Spännande men pannkaksplatt symbolfilm
Skådespelaren Tom Hanks, till höger, och regissören Ron Howard, är två av männen bakom filmatiseringen av Dan Browns bok Änglar och demoner. Den släpps på dvd 28 oktober. (Foto: AFP)


  • Produktionsår: 2009
  • Produktionsland: USA
  • Originaltitel: Angels & Demons
  • Regi: Ron Howard
  • Medverkande: Tom Hanks, Ewan McGregor, Stellan Skarsgård, Ayelet Zurer, Pierfrancesco Favino, Armin Mueller- Stahl m fl.
  • Kommer ut på dvd: 091028

Tom Hanks återvänder i rollen som symbolexperten Robert Langdon i denna uppföljare till “Da Vinci koden” (“The Da Vinci Code”, Ron Howard, USA, 2006). Men, precis som vanligt, förstör regissör Howard sin film med sin mediokra stil.

Ron Howard (f. 1954) har gjort många storfilmer genom åren. Ett par välkända exempel är “A Beautiful Smile” (USA, 2001) och “Cinderella Man” (USA, 2005). Det stora problemet med att han får ta sig an stora projekt är, i mitt tycke, att han har en så fruktansvärt tråkig stil; berättarstilen är totalt onyanserad och hans karaktärer är platta som mormors pannkakor. Detta är fallet även med “Änglar och Demoner”.

“Da Vinci koden” tyckte jag var en väldigt långtråkig film. Det var ju meningen att det ska vara intressant att följa Langdon och Neveu (Audrey Tautou) på deras skattjakt, men tack vare Howards tråkiga stil blev det så tråkigt att man snart glömde varför de var ute på sin skattjakt. I “Änglar och Demoner” har Howard ganska mycket hjälp av romanförlagan, som kretsar kring kidnappningen av fyra kardinaler under de kritiska dagar då Vatikanen ska välja en ny påve. Samtidigt har terroristerna, som utger sig för att vara medlemmar av den urgamla ordern Illuminati, placerat en bomb någonstans i Vatikanen. In på scenen träder Langdon, som får i uppgift att följa olika urgamla ledtrådar för att försöka ta reda på vart kardinalerna och bomben finns.

“Änglar och Demoner” har sannerligen sina spännande ögonblick, då Langdon kämpar mot klockan för att rädda kardinalerna och hela Vatikanen. Men eftersom Howard har en så onyanserad berättarstil, är det inte vidare svårt att klura ut vad som kommer att hända härnäst. Även om jag som filmvetare har lärt mig hur filmer är uppbyggda, förväntar jag mig ändå något mått av kreativitet i varje film jag ser.  

Dessvärre smittar Howards mediokra stil av sig på skådespelarna. För det är riktiga tungviktare han jobbar med. Tom Hanks har till exempel vunnit två Oscars för två väldigt dynamiska roller. Det skulle man dock inte kunna gissa om man tittar på hans tolkning av Robert Langdon, som är ungefär lika dynamisk som ett stålrör. Ewan McGregor är en brittisk skådespelare som jag gillar skarpt; han spelar alla sina roller med glimten i ögat. Alla utom den här rollen, vill säga. Armin Muller-Stahl är dock i samma goda form som han brukar vara; han spelar i och för sig en konservativ kardinal, så vi pratar ju inte om samma sorts knivskarpa spel som vi fick se i exempelvis “Eastern Promises” (David Cronenberg, Storbritannien/Kanada/USA, 2007). Men han lyckas i alla fall väcka min uppmärksamhet en smula, då han får oss i publiken att tvivla på hans karaktärs motiv. Är han en man av Gud, eller är han en bedragare?

Visst är “Änglar och Demoner” bitvis en spännande film. Och bilderna från Rom och Vatikanen är underbart fotograferade. Men har man sett en och annan thriller eller deckare, kommer man troligtvis att uppleva denna film som en i mängden.