erfarenheter. Genom dialog kan man skapa ett utrymme med människor som har annorlunda synsätt än en själv. Vi talar inte om saker som att instämma, säger Kerr.

Under dialogprocessen uppkommer enligt Kerr tre huvudfrågor: vad vill du; vad behöver du; och vad kan du leva med? Syftet är att skapa en överenskommelse med vilken människor känner sig tillfreds och inte kränkta av.

– Jag har varit inblandad i försoningsprocesser i nästan 20 år, och jag måste nypa mig själv i armen när jag ser vad vi har uppnått. För närvarande håller människorna i Nordirland på att hämta sig från häpnaden, de förstår att det här avtalet kommer att förbli.

Kerr lyckades ingjuta hopp i deltagarna som sade att ibland känns det som om det aldrig kommer att bli en försoning mellan israeler och palitstinier.

– Om irländarna kan göra det, så går det att åstadkomma var som helst. Det fanns stunder såsom då man bröt vapenvilan 1994 då jag trodde att vi aldrig skulle kunna nå en lösning, säger Kerr.

En av talarna, Jalal Khadeiri, förlorade båda sina föräldrar och flera av sina bröder 1967. Han förlorade även sin vän under den första intifadan.

– Jag gick med i familjeforumet 2004. Det har inte varit lätt för mig att tala med israeler. Inte på grund av hat, mer för att jag inte kände dem. Jag såg dem bara som människor med vapen och som orsakade smärta, säger han.

När han deltog i ett möte för skolchefer i Turkiet lyssnade han till en israelisk förälder som berövats sitt barn.

– Det var första gången jag såg en israel ha känslor. I den stunden bestämde jag mig för att gå med i forumet. Rabin och Arafat skrev under ett papper, men avtalet signerades inte i människors hjärtan. Vår organisation arbetar för att först signera avtal i människors hjärtan. Det kräver mycket arbete, avslutar Khadeiri.

Fakta om Anne Kerr

Anne Kerr levde som barn i den protestantiska delen av Nordirland, vilken ville förbli en del av Storbritannien. Under sin uppväxt såg hon nästan aldrig några katoliker. När hon började arbeta vid 15 års ålder mötte hon dem för första gången.

– Jag upptäckte att de inte hade horn och att deras ögon inte satt nära varandra, såsom man hade berättat för mig. När den sista vågen av våld började såg jag vänner dö, sprängas, och jag var tvungen att fly från bomber på gatorna. Då mötte jag min make, som var katolik och nationalist, berättar hon.

1986 grundade Kerr den första mixade skolan i Belfast. Det var en grundskola och de första året studerade 66 barn där. Samtidigt hjälpte hon till att grunda ett blandat gymnasium. För närvarande finns 56 mixade skolor.

Kerr gick in i det bevakade ”Giligan-fängelset” i norra Irland och skapade dialogmöten med katolska fångar. En jesuitmunk som arbetade tillsammans med henne hade liknande möten med protestantiska fångar.

– Jag tror att förändringen skedde när människor förstod att ingen skulle kunna vinna, säger hon.